Ett ”Kittel-monster”, flärpar att dra i, snurrmojänger att snurra, det kittlar. Dra i fler flärpar, det skuttar fram ett moster, det kittlas. Tihi, tihi…

En vinglande apa, en jagande pingvin och höns som säger ”cluck, cluck, cluck”, det kittlas. Fjädrar under min näsa, under mina tår, jag nyser, jag fnissar.

Är du kittlig?

Det kittlar och vi tar oss fram, som på en utflykt. En kittlig utflykt. Från huset till stationen, till farmen och vidare till zoo, överallt kittlas det. Innan det är dags att sova har vi picknick. Ormen bjuder på en tårta om man öppnar ett paket, men giraffen bara fnissar…

Jag är kittlig.

Glada färger som sprallar omkring, rött, blått, grönt och lurvigt gult. Små söta djur som lurar bakom staket, tågvagnar och i ett pingvin palats. Överallt och ingenstans. De gör inget, de bara är. En fågel står på ett fårs huvud.

Tihi, fniss, fniss…

Ingen riktig historia, ingen handling, bara ett monster, ett ”kittel-monster”, som poppar upp här och var i olika miljöer. Varför vi förflyttar oss vet jag inte, vi bara gör det. Som på en teater ändras scenografin. Ungefär som när Clownen Manne cyklar och bakgrunden rör sig, men inte han. I denna boken rör sig inte karaktärerna en centimeter. Cykeln står lika still som Mannes gjorde.

Men det kittlas, en fjäderdammvippa retas.

Ingen höjdarebok. Men ganska roligt. Kuligt att dra i flärpar och snurra på snurror och flärpa lite till och snurra ännu mer. Tyvärr tar det roliga slut efter en stund. Man tröttnar ju. Det kommer ju inte nya överraskningar var gång man läser boken. Det håller helt enkelt inte med en tunn story och frågan är väl hur länge flärparna håller. Hur många gånger kan man dra i en flärp utan att den går itu?