Recension

: Nora Webster
Nora Webster Colm Tóibín
2015
Norstedts
7/10

Stillsam skildring av kvinnlig frigörelse

Utgiven 2015
ISBN 9789113067018
Sidor 374
Orginaltitel Nora Webster
Översättare Erik Andersson
Först utgiven 2014

Om författaren

Colm Tóibín

Fotograf: Murdo Macleod

Colm Tóibín föddes 1955 och räknas som en av Irlands mest framstående författare. Tóibín är verksam inom en rad olika genrer som prosa, lyrik och drama. Han skriver också för New York Review of Books. Colm Tóibíns kortromaner En lång vinter och Marias testamente har översatts till svenska liksom romanen Nora Webster (2015).

Sök efter boken

Nora Webster av Colm Tóibín utspelar sig i den lilla staden Enniscorthy på Irland i slutet på sextiotalet. Här frodas skvallret och här ältas gamla oförrätter, men medborgarna i Enniscorthy visar också en slags kärv omsorg om sin nästa. Kväll efter kväll knackar de på hemma hos Nora Webster, som just blivit änka, och hon bjuder dem på te i vardagsrummet. Strömmen av kondoleansbesök verkar aldrig sina. Och Nora Webster längtar efter att få vara ensam.

Hon hoppades att det skulle komma färre besökare framöver. När väl pojkarna gått till sängs skulle hon få ha huset mer för sig själv. Hon skulle lära sig att ta vara på de timmarna. Under de fridfulla vinterkvällarna skulle hon komma på hur hon skulle leva.

Tóibíns berättelse om Nora Webster får mig att tänka på en annan litterär Nora som också behöver söka ensamheten för att lära sig att leva.

[---] Jeg må se att opdrage mig selv. Det er du ikke mand for att hjælpe mig med. Det må jeg være alene om. Og derfor rejser jeg nu fra dig. [---] Jeg må stå ganske alene, hvis jeg skal få rede på mig selv og på alting udenfor. Derfor kan jeg ikke bli’e hos dig længer.

I Henrik Ibsens Et dukkehjem kommer Nora till insikt om att hon måste lämna man och barn för att kunna bli sig själv. Hon fattar på egen hand beslutet att lämna sitt dockhem. I Tóibíns roman blir Nora av med dockhemmet mot sin vilja. Efter att maken Maurice ryckts bort i en för tidig död tvingas hon sälja det lilla huset vid havet där familjen tillbringat många somrar. Hon måste också lämna tillvaron som hemmafru och börja förvärvsarbeta igen.

Hon tänkte på den frihet som äktenskapet med Maurice hade skänkt henne, en frihet som – när barnen väl var i skolan eller något litet barn sov – medgav att hon kunde gå in i det här rummet när som helst på dagen och ta fram en bok och läsa, en frihet att gå in i finrummet när som helst och titta ut genom fönstret på gatan och Vinegar Hill på andra sidan dalen eller molnen på himlen, låta tankarna flyga och fara, gå tillbaka ut i köket eller ta hand om barnen när de kom hem från skolan, men som en del av ett behagligt liv där vissa plikter ingick. Dagen var hennes [---] Nu skulle hennes dag tas ifrån henne.

Nora Webster hade höga ambitioner som ung flicka. Hon ville gifta sig med en man ”som kunde sin syntax” och hon har lyckats. Maurice är lärare i matematik, en omtyckt sådan. Han är godmodig, politiskt intresserad och den som för familjens talan. Kanske är han hennes livs stora kärlek även om Nora Webster själv inte skulle använda så stora ord. Det är i alla fall uppenbart att hon saknar honom och det liv de hade tillsammans. Hos Nora Webster kan jag inte spåra någon längtan efter att fly bort ifrån kärnfamiljens kvävande förtryck. Ändå lyckas Tóibín varsamt gestalta hur hon så småningom, och till en början nästan motvilligt, lär sig att njuta av en annan sorts frihet än den som hemmafrulivet gav henne. Nämligen den som kommer av att fatta sina egna beslut.

Tanken på vad hon skulle kunna göra med rummen på nedervåningen höll henne vaken. Hon fick påminna sig om att hon var fri nu, att det inte fanns någon Maurice som var försiktig med pengar och blev butter om något hotade att störa hans rutiner. Hon var fri. Hon kunde fatta vilka beslut som helst om hemmet. Det var nästan en skamlig tanke att hon kunde göra precis som hon behagade.

Tempot i Nora Webster är mycket stillsamt och intrigen näst intill händelsefattig. Läsningen gör mig till en början rastlös men efter några kapitel är jag fast i Tóibíns lågmälda vardagsskildring. Det är ungefär som när någon viskar i ditt öra och du måste anstränga dig extra mycket för att höra vad som sägs. Tóibín får mig att luta mig lite närmare texten. Varje ord får en större betydelse och min läsning blir mer uppmärksam. Nora Webster berättas ur ett tredje persons perspektiv som ligger så nära huvudpersonen att det nästan kunde vara skrivet i jag-form. Ändå finns här en distans som hindrar mig från att komma Nora Webster in på livet. Tankarna rör ofta barnen, de dagliga bestyren och de större förändringar som hon måste genomföra för att kunna försörja sin familj. Nora Webster hänger sig inte åt existentiella funderingar i någon större utsträckning. Men när hon gör det, som i citaten ovan, ger mig Tóibín en glimt av ett djup som jag inte desto mindre hela tiden har anat.

Elisabeth Lahti Davidsson

Publicerad: 2015-11-25 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-24 20:43

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6366

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?