Tidsspannet i Gärdsmygen omfattar tiden för uppbrottet, och de kommande årtiondena. Att det är dotterdottern Nell som får inleda ger romanen en rivstart. Nell, som är Carmels dotter (Phils dotterdotter), lever likt många i nutiden med internets verkligheter och flyktmöjligheter. Scener med manipulation i relationen hon befinner sig i är stundtals otäcka men fängslar mig som läsare. Jag vill absolut veta om situationen ska eskalera eller utmynna i frigörelse.

Nells historia berättas i jagform, till skillnad mot de andra romanpersonerna som skildras i tredje person. Det är lätt att se poängen med att kvinnan ur den yngsta generationen får återspegla samtidens jagfokus som dominerar i bloggar och sociala medier.

I romanen tar den förlupne fadern form främst genom den friktionsfyllda dynamiken hos kvinnorna som blivit kvar på Irland. I själva verket är det ett snyggt författargrepp att levandegöra tidsandan på 1960/-70-talet, det vill säga återge hur ”manliga genier” dyrkades medan kvinnliga motsvarigheter ofta förringades. Först uppfattade jag hans figur, en riktigt larvig och självupptagen person, som en klyschigt återgiven mansgris. Men porträttet förändras med hjälp av inflikade fiktiva dikter (lekfullt intalas vi att de är skrivna av poeten själv). Genom dessa visar Enright det allvar och den självförståelse som varje skapande människa fylls av. Förmodligen hade hon också roligt när hon som författare blev en annan författare i sin egen roman.

Det finns mycket att fascineras av hos huvudpersonerna och hur de misslyckas i sina försök att kommunicera tankar, önskningar och känslor. De släpper ifrån sig utrop, viskningar, eller skriver ofullständiga SMS. Samtidigt visar de omsorgsfull omtanke och sårbarhet. Ingenstans väcks min lust att spåra personliga erfarenheter ur Enrights liv och jag tänker att hennes samlade iakttagelser helt enkelt illustrerar en sannare verklighet än verkligheten själv.

Familjerelationers komplexitet har varit tema i Enrights tidigare romaner. Men hennes romaner har olikheter, och förklaringen är att personerna som befolkar dem är så olika. I Gärdsmygen belyser Enright också hur attityder och världsbilder gradvis förändras när decennierna avlöser varandra.

Det är en fröjd att förströ sig med läsning. I det här fallet är det en bonus att följa hur en skicklig författare gjort medvetna val av ord, meningsbyggnader och stilar som resulterat i en riktigt bra berättad historia att vilja återvända till.

Similar Posts:

• Inga gröngölingar i irländsk familj
• Mångbottnat om habegär och strålkastarljus
• Bookerpriset lägger ut alla nominerade böcker på nätet
• Att samla minnena
• Sorg efter familjemedlems död

Med detta i minnet blev jag mycket nyfiken på Konstiga Sally Diamond av Liz Nugent. Här får vi möta Sally Diamond som är drygt fyrtio år. Hon har bott med sin far som är psykiatriker i många år. När fadern dör efter en tids sjukdom gör Sally som hennes pappa sagt:

När jag dör, släng mig i soptunnan.

Hon förstår inte varför folk förfasas och varför hon hamnar på löpsedlar? Allt hon gjorde var att följa sin pappas sista önskan. Det här blir början på en mörk härva där Sally tvingas till att fundera på sin barndom. Varför har hon inga minnen innan hon blåste ut ljusen på sin sjuårs-tårta? Vem är den mystiska S som skickar henne en nalle som hon instinktivt vet heter Toby och som hon genast bär tätt intill sig?

Allt detta får henne att sakta och med terapeutisk hjälp våga öppna upp sig och våga blicka utåt. Tidigare har hon isolerat sig och de gånger hon tvingats röra sig i det lilla samhället Roscommon på Irland har Sally låtsas vara döv för att slippa konversera med folk. Nu bryts isoleringen och Sally tvingas ha kontakt med släkt och lär även känna nya människor, även om hon är ytterst skeptisk.

Det är en berättelse med fler lager än en tusenbladstårta och det är det som får mig fast. Det avslöjas ständigt nya hemligheter och historien vrider sig och slår kullerbyttor längs vägen. Men det är skickligt uppbyggt så det blir aldrig det minsta kryptiskt även om det kan vara konstigt. Dock hissnar det i mig av alla otäcka händelser som stackars Sally Diamond tvingas upptäcka om sitt liv och sin bakgrund. Det här är en bok jag hade svårt att lägga ifrån mig. Men när jag var tvungen att göra det så levde den i mig ändå. Så vill ni ha en bok som gnager sig in under skinnet och stannar kvar så är det här ett boktips. Ett extra tips om ni gillar spänning är som sagt att avsätta tid. Men det löser sig. Är en bok bra så är den bra.

PS. Det här är nog årets snyggaste bok rent visuellt. DS.

Similar Posts:

• Dolda hemligheter och mörka vrår
• Händelser vid vatten
• En opålitlig historia
• Förtjusande frisk och ryslig mordgåta i skärgården
• Omläsning av en avskydd hustru

När jag började läsa Ett spöke i strupen hade jag inte förstått att boken faktiskt är självbiografisk, men när jag tillslut insåg det gjorde berättelsen ett ännu större intryck på mig. Doireann Ní Ghríofas har tidigare gett ut poesi, men den här boken blev till hennes egen förvåning prosa.

Berättelsen tar sitt avstamp i en vardag fylld av småbarn, listor, trötthet och städning och bröstmjölk. Ní Ghríofas köper en begagnad bröstpump och bestämmer sig för att skänka bröstmjölk till sjukhusens mjölkbank. Den mikroskopiska paus som pumpandet innebär (eftersom hon faktiskt måste vara stilla) ger henne också en chans att läsa i några minuter. Egentligen borde hon plocka upp sin senaste biblioteksbok, men hon finner att hon gång på gång plockar upp sitt slitna exemplar av Klagosång för Art O´Leary, ett diktepos författat av Eibhlín Dubh Ní Chonaill under 1700-talet.

I dikten kan Ní Gríofas inte undgå att se paralleller mellan sitt eget liv och dess huvudperson, de är båda kvinnor på Irland och har tre barn. Det historiska dikteposet går snabbt från att vara förströelse, till att bli en besatthet som tar upp all tid och energi. Ní Ghriofa bestämmer sig för att översätta den, för att komma ännu närmare texten, men besattheten slutar inte där. Hon måste hitta dess ursprung. Hon hittar en berättelse att knyta ihop med dikten, för att skapa ett sammanhang. Hon letar upp gamla platser, ruiner, spår. Vadsomhelst.

Ett spöke i strupen är två parallella berättelser, dels om dikteposet, men också om Ní Ghriofas liv som mor på dagens Irland. Det är en berättelse om kvinnor då och nu. Om berättelser som inte får plats i det skrivna ordet, om berättelser som endast sipprar fram som av slump, mellan raderna i historien skriven av män.

Det är en drabbande bok som lyckas kombinera en förvirrad besatthet med en knivskarp beskrivning av en stundtals långrandig vardag, där varje dag innebär en ny lista som ska checkas av.

Similar Posts:

• Tankeväckande om skrivande arbete och mödraskap
• Början till föräldraskapet
• Skolflickor, terrorister och litteratur som bränner
• Nyanserat och trovärdigt om mödrar och barn
• Om svampar och en försvunnen konsertpianist

Nu har den svenska publiken möjlighet att läsa mer av Keegan. Häromveckan snubblade jag nämligen över Genom blå hagar från år 2007 med Erik Andersson som översättare och utgiven 2023 i Sverige. Jag lånade den direkt.

Med ett undantag utgör Irland det geografiska navet i hela samlingen. Landsbygdsliv med djurhållning, små församlingar och bybornas skvaller på enda puben. Kyrkan har ännu ett visst grepp och prästen närvarar på ett sätt som känns ovanligt med svenska mått mätt.

Den avvikande novellen utspelar sig på andra sidan Atlanten. En Oxfordstudent är på tillfälligt besök hos sin mamma som gift sig med en amerikansk nyrik man. Det amerikanska bling-blinget blir en effektfull kontrast mot studentens världsbild. I de övriga berättelserna är scenen den irländska glesbygden. Där är miljön påver och väder är en del av vardagen. Regn, blåst och vind. Lerigt gårdstun, ödslig mosse, eller en tätbevuxen idegran att ta skydd under. Detaljbeskrivningar som gör att känslan av ensamhet strömmar oavbrutet.

Att leva i en kärnfamilj hindrar inte övergivenheten som fyller människorna. Ingen tycks nå den andra och ingen förmår sätta ord på livets glädjeämnen eller besvikelser. Livet har fört dem samman men de lever som i ett ständigt efteråt. Det var fint en gång men inte längre.

I historierna uppträder män och kvinnor som är både envisa och modfällda. Tankemönstren som vuxit i deras huvuden blir en sorts trampoliner för handlingarna. Flera gör ett val som påverkar livet för alltid. Avsaknaden av lyckoskimrande och förtjusande personligheter tycks vara Keegans specialitet men hon är oavbrutet lojal med deras bild av sanningen. Och titeln Genom blå hagar kunde inte varit bättre vald för att fånga den ödesmättade och melankoliska ton som färgar alla noveller.

Similar Posts:

• Letting the days go by
• Nyöversatt Joyce
• Vänskapens mörker och ljus
• Frihetens många ansikten
• Döm inte boken efter omslaget

Tóibín skildrar Mann som en person med lång reaktionstid. En drömmare med talang för att formulera sig. Fadern ger inte mycket för sonens författarambitioner och tidigt lär sig Thomas Mann att dölja sina inre drivkrafter. Men författardrömmen förverkligas med råge, och i romanen får frun Katja ta hand om kändisskapets praktiska delar. De sex barnen fostras i en fri anda (mitt svepande ordval). Som vuxna gör de två äldsta karriärer i den kulturella världen och deras dekadenta livsföring orsakar aldrig negativa kommentarer i hemmet. De yngre barnen som också ges plats i romanen bidrar till familjedynamiken med andra personligheter och öden.

De yttre händelserna framförs i en maklig takt och sträcker sig över sju decennier. Tóibín låter läsaren träda in i Manns huvud, där ibland inre strider tar plats. Thomas Mann är attraherad av män vilket han inte kan leva ut men däremot skriva om i sina dagböcker.

Det är inget ensamt geni som skildras. Familjemedlemmarna är ständigt närvarande. Samma glasögon använder jag när jag läser om hur den i grunden konservative Thomas Mann engagerar sig i den politiska samhällsdebatten när nazismen tar ett starkare grepp om fosterlandet. Tóibín målar upp scener där några av barnen och brodern Heinrich får utlopp för sin avsky mot utvecklingen i Tyskland. Manns syn på tysk högkultur raseras och under exilåren i USA är han gästtalare på universiteten och medverkar i BBC:s sändningar för den europeiska kontinentens medborgare. Skulle han på eget initiativ varit lika engagerad i rollen som Den Store Humanisten eller vågar man tänka att nära och kära har puffat honom i den nya inriktningen? Det är en gräsligt opassande association, men jag jämför med nutidens kändisfamiljer. De har stor nytta av denna typ av växelverkan i underhållningsbranschen. Varpå det uppstår ännu fler uppdrag och möjligheter att ”skapa content” för sina fans.

Tóibín har i Magikern format en prosa där Mann framställs som en allvarlig herre. Åtminstone till nittionio procent. Den sista procenten tillhör den lågmälda ironin, precis som i Manns romaner. En ironi som knappt uppfattas. Jag kan förstå valet att skriva nedtonat för att illustrera en personlighet som vill hålla sina inre passioner i schack. En självuppfostrande människa var inget ovanligt i de högborgerliga miljöer som Mann föddes in i.

I övrigt vill jag säga att det var längesedan jag mötte en så variationsfattig prosa. Väl valda detaljer som levandegör ögonblick eller miljöer är så gott som helt bortgallrade.

Det ovanstående är bakgrunden till att jag tycker att Tóibín kunde ha funderat ett varv till på hur han kunnat utveckla berättarstilen. Magikern kommer tyvärr inte upp till förra romanens nivå. Lite tysk meningsbyggnad med många inskjutna bisatser var faktiskt något jag saknade (!) Men som engelskspråkig författare är det möjligen inte så enkelt att börja ”leka” tyskspråkig.

Det är välgjort i en viss mening så klart. Tóibín är insatt och han har lämnat över mycket till läsaren för egna iakttagelser när det gäller Tyskland, de två världskrigen och Thomas Manns litterära arv. Min behållning var hur som helst funderingarna på familjens betydelse och jag sammanfattar mig så här: Bakom varje stor författare står en fru, en bror, och några debattglada barn.

Similar Posts:

• En förtrollande i princip storylös tegelsten
• Tyskland på randen till revolution
• Klassikervecka: Ordnung muss sein
• Fascinerande dagböcker
• Är det synd om kulturbarnen?

Bilderbokskonstnären Chris Haughton skapar i sin nya bok Bra jobbat, mamma Pingvin återigen dramatik som engagerar inte bara de minsta barnen, men också de vuxna medläsarna. Liksom i de flesta av Haughtons böcker drivs berättelsen främst av bilderna. Texten är nerskalad och enkel. “Jag söker berättelsens kärna och skalar sedan bort allt annat.” berättar Haughton i boken Bilderboksmakare(Red. Sam MacCullen) som gavs ut av Lilla Piratförlaget förra året. Det märks, som sagt, också i denna nya bok. Haughton har dessutom ett sätt att jobba med ljudande som passar perfekt för små bokläsare i färd med att tillägna sig språket. Bra jobbat, mamma pingvin har flera “swoosh swish swoosh”, “schh!” och andra ljud, som påminner om hur det låter i exempelvis Schh! vi har en plan och Var inte rädd, Lilla krabban!.

Haughtons bildvärld är kantig och ofta färgstark. I Bilderboksmakare berättar han att han arbetar mycket med utklipp och silhuetter för att kunna flytta runt karaktärerna under arbetet. Även pingvinerna i Bra jobbat, mamma Pingvin är inte fullt så enkelt porträtterade. Något av den utklippta kantigheten finns även här, men ömheten mellan lilla pingvin och föräldrarna lyser ändå fint genom bilderna.

Så är det. Mamma Pingvin är inte bara jättebra på att simma, jaga fisk, klättra och hoppa förbi tjuriga, sovande sälar. Hon är också väldigt älskad! Haughton fångar det lilla barnets kärlek och omsorg, men också villkorslösa beundran inför föräldrar. Och som vanligt gör han det med både humor och finess. För vem börjar inte småle av att se mamma pingvin landa pladask och skutta över isbergen? På köpet får vi en hyllning till alla hårt arbetande mödrar.

Similar Posts:

• Åh ja, Bruno!
• Vilse i skogen
• Flärpar och snurror i en kittlig blandning
• Feel-good pingvin
• Den magiska bondgården

Ruth är terapeut med ett skakigt äktenskap. De upprepade men fruktlösa IVF-behandlingarna har tärt på makarna och relationen. Pen är autistisk och har inte haft det så lätt men det är mycket som har blivit bättre på senare tid.

För Ruth är det egentligen en vanlig dag – det är bara det, att hennes man Aidan, som borde ha kommit hem kvällen innan, inte dykt upp. Han har meddelat att han är försenad men vad betyder det, egentligen? För Pen, däremot, är det en stor dag: hon ska gå på en miljödemonstration med sin bästa vän Alice, som hon har insett att hon är förälskad i, och sedan ska hon överraska henne med en konsert – och med att berätta om vad hon egentligen känner.

I korta kapitel, vars ”titlar” är tidsangivelser, skildras dagens förlopp. Perspektivet växlar mellan Ruth och Pen och snart får även Alice och Aidan komma till tals. Alla fyra skildras med värme och empati men utan att väja för det som de kanske inte gör så bra eller är så bra på, vilket gör dem levande och trovärdiga när de tampas med att förstå sig själva och varandra.

Pens sätt att se på världen är väldigt fint skildrat men också tydligt i och med att det visas både inifrån och utifrån och med ett mer analytiskt lager. Det känns dock inte som om läsaren blir alltför skriven på näsan, utan som om man får följa med i varven av funderingar. Det allra finaste är dock relationen med modern, som kanske kan vara en aning överbeskyddande men har skäl till det, som möter henne och hennes behov på så många plan. Flera gånger blir jag tårögd när jag läser.

Det väldigt konkreta är det som minner mest om James Joyce, de små detaljerna, de fysiska förnimmelserna. Däremot är det kort och koncist i stället för omständligt, vilket snarare för tankarna till Virginia Woolf.

Eftersom det är en dag och en stad börjar jag också tänka på det franskklassicistiska dramat – tidens, rummet och handlingens enhet. Egentligen är det bara tidskravet som följs strikt, eftersom en stad är ett väldigt stort rum, men det finns ändå där som en klang.

Trovärdiga människor i ett omisskännligt nu men på ett sätt som lånar drag från andra litterära epoker, med en intertextualitet som är mer aning än något annat. En bok och en dag som båda rymmer väldigt mycket.

Similar Posts:

• Vänskapens mörker och ljus
• Skapandets stad och livets villkor
• Mysdeckare om ond bråd död
• Glamourös gåta
• Charmiga detaljer, men färglös helhet

För professorn, journalisten och författaren Colm Tóibín är relationen till James sannolikt både bred och djup. I vår svenskspråkiga del av världen skulle en jämförelse kunna göras med nutida författares förhållande till Selma Lagerlöf eller Vilhelm Moberg, för att ta några exempel. Flera decennier efter deras död har respektive författares verk en aktualitet och tidlöshet som gör dem lästa än i dag.

Romanen Mästaren inleds år 1895 när Henry James nervöst och förväntansfullt inväntar kritikernas reaktion på hans första teaterpjäs som nyss haft premiär. Han vågar inte själv lösa biljett till föreställningen som om han har på känn att uppförandet blir ett fiasko. (Något som också inträffade i verkligheten.)

Det är den gamla världen som möter den nya. James hyser en stark vurm för allt europeiskt så som historia, arkitektur, kultur och levnadssätt. Han stormtrivs i högreståndskretsarna där man lämnar visitkort och där betjänter håller sig i bakgrunden. I umgängeslivets konversationer får man inte beröra ämnen som kan väcka upprörda känslor. Hans agerande utmärks av gentlemannamässighet och han är efterfrågad som gäst både här och där.

Umgänget ger James massor av uppslag till författandet. Ska han skriva en roman, pjäs eller en novell? Hur ska han göra för att inte avslöja personer som inspirerat till verkens figurer? Många gånger drar han sig tillbaka i stillhet för att ingen ska störa honom i författandet, vilket ger honom en kylig aura.

Till det yttre är romanen så händelselös att långtråkigheten dominerar under min läsning. Berättelsens nutidsplan utgörs av fem år men tillbakablickar och erinringar går längre bak i tiden. Tunga och melankoliska tankar fyller hans dagar. Vissa avbrott sker när han gör visiter hos andra eller när han tar emot gäster i det egna hemmet. Till min stora överraskning är det just denna långsamhet och den segt flytande handlingen som fängslar mig. James blir ju en sammansatt person och med Tóibíns språk fångas det kolossalt outtalade som hör ihop med honom och den tid han levde. James är definitivt inte oberörd när han läser och hör om hur Oscar Wilde döms till landsförvisning för sin homosexualitet. Vidare förmörkas dagarna av tankarna på vänskaperna han skattat så högt och som gått förlorade. Ett dåligt samvete får hans självbild att krackelera.

Tóibín har närmat sig sin romanfigur på samma sätt som jag tror skådespelare tillägnar sig sitt manus och sin roll. Jag undrar ibland var gränsen går mellan James och Tóibín. Förvandlingsnumret påminner lite om hur Coetzee ger kropp åt Dostojevskij i romanen Mästaren från Sankt Petersburg.

Tänk att Tóibín gjort sig mödan att skriva om Henry James i romanform. En sakligt hållen biografi hade missat alla metaeffekter som skönlitteraturen är så bra på att förmedla.

Similar Posts:

• Komplicerat att vara Mann
• Stillsam skildring av kvinnlig frigörelse
• Vecka 35 på dagensbok.com
• Skräckgotisk psykothriller!
• Gripande och modigt om det allra viktigaste

Däremot lockades jag att läsa Aktrisen av irländska författaren Anne Enright, en roman om skådespelaren Katherine O’Dell – en fiktiv person vars kändisskap medförde stora publikskaror på båda sidor om Atlanten och hemma-hos-reportage. I romanens upptakt kontaktas dottern Norah för en intervju av en collegestudent som vill skriva en avhandling om O’Dell, död sedan 1986.

Norah märker att den här collegestudenten har en egen agenda och intervjun avbryts abrupt. Frågorna avslöjar att studenten har teman som tycks handla om hens eget identitetssökande. Norah frågar sig om mammans liv verkligen ska fylla andras syften även som död?

Till en början är minnena av mammans melodramatiska uppträdanden laddade med irritation. I hemmet arrangerades fester med tredjeklassens producenter och manusförfattare. Norah glömmer aldrig hur hon morgnarna efter partajandet navigerade bland vinflaskor och glas som gästerna fimpat i. Grinigt minns hon också hur kompisarna tittade på mamman omväxlande med beundran och avund.

Som denna irritation utvecklar sig, är det svårt att tro att Norah verkligen vill gå vidare med att undersöka mammans liv. Humörsvängningarna gör att maken uppmanar henne att skriva en bok i stället för att gräla. Nåväl, hon besöker teaterarkiv samtidigt som bilderna av mammans sista sjukdomsår väller upp i tankarna. De var svåra med tung medicinering och drabbande ångestattacker.

Enright skildrar kontraster mellan yttre glans och inre kaos på flera sätt. Mamman bar fina kläder från filmåren och Norah kommer ihåg hur studiekamraterna under det vänsterradikala 1970-talet klandrade henne för att tillhöra borgarbrackornas gäng. Själv visste hon ju hur knapert de levde därhemma. Mammans glamour var en bluff. Hon fick bli en galjonsfigur för amerikaner med irländskt påbrå. Detta krävde hårfärgning (rött) och att öva upp en irländsk accent eftersom mamman egentligen var född i en förort till London. I början av karriären skrevs en artikel som innehöll en felskrivning med apostrof i efternamnet. Korrekturfelet togs snabbt till vara för att stärka varumärket eftersom O’Dell förmedlade irländska anor mer än det riktiga efternamnet Odell.

I en sicksackande stil porträtteras även Norah som nu är sextio-plus-någonting. Hur det var när hon var ung och hur hon på nutidsplanet bearbetar åren med mamma. Relationen dem emellan romantiseras aldrig och ofta är Norah full av sin egen misslynthet. I tankarna glider hon också tillbaka till tiden för det egna sexuella uppvaknandet. Gråzonerna verkar nästan oundvikliga bland de involverade vars sexuella aptit går hand i hand med den egna nyfikenheten.

Enrights tolkning av passerade decenniers tidsanda och samhällsklimat innehåller inga moralkakor. Det var sannolikt en fördel att vara en vacker skådespelare när filmmediet bredde ut sig efter andra världskriget. Otvivelaktigt blev skönheten även en nackdel om viljan till yrkesutveckling fanns men att männen i underhållningsindustrin hellre ville ligga med en.

Förra romanen Den gröna vägen innehöll mer humor än denna. Här finns i stället ett mångbottnat allvar och underströmmar; romanen är helt enkelt ett verk som jag tror överträffar mången (själv)biografi om verkliga personers liv i strålkastarljuset.

Similar Posts:

• Sorg efter familjemedlems död
• Att samla minnena
• Mat som kärlek
• Döm inte boken efter omslaget
• Inga gröngölingar i irländsk familj

Vi får följa barndomsvännerna Alice och Eileen genom deras e-postkorrespondens och ta del av deras reflektioner kring familjerelationer, kärleksproblem och samtiden.

Alice har efter ett sammanbrott hyrt en gammal prästgård på landet utanför en liten stad i nordvästra Irland. Hon har skrivit ett antal böcker som blivit storsäljare och har från ett finansiellt perspektiv sett det väldigt bra. Det som däremot inte fungerar felfritt är det övriga livet. Väl på plats i sin tillflyktsort börjar hon dejta via Tinder och träffar Felix, en lagerarbetare som vantrivs med sitt jobb.

Deras första dejt blir allt annat än lyckad och det kunde kanske ha slutat där, men sakta men säkert bygger de upp en vänskap och en kärlek till varandra. Felix bjuder in Alice i sitt liv och hon får träffa hans vänner och helt enkelt bara hänga på där ingen vet vem hon är förrän någon råkar googla henne.

Eileen är singel och ältar sin gamla relation. Hon är redaktör på en mindre tidning och lever ett lugnt och kulturellt liv. Hon är långtifrån Alice bekymmerfria finansiella status men tycks ta det med ro och vara glad för Alice skull.

Ett stort fokus för Eileen just nu är att hennes syster ska gifta sig och det väcker hennes tankar gällande hur stor möjlighet hon själv har att hitta en partner och slå sig till ro och skaffa barn. Simon, en barndomsvän som hon aldrig riktigt har kunnat släppa tanken på, finns med i hennes liv. Först i periferin, sen allt mer nära.

Alice och Eileen vill varandra väl och det finns en grundläggande respekt och värme. Men när Alice går utanför zonen av att vara utbränd och utmattad börjar något skava i relationen mellan dem och det är här det blir intressant. Det jag gillar med Rooney är att hon så precist lyckas fånga det dysfunktionella och mindre vackra hos varje individ. Hon släpper det inte heller under berättelsens gång utan vågar borra sig ner i det obekväma. Detta kan skapa viss ångest hos mig men det jag får tillbaka i att bli berörd och överraskad är så mycket mer värt.

Boken har en lågmäld ton rakt igenom. Ingenting extravagant händer egentligen, utan livet pågår med alla de små vardagshändelserna med mer eller mindre friktion.

Ungefär mitt i boken händer något med texten och flödet. Bokens första halva är lättläst och mer glädjefylld. Den andra halvan är tyngre och fokus på karaktärernas problem ökar och det gör också tätheten i texten. Läsupplevelsen är överlag ändå väldigt fin – bitvis skaver det och bitvis är det bomull i magen. Precis som läsning ska vara när den är som bäst.

Similar Posts:

• Obekvämt om kärlek
• En dag som rymmer så mycket
• Döm inte boken efter omslaget
• Förra årets bästa bok
• Svajigt men starkt