Det är en tjock och långsam roman. Språket, tiden och funderingarna får breda ut sig och är ett trevligt avbrott från de många snabba och effektiva böckerna som passerat förbi. Murakami vågar låta berättelsen flyta ut, ta plats och beskriva det vardagliga. Den här gången spenderas största delen av tiden i ett litet, isolerat samhälle i bergen. Ja, och i staden med en oviss mur. Staden dit ingen får komma utan att först separera från sin skugga.

Men det var det här med brösten. Det känns bara mer och mer fånigt, gubbigt och tröttsamt för var bok. Murakami blir äldre. Jag som läsare blir äldre och åldersskillnaden mellan huvudpersonen och hans ungdomskärlek blir större och större. Den äldre mannens blick på den unga kvinnokroppen. Jag brukar ignorera det för att hitta boken där bakom, men istället för att låta det flyga under radarn så vill Murakami i den här boken dra allt till sin spets. Hela berättelsen bygger i slutändan på den manliga blicken.

Ute i verkligheten finns två ungdomar, en flicka och en pojke som förälskar sig i varandra. Men, så plötsligt en dag försvinner hon. Det var bara hennes skugga som var i den verkliga världen, hennes sanna jag finns i staden med den ovissa muren. Det tar pojken många, många år innan han tillslut lyckas ta sig till staden, separera från sin skugga och bli insläppt genom porten. Han har hunnit bli medelålders, men flickan är fortfarande 17. Och hon har inget som helst minne av att någonsin ha träffat honom, för det var ju i själva verket hennes skugga han lärde känna som ung.

Trots att berättelsen hela tiden cirkulerar kring staden och flickan utspelar sig de bästa delarna utanför. På ett bibliotek, i bergen. Där mannen får jobb som bibliotekarie på ett privat bibliotek med en excentrisk grundare. Det är sakta, vardagligt och här Murakamis särskilda sätt att berätta kommer till sin rätt. Det händer inte mycket, det är kallt, det är snö, han eldar. Sköter sina arbetsuppgifter på biblioteket. Börjar lära känns folk i staden. Äter blåbärsmuffins. Det tar några hundra sidor men tillslut kommer jag kommer äntligen in i berättelsen och kan sätta mig ner vid brasan och koppla av.

Similar Posts:

• Skön och skör gräns där verklighet passeras
• Rum 101 1/2
• Come on katten, det svänger!
• Män med kroppar och känslor och behov – med och utan kvinnor
• 1¿Que?84

Truthfully I like to think of M as a girl I met when she was fourteen. That didn’t actually happen, but here, at least, I’d like to imagine it did. We met when we were fourteen in a junior high classroom. It was biology class, as I recall. Something about ammonites and coelacanths. She was in the seat next to mine. ”I forgot my eraser,” I told her, ”so if you have an extra, could you let me borrow it?” She took her eraser, broke it in two, and gave me half.

Novellsamlingen Men Without Women består av sju noveller som alla handlar om män som på olika sätt har förlorat kvinnorna i sina liv. Det handlar inte så mycket om respektive huvudkaraktärs relation till en kvinna de förlorat, utan mer om den förlorade drömmen om relationen, och om mannens relation till andra män.

På det hela taget förblir de flesta kvinnliga karaktärerna någon slags platta dröm-schabloner för de manliga karaktärerna. De finns i männens liv för att ta hand om alla deras behov, genom hushållsarbete och matlagning, med ett lyssnande öra och känsloarbete, och, inte minst, för sexuell njutning (männens alltså, inte deras egen) och för att beundra de manliga karaktärernas fantastiska könsorgan. Det skulle ju kunna vara menat som avsiktlig parodi, men mest blir det bara svårt att ta till sig karaktärerna och berättelserna.

Nåväl, bortsett från det, så är det väl utformade och intressanta noveller. Hurakami är inte känd för att följa konventionell dramaturgi och det gör han inte heller i dessa berättelser, men ofta knyts novellerna ihop med ett starkt känsloläge, snarare än genom att servera klara svar. Det är skickligt gjort.

Bäst tycker jag om ”Samsa in Love”, där huvudpersonen vaknar upp en morgon och upptäcker att han förvandlats till Gregor Samsa – alltså samma Gregor Samsa som i Franz Kafkas Förvandlingen vaknar upp som en insekt (eller vad det nu är). Inte blir Murakamis novell mindre aktuell av att Samsa befinner sig i ett Prag där kriget just har brutit ut.

I Men Without Women finns inga katter som börjar tala och det regnar inga fiskar eller iglar från himlen, men berättelserna rör sig ändå ofta i ett gränsland mellan dröm och verklighet. Som Gregor Samsa som vaknar upp och verkar helt främmande inför sin mänskliga kropp. Eller som i citatet ovan, med en huvudperson som vill låtsas att han träffade den före detta flickvännen M när de båda var fjorton. Trots att det står klart och tydligt att det inte var så det gick till, glömmer man som läsare lätt bort att det är en fantasi när scenen målas upp så detaljerat, och ännu mer senare när det delade suddgummit nämns igen.

Vi får veta att det här är bara på låtsas, men berättelsen är konstruerad på ett sätt så att det glöms bort. Kan jag fortfarande skylla på författaren att jag glömmer bort det? Han har ju varit ärlig och sagt det från början…

Så vad är egentligen verkligt och vad är fantasi? Går det någonsin att hitta en skiljelinje? Det är med de frågorna, som inte finns utskrivna men som andas fram mellan raderna, som de här novellernas styrka ligger.

Similar Posts:

• Råttor, mörker och äventyr
• Småputtrig, mjuk pärla
• Pedofili, djurplågeri och andra perversioner
• Mörka noveller med twist
• Come on katten, det svänger!

Det var ett tag sedan jag läste något av Murakami men redan efter några sidor i Författare till yrket känner jag igen hans röst. De elva texterna om författarskap och skrivande är personliga, eftertänksamma, välformulerade och kryddade med Murakamis karaktäristiska liknelser. Som här, när han jämför en roman som författaren ägnat mycket tid åt, som fått mogna fram, med det varma vattnet i en het källa.

Om man badar i en varm källa, spelar det ingen roll om temperaturen inte är så hög: värmen tränger in i kroppens inre ändå. När du går upp ur källan bär du med dig värmen i kroppen. Men badar du hemma går värmen inte in i kroppen på samma vis: du blir kall så fort du stiger upp ur badet.

Det är en fin liknelse. Visst kan en läsning dröja sig kvar i kroppen. Men att det också måste ta lång tid att skriva en bra roman är kanske en mer öppen fråga. Anthony Burgess skrev exempelvis A Clockwork Orange på bara tre veckor. För Haruki Murakami är dock skrivandet ett hantverk som måste få ta tid och som han ägnat de senaste 35 åren till att fördjupa och förfina.

I Författare till yrket beskriver Murakami det arbetssätt och de principer som han efter noggrann utvärdering kommit fram till fungerar i hans författarvardag. Här kommer några exempel som jag på egen hand formulerat som råd till den aspirerande romanförfattaren:

1. Läs mycket och varierat. Lär dig känna igen en bra roman. Läsningen kommer först. Skrivandet kan komma senare.

2. Skriv bara när du har lust att göra det. Inte annars. Men när du väl bestämt dig, skriv koncentrerat varje dag. Hämta kraft i citatet av Karen Blixen: ”Jag skriver lite varje dag – utan förhoppningar, utan förtvivlan.”

3. Bli en iakttagare och studera din omgivning noggrant men anteckna inte. Det som är tillräckligt bra kommer att stanna kvar i minnet. Se ditt minne som ett skåp med många olika lådor där du förvarar råmaterialet till dina romaner. Samla skåpet fullt av intressanta händelser, människor och detaljer som du tar fram när du vill börja skriva.

4. Oroa dig inte så mycket över hur berättelsen hänger ihop till en början. Skriv fragment som du sedan pusslar ihop efter hand.

5. Ägna dig enbart åt din roman medan du skriver den. Späd inte ut dig genom att skriva en massa andra texter.

6. Skaffa dig en eller två läsare som du litar på och ta hjälp av dem när det är dags att börja bearbeta din text. Ta deras kritik på allvar, glöm inte att en text alltid kan bli bättre, men gör eventuella förändringar utifrån vad du själv tycker.

7. Hitta en livsstil som stödjer ditt författarskap. Det räcker inte att ha en vilja av stål. Kropp och själ måste vara i balans om du ska orka skriva flera timmar per dag, år efter år.

Texterna i Författare till yrket är ojämna. Det blir kanske lite gnälligt i ”Om litterära priser” och lite skrytsamt i ”Ut i världen – mot nya djärva mål”. Men om du bär på författardrömmar och letar efter inspirerande anekdoter om författarlivets vedermödor och glädjeämnen, så kommer du att hitta det du söker. Tankarna om skrivande och litteratur är givande även för den som nöjer sig med att läsa romaner. Och för vem som helst som föresatt sig att genomföra ett kreativt projekt är Murakami ett lysande exempel på att det faktiskt går att skapa magi genom att kombinera en metodisk arbetsprocess med fantasins trollspö.

Similar Posts:

• Imponerande japansk rikedom
• Stor special om konsten att skriva
• Skön och skör gräns där verklighet passeras
• Samma lika, igen
• Rum 101 1/2

Tills det inte håller längre och han smyger sig ut, sätter sig på en parkbänk utanför sitt fönster som ett spöke. Kanske funkar det inte att stå utanför om man står så helt utanför att man inte ens ser andra människor; kanske funkar det inte förrän man kan sitta ibland dem och inte vara där. Men så finns det ju en annan som också kommer till samma park och inte är där, en medelålders man i kostym och slips som ser ut som om han bara är på lunchrast fast han sitter där i timtal och icke är. Och ju längre de sitter där, desto omöjligare blir det att inte börja prata med varandra.

Utbrändhet med åtföljande isolering och till och med död av överarbete är något av en folksjukdom i Japan; i Underground skriver Haruki Murakami om kontorsarbetare som till och med när de hamnat mitt i en terrorattack och är svårt sjuka ändå åker till jobbet. Tänk vilken tur att studerande och arbetare inte pressas på det sättet i andra länder, eller hur? Samtidigt älskar jag Flašars anslag; hur japansk romanen än blir, hur många japanska glosor hon än stoppar in för att understryka unika drag i samhället, så tappar hon aldrig allmängiltigheten. I takt med att Hiro och Tetsu lättar sina hjärtan blir de bara mer; den där reduktionen, klichéfieringen de båda tvingat(s)/(sig) in i har plockat bort allt utanpåverk och nu måste de vara ärliga med det som återstår, se sig själva och varandra.

Jag kallade honom slipsen har egentligen alla förutsättningar att bli ett pekoral, en mjäkig berättelse om vänskap som en lösning på allt. Men Flašar och hennes två huvudpersoner är inte så naiva. Snarare är det just det att det inte löser allt som gör empatin de visar varandra, djupdykningarna de gör i varandras utanförskap, så viktig; att se den som blivit osynlig, att vägra att acceptera att samhället bygger på utslagning även om man inte kan göra något åt det. Det är en roman om utmattning och uppgivenhet som ger mig något i ögonvrån, men också en jävla energi. En roman man läser ut på en eftermiddag men som stannar kvar; en djup, lätt klunk av alpkällvatten med både beska och sötma.

Similar Posts:

• Japansk läsning
• Samma lika, igen
• Skön och skör gräns där verklighet passeras
• Imponerande japansk rikedom
• Rum 101 1/2

Så när staden Halimundas populäraste hora Dewi Ayu avlider, och sedan återvänder till livet 21 år senare, är det förstås bara början på Eka Kurniawans tegelsten om Indonesiens moderna historia. Hon har ju varit med hela vägen; född före kriget med både holländskt och indonesiskt blod, våldtagits av hundratals japaner under kriget, servat både soldater och gerillor och politiker och gangsters under självständighetskampen och efteråt, för att inte tala om alla helt vanliga män… och dessutom sett sina tre undersköna döttrar växa upp för att hamna i våldsamma förhållanden och barnäktenskap. Tro fan att hon väljer att dö när hon fött en dotter till, så snabbt att hon inte ens får veta att hennes önskan att den nyfödda (döpt till Skönhet) följde hennes önskan och blev ful som stryk. Så när hon återvänder till livet är flickan vuxen, har sluppit mäns lustar så ful som hon är, och vilken värld kommer hon ut i då?

Så, jo. Upplägget ger Kurniawan en strålande möjlighet att inte bara berätta historien om ett land, men göra det från många olika synvinklar, och ta upp kvinnornas roll i det även om det alltid blir männen som bestämmer, som dödar, som våldtar, som kränker, som försöker dölja och begrava och vägrar acceptera utmaningar mot sin makt. Och när han redan från början slagit fast att det är den sortens bok där människor kan återuppstå och spöken finns, så finns det liksom ingen gräns för vad han kan hitta på; här finns en berättarglädje och ett persongalleri som inte ligger, för att ta en lite trött jämförelse, Márquez långt efter. Med den där halvt magiska världen kan han gräva ner sig i tankegångar, historiska skeenden och maktspel utan att behöva hålla sig till bokstavliga sanningar, blanda realism och sagor och beskriva världskrig och revolutioner och inbördeskrig och globalisering utan att någonsin behöva röra sig utanför Macond… f’låt, Halimunda.

Det är bara att det efter ett tag blir väldigt mycket våldtäkt, och väldigt mycket trauma som skakas av sig eftersom kvinnor är vana vid det. Som ofta när män ska skriva om hur hårt kvinnor har det blir det lite väl mycket fetischisering över det snarare än en faktisk förståelse. Att han inte ligger Murakami långt efter i besattheten att beskriva unga kvinnors bröst hör väl till genren, men någonstans mellan beskrivningen av hur en vuxen man förälskar sig i en underskön småflicka och den av hur vacker en tonårsflicka är när hon springer naken genom en skola och säger sig ha blivit våldtagen blir trollandet efter en reaktion från läsaren lite tröttsamt. Jag undrar om det verkligen inte finns några kvinnliga indonesiska författare som skrivit om detta utan att gömma sig bakom den där halvgenomskinliga magirealismen där allt kan skakas av.

Vilket är synd, för det finns mycket jag gillar i boken ändå. Och det är väl också ett privilegium att kunna avlägsna sig från det och se det rent estetiskt, att beundra personporträtten och detaljrikedomen medan man lite lagom mansfeministiskt smackar med tungan åt kvinnosynen hos karaktärerna och berättarrösten, som om Kurniawan inte hade en poäng med att göra det där fula, alltför verkliga våldet förrädiskt skönt. Det där såret ska ju göra ont, blodet ska stänka tillbaka på läsaren. Men då ska det träffa rätt också.

Similar Posts:

• Ett indonesiskt ödesdrama
• Skön och skör gräns där verklighet passeras
• En revolution i hjärtat
• Känslofyrverkeri från Chile
• Snirkliga meningar om livet och kärleken

Patti Smith hade dessförinnan givit ut en mängd poesisamlingar men på grund av framgången med Just Kids är förväntningarna upptrissade nu när det kommer till en biografisk uppföljare.

Men M Train är av ett helt annat slag än föregångaren. Här är det nutid och kontemplation, minnen och drömmar är nyckelord. Patti Smith drar på sig sin rock och stickade mössa, vandrar över till sitt favoritkafé Cafe ‘Ino där hon skriver och minns samtidigt som hon dricker Dale Cooper-mängder av svart kaffe och äter mörkt bröd med olivolja vid ett eget bord. Beskrivningar av resor runtom i världen, gärna till poeter och författares gravplatser för att hedra dessa, flashbacks till barndomen och tiden med den numera avlidna maken Fred Sonic Smith varvas med nedtecknade drömmar. Ett genomgående drag i M Train är Patti Smiths starka vördnad för kulturpersonligheter, och då gärna författare som till exempel Sylvia Plath, Roberto Bolaño, Jean Genet och Haruki Murakami, vars mystiska roman Fågeln som vrider upp världen Smith återkommande reflekterar över.

Det är stundtals poetiskt, symboliskt laddat, vemodigt och eftertänksamt. Smått absurda episoder, som när Patti Smith låtsas vara skribent för ett magasin om kaffe och spenderar flera dagar provsmakandes olika kaffebönssorter i mexikanska Veracruz eller när hon en hel natt i Reykjavik sitter och sjunger Buddy Holly-låtar med schackmästaren Bobby Fischer ryms också bland kapitlen. Men även deckarnörden i Smith får stor plats, vilket bland annat resulterar i en rejäl spoiler av tv-serien The Killing. De skiftande temana som avhandlas illustreras med likaledes omväxlande svartvita Polaroid-bilder tagna under Patti Smiths vallfärdslika resor. Foton av Frida Kahlos kryckor, statyer, fängelseruiner, personporträtt och Virginia Woolfs promenadkäpp är några av motiven som ramar in texten.

M Train är inte insmickrande eller speciellt tydlig i sin dramaturgi men ger kanske därigenom en desto ärligare bild av livet som den snart sjuttioåriga mångkonstnären för. Det är i många stycken en introspektiv djupdykning, ofta i melankoliska färger där nedtonade men varma reflektioner och stillsamt nyfikna tankar står i första rummet. Och om kärleken till litteraturen genomsyrar texten så nämns musiken knappt under de 256 sidorna. Något som egentligen inte är särskilt förvånande. I ett avsnitt av tv-programmet Babel säger Smith att hon ser sig själv som författare i första hand. Det är bara det att hon ofta förmedlar sitt skrivande till rockmusik inför publik. Vissa episoder i M Train lämnar inga bestående avtryck medan andra bränner till desto mer. Som när Patti Smith skriver om hur en sten tog plats i hennes hjärta när maken Fred och hennes bror Todd kort därefter dog. Men att hon hittade tillbaka till optimismen och stenen blev till en glödande värmande bit kol. Det hela är så målande vackert beskrivet att tårar samlas i ögonen. M Train är en berättelse där det omvälvande och det vardagliga samsas. Precis som livet självt.

Similar Posts:

• Att göra saker som saknar motstycke
• Patti och Robert söker livet
• Att halka in på rock’n’roll av en slump
• Ny vecka på dagensbok.com
• Stillsamt överskridande noveller

Murakamis förra roman, 1Q84 (den tidigare skrivna Efter mörkrets inbrott liksom novellsamlingen Elefanten som gick upp i rök gavs förvisso ut på svenska efter denna), en historia på nästan 1400 sidor i svensk översättning, var för mig något av en besvikelse. En hel del bra idéer, men ack så utdraget och ganska poänglöst sett med lite distans. Ungefär som Twin Peaks på sin tid alltså (David Lynchs kultförklarade TV-serie från 1989 som led av en svårartad oförmåga att knyta ihop bisarra plottrådar). Jag tyckte den saknade en hel del av den fräschör och tankens svindel som karakteriserade till exempel boken med den engelska titeln Hard-boiled Wonderland and the End of the World (ej på svenska, Sekai no owari to Hādo-boirudo Wandārando i original) eller Fågeln som vrider upp världen.

Så är det då dags att tala om den nya boken Den färglöse herr Tazaki i invändningsfri översättning av Eiko och Yukiko Duke. Huvudpersonen är förstås just denne Tsukuri Tazaki som är färglös i mer än en mening. Det visar sig dessutom att han är omgiven av personer som har färger i sina namn. Tsukuri själv är ytterligare en nyans av den vid det här laget välkände Murakami-figur som så gott som undantagslöst är protagonist i hans böcker. Det är en person som är tillbakadragen, stillsam och som kämpar med sin upplevda brist på känslor, vilket metaforiskt visar sig i denna färglöshet.

Tsukuri är nu trettiofem men hans liv präglas fortfarande av den djupa samhörighet han kände med fyra nära vänner under gymnasieåren, och framför allt med frågan om varför de över en natt övergav honom och förbjöd honom att försöka kontakta dem mer. Nu, i vuxen ålder, märker hans nya flickvän Sara att det finns något oförlöst hos Tsukuri och när hon konfronterar honom så berättar han om sitt livs trauma. Hon ger honom ett ultimatum: om han inte söker upp sina gamla vänner och tar reda på vad som hände så kan hon inte vara hans flickvän längre. Hon kommer alltid att känna att det är något som ligger mellan dem. Intuitivt förstår hon att det är hans rädsla för att bli övergiven som gör att han alltid kommer att hålla världen på ett visst avstånd.

Tsukuri gör som han blir tillsagd. Sara har spårat upp hans gamla vänner. De återfinns i uppväxtstaden Nagoya samt i ett fall i Finland. Det finns ett spänningsmoment i denna jakt på det förflutna efter förklaringar på varför han blev utstött, så mer ska inte avslöjas här. Att det förekommer sex, pianospel, betydelsebärande drömmar och historier i historien kommer inte som någon överraskning för den vane Murakami-läsaren.

Det är som om Murakamis romaner (och de flesta av hans noveller) är en enda lång pågående meditation om ensamhet, kontaktlöshet och förlorad kärlek. Bitterljuvt, sentimentalt och nostalgiskt är inte särskilt positiva epitet man kan fästa på dem om man inte låter sig övertygas. Språket i svensk och engelsk översättning är ganska konstlöst men rakt och effektivt – så också i originalets japanska om jag har förstått saken rätt. Lite nedlåtande kallas han tydligen ibland för pop-författare i sitt hemland.

Jag håller förstås inte med dessa kritiker. Jag tycker att Murakami träget och outtröttligt vrider om en existentiell skruv med nästan omärkliga och skenbart små medel, halvt dolda under spänningsskapande effekter och med en aldrig sinande förundran inför livets svängar och krumsprång. Det är som om han har insett att den stora historien handlar inte om kungar, företagsledare eller slagfält, den utspelar sig i det mentala utrymmet mellan människorna där vi försöker att minska de ofrånkomliga avstånden mellan våra inre universum, plågan inför tanken på vår egen död och sorgen över att passerade dagar aldrig kan komma åter.

Jag tycker att Den färglöse herr Tazaki står sig väl i Murakamis verkkatalog. Det lite tunnare formatet och nedtoningen av fantastiska element leder till en precisering av historien som gagnat just denna bok. Med detta sagt så kan jag ändå inte låta bli att hoppas att han ska överraska oss med något mer oväntat nästa gång.

Similar Posts:

• Mycket mer än en deckare
• Imponerande japansk rikedom
• Ve den stackars pendlaren
• Samma lika, igen
• Skön och skör gräns där verklighet passeras

Jag skrattade gott. 10 minuter senare låg nyheten uppe på flera tidningar, som ropade ut att Murakami nu tagit tillbaka favoritskapet från Aleksijevitj.

Speciellt kul är det ju eftersom DN samma dag körde en smått lysande artikel av Axel Björklund som lyfter fram det alla egentligen vet: att Nobeloddsen är baserade på en lista som brainstormades fram för 10 år sedan, att de är fullständigt godtyckliga, och att så få spelar på Nobelpriset att en enda insats på 200 kronor kan förvandla en outsider till favorit. Kort sagt, att Nobeloddsen är ungefär lika pålitliga, och har lika mycket jobb bakom sig, som horoskopen. Samma dag lägger DN förstås också upp en ”unik kartläggning” där man kan följa hur oddsen på ”favoriterna” rör sig i takt med att bookmakers som inte läser böcker ändrar oddsen i takt med att journalister skriver om att bookmakers ändrar oddsen. Tänk vad man kan göra med modern teknik!

Dagen efter att Nobelpriset går till Alice Munro spelar Sverige VM-kval i fotboll mot Österrike. Sportsidorna har i flera dagar diskuterat spelarnas dagsform, huruvida Rasmus Elm eller Kim Källström ska starta på mittfältet och vad deras respektive styrkor är, startuppställningar, taktik, tänkbara resultat och deras betydelse för lagets chans till avancemang, exakt hur många meter Zlatan kan gå på vatten, etc. Och när matchen sedan väl börjar, så – herregud, vilken grej – följer de faktiskt vad som händer, berättar insatt vem som gör vad och varför, hur lagets taktik (och för all del också oddsen, som flimrar förbi lite bortglömda i nedre kanten av rutan) ändras i takt med det som faktiskt händer på plan och i tabellen, i stället för att bara rapa upp en lista slumpmässigt utvalda namn på fotbollsspelare fram tills slutsignalen tillkännager vinnaren.

Och jag undrar – finns det inte plats för en sportjournalistik som tar sitt ämne på lika stort allvar som kulturjournalistiken? Därför har jag nu en efterlysning att gå ut med. Eftersom detta är en bokblogg finns det en god chans att du som läser detta inte bryr dig ett dugg om fotboll, och det är just dig jag söker! Vi ska sätta oss och ta fram en lista över fotbollslag och dito spelare inför VM, sätta odds på vilka vi har som favoriter att vinna, bli bästa målskytt, och … jag vet inte, bästa offside eller något. Om det enda namn du kommer på är Nacka Skoglund gör det inget, bettingfirmorna hade Chinua Achebe som Nobelkandidat långt in i september. Lagom till VM kommer vi sedan att isolera oss från omvärlden och börja skicka ut uppdateringar på oddsen i takt med att vi själva ändrar dem. Jag inser att det senare blir den svåra biten, eftersom sport till skillnad från litteratur ju är toppnyheter överallt 365 dagar om året blir det svårt att hålla rätt nivå av okunnigh- f’låt, opartiskhet. Men om vi inte slår det här slaget nu finns risken (de exakta oddsen är 3 mot 1, bestämde jag precis) att sportjournalisternas skamlösa intresse för sitt ämne smittar av sig på landets kulturredaktioner, och att nästa år kan journalisterna inte längre klippåklistra rakt från bettingfirmornas senaste utskick utan måste skriva om vad de olika gissningarna till Nobelkandidater faktiskt skriver om, varför de tror att just den eller den författaren kunde komma ifråga, var litteraturen står år 2014, vad som händer med läsandet i världen, hur många författare som tystas i sina hemländer, poängen med att tänka efter innan man för vidare information som kanske är helt irrelevant, vafan Nobel egentligen menade med ”det utmärktaste i idealisk riktning”, och varför vi ska bry oss … som om litteratur faktiskt betydde någonting annat än en chans att vinna en hundralapp. Är det verkligen en värld vi vill leva i?

Similar Posts:

• Nobelpristagare i litteratur 2013 är Alice Munro
• Nobelpriset i litteratur 2012
• Livet i små scener
• Nobelpriset i litteratur 2015
• Politik och litteraturkritik

Det borde han kanske inte göra.

För visst, Cărtărescu lär, jämförelserna med Murakami (ofta med tillägget ”på syra”) eller Márquez till trots, knappast bli en bred folklig författare. Nostalgia och Orbitór är storverk, men han gör det sannerligen inte lätt för läsarna med sina sömlösa skiftningar mellan tydlig socialrealism och surrealistisk body horror där gränsen mellan berättare, berättelse, karaktärer, läsare och text vrids och vänds tills man inte vet var man är eller vad man heter. Och jo, jämfört med dem är definitivt munsbiten Travesti lättare att … om inte ta till sig, så i alla fall att sammanfatta:

Det var hippiernas epok, de blev illa åtgångna i landets tidningar som ständigt publicerade karikatyrer av långhåriga typer i utsvängda jeans med konjaksflaska framför sig och handen i pappas plånboksficka. Indisk filosofi, marijuana, rockmusik, alltihop sipprade sakta igenom också till oss och målade ut ungdomens fantastiska rotlöshet i starka färger. Vem brydde sig om Kommunistiska ungdomsförbundet, vem brydde sig om teve och tidningar? Vem gjorde minsta ansträngning att förstå världen vi levde i? Bandspelaren, tedrickandet, de repade skivorna, porrtidningarna, det var verkligheten. Var fanns lidandet?

Författaren Victor åker till ett pensionat för att skriva, för att en gång för alla gräva sig ner i och förstå något som hände honom i ungdomen. Hans yngre jag åker 1973 på sommarläger tillsammans med hela sin skola, den ende intellektuelle i en klass full med hormonstinna tonåringar. Som den typiske outsidern har han gjort ett adelsmärke av att förakta allt de andra är så fascinerade av: rockmusik, jeans, fotboll, sex, skratt, sprit; och medan de ägnar hela den föräldrafria veckan på landet åt sådant går han åt sidan, för sig själv, in i sig själv… tills något händer, något som har att göra med en klasskamrat i klänning, och som fortfarande spökar för honom så många år senare. Så långt inget märkvärdigt, liknande historier har vi hört förut. Men sedan har vi just det att författaren ju vet hur jävla naiv och affekterad hans tonårsjag var, hur fel han hade när han avfärdade sina kamrater som kulturlösa monster, att de alla växte upp och blev någorlunda rättskaffens medborgare medan han själv bara blev medveten om sina egna brister … och han saknar det, den där Nietzscheanska klarheten, även om den kom mitt ett psykotiskt break. Han har tillbringat hela sin karriär med att skriva fullt duglig prosa för fullt dugliga människor, men är inte vitsen med att vara en Stor författare att skriva något som river ner? Kan man tänka stort och fritt om man lärt sig att passa in?

För att få skriva den boken kunde jag ha låtit mig flås levande och med min fortsatt levande hud, med blodkärl, nervtrådar och svettkörtlar bundit in det allomfattande verket.

Så för att finna det jagar den äldre Victor på sitt yngre jag, överdriver hans sökande och hans skräck för att visa sig vara som de andra, beskriver hur han går på nattliga drömvandringar som hämtade ur någon gammal gotisk skräckfilm, där han kliver igenom den tunna spindelväven i trappan ut ur verkligheten utan att den förstörs. Runt den gamla gården, eller om det nu är inne i sitt eget huvud, hittar han övervuxna ruiner fulla med gigantiska insekter och dolda rum med stumma varelser, och ju djupare författaren går in i sina minnen desto tunnare blir han själv.

Men ju starkare jag värjer mig mot det, desto mer skrämmer mig tanken att det inte är någon tumör jag skär bort utan ett vitalt organ, som om texten vore mitt sanna väsen och jag själv – blott och bart en illusion.

Läsare av Nostalgia lär känna igen sig, inte minst för att hela Travesti i princip är en remix på avsnittet Tvillingar i den romanen. Inte nödvändigtvis något fel på det, Cărtărescu ska vara mångbottnad nog att hitta nya vinklingar på gamla berättelser. Och även om det konstanta misantropiska äckel vår hjälte känner för allt omkring sig blir jobbigt i längden är det svårt att inte dras in i hans prosa, som i ena sekunden så löjligt tonsäkert fångar ungdomen i sin lätt bleknande helhet i ett land där tonåringar blandar partikampsånger med porrvisor utan att reflektera över det, där musiktidningar och kassettband måste smugglas runt som droger och alla utom just du själv verkar missa poängen, för att i nästa sekund glida över i psykotiska mardrömsvisioner som lämnar självaste Lovecraft i dammet. Men till slut måste ju allt det där självrannsakandet leda någonstans också, och där hans längre verk använder allt det där för att utvidga världen, visa på oändliga möjligheter och skräckdjup, vänder sig Travesti bara inåt och klaustrofobiskt inåt tills den i slutändan reduceras till en enkel fråga och ett enkelt svar som kunde platsat i vilket amerikanskt TV-drama som helst. Och där kommer besvikelsen, kanske desto större för att jag vet hur mycket bättre han kan; han har en luftvärnskanon och använder den för att skjuta mygg. Om man gör det så svårt för sig för att sedan göra det så lätt för sig, då är man kanske lite pretentiös i alla fall.

Similar Posts:

• ”Rasa mot att ljuset dör!”
• Hemvill vill hem
• Upp, upp och iväg
• Vecka 38 på dagensbok.com – Rumänien, författarintervjuer och Frölunda torg
• Vad är Orbitór?

Min Sasjenka!

Volodenka!

De är kära. Sådär brinnande, allomfattande förstagångskära, där allt man någonsin tänkt och upplevt och varenda lilla detalj av livet handlar om den andre. Där allting är kroppar och hjärtan och ögon och smeknamn och fokuseras genom den där linsen som säger ”du finns, och därför finns jag”.

Jag har lagt mig ner för att sola, lägger linnet över ansiktet och hör vinden susa som stärkta lakan. Plötsligt kittlar det till i naveln – jag öppnar ögonen och där står du med sand i handen och silar en tunn stråle ner på min mage.
Vi går hem och vinden fyller oss och träden som segel.
På vägen plockar vi några nedfallna äpplen – de allra första, sura som man kokar kompott på – och kastar dem på varandra.
Skogen står som en vass tandrad mot solnedgången.
Och mitt i natten väcks vi av en råttfälla som slår igen.

Kort sagt: Om allt gick som det skulle skulle det inte bli någon roman, på sin höjd en småporrig r’nb’-låt. Men nu är det ju en tjock rysk roman, och alltså börjar Brevboken direkt efter att de skilts åt, när han ryckt in i det militära (det finns alltid ett krig någonstans) och hon börjat sitta hemma och vänta, och de bara kan kommunicera via brev. Brev som svämmar över av allt de gjort och allt de inte hunnit göra och allt de vill göra när de ses igen, och…

…vänta, va?

Det är någonstans runt sidan 50 som man börjar undra på fan. När det blir uppenbart att de ju inte läser varandras brev. Sasjka skriver om livet därhemma och hur hennes far var flygare och hennes vänner börjar gifta sig och skaffa barn, och Volodenka skriver om sina erfarenheter i armén, där hans uppgift är att skriva brev till föräldrar och meddela att deras söner dog som hjältar när de stal en brödkant och blev avrättade, och hur… kriget mot de upproriska kineserna går? Återigen: Vänta, va?

För de är ju skilda åt inte bara i rummet utan i tiden. Han slåss på imperialisternas sida i Boxarupproret på 1890-talet, och hon växer upp i efterkrigstidens Sovjetunion. Och de skriver till varandra och försöker ge varandra allt av sig själva, förvandla sig själva helt och hållet till breven de skickar, men de kommer aldrig att få svar.

Sjisjkin har varit i nyheterna nyligen eftersom han, som ju lever i exil, vägrade representera Ryssland på en amerikansk bokmässa för att han inte ville förgylla Putins ”korrupta, brottsliga regim”. Med det i tankarna är det kanske lätt att vänta sig någon stor politisk polemik och satir i Brevboken, men för sådant får man nog vända sig till likasinnade som Vladimir Sorokin (läs hans våldsamt roliga I det heliga Rysslands tjänst). I stället levererar han här en mångbottnad, småskalig och enormt vacker berättelse om två älskande som bara existerar för varandra trots att de inte kan finnas. Romanen behöver inte bli politisk, behöver inte nämna tsaren eller partiet; den behöver bara observera världen utifrån två personers horisont, en som går i blod upp till knäna i ett barbariskt krig och en som växer upp i ett iskallt samhälle. Mannen skickas ut i krig, kvinnan hålls hemma; han får torka upp blod, hon får torka upp spyor.

Det är inte utan att jag kommer att tänka på Haruki Murakami – lyckligtvis Murakami när han var som bäst, runt Kafka på stranden, snarare än den gubbsjuke pratkvarnen från 1Q84. Precis som Murakami går Sjisjkin ibland vilse i filosoferandet, men han håller i och löper linan ut. Han ställer upp en historia som inte kan vara, två världar som inte rör varandra, och låter sedan motsägelserna mala tills historien uppstår.

Jag funderar över en grej; om The Great American Novel är en genre som går ut på att väva Stora Berättelser om de Stora Frågorna ”Vilka är vi? Vilka tror vi att vi är? Vad vill vi, och varför misslyckas vi?”, vad är då den stora ryska romanen idag, långt efter men inte i motsats till Tolstoj, Dostojevskij, Bulgakov, Solsjenitsyn? Kanske är den just det här: för visst är det frestande att läsa det här som en allegori över ett land som är itu, som försöker gå framåt med ena foten stadigt i 1800-talets nationalromantik om Heliga Moder Rysslands överlägsenhet och den andra i den sovjetiska utopin där alla är lika goda medborgare och lyckan är att tjäna det gemensamma målet, uppvuxna på utopier som aldrig kan bli sanna. Det är ju ett dilemma som ju inte bara gäller Ryssland; vad är något europeiskt land idag, när det vi är aldrig verkar matcha det vi trodde att vi var och skulle förbli?

Och ändå så är det ju två personer här. Som skriver och längtar och existerar och säger till den andra, här, läs mig, möt mig, säg att jag finns. Och då gör de ju det – om inte samtidigt, så alltid.

Similar Posts:

• Från Sovjet till Putin – tio boktips
• Nytt ryskt
• Det enda vi lär oss av historien är historien
• ”Jag trodde … ”
• Bränn! Bränn! Bränn!