Ryssland kommer att bli fritt – den dagen firar vi tillsammans!

Så skriver den ryska författaren Daria Serenko när hon signerar sin bok Flickor och institutioner åt en vän i februari 2022. Ögonblicket därpå arresteras hon och placeras i specialförvar i femton dygn. Dagen efter att hon släppts fri inleds Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.

Jag önskar mitt hem aska skildrar dygnen i cellen, kontakten med andra intagna, ronderna, försändelserna från vänner och familj. På sätt och vis är hon mycket privilegierad men grunden på vilken hon sitter inspärrad är absurd – hon har publicerat ett utropstecken, vilket är en symbol som används av Navalnyjanhängare – och likadant är det för medfångarna. Det är en verklighet som överträffar dikten eller vandrar hand i hand med den – Kafkas Processen – och det hon kan göra är att tänka och skriva:

Eftersom jag inte har något att göra här i specialförvaret är avståndet mellan verkligheten och skrivandet närmast obefintligt: så fort något händer dokumenterar jag det omedelbart. Jag vet inte om det är dokumentärprosa, autofiktion eller reportage.

Så får vi följa henne i nuet och de senaste åren; glimtar av händelser hon varit med om varvas med texter om och till andra personer, men också nedslag i tiden efteråt, då kriget pågår och hon måste lämna sitt hemland.

Hon vet kanske inte på förhand vad det är, vad det blir, men det jag läser är prosa och poesi, reportage och dagbok som går in i varandra, som visar än den ena aspekten, än den andra. Det växlar mellan vackert och rått, sakligt och surrealistiskt, personliga småsaker och allmän politisk utveckling.

Varje text om terrorn är en tunn och skör pil som oftast träffar fel eller blir nedskjuten i flykten. Bara några enstaka texter kommer att träffa målet, det är alltid en fråga om mer eller mindre lyckade omständigheter. Man måste använda de försök man har för att öka de samlade chanserna.

Och nog gör hon det, använder de försök hon har, och jag hoppas att hennes texter kommer att nå många på väg till målet.

Similar Posts:

• ”Jungfru Maria, fräls oss från Putin”
• Det bortglömda krigets fasor
• ”Vem var den där maskerade mannen?”
• Kuggarna i maskineriet
• Den ryska revolutionen dissekerad

Romanen skildrar föräldrarna i egna kapitel. Fadern, inlagd på ett hospice, får kapitel som heter ”Det blå rummet” medan modern, inlagd på psykiatisk klinik och senare på ett boende, rubriceras med ”Det vita rummet”. I slutet upphör den här kategoriseringen och jagberättaren med syskon och syskonbarn ordnar det sista i föräldrarnas liv.

Fadern går bort efter en månad. Modern lever längre och blir allt mera förvirrad. Miljöerna är Kanada och 1900-tal. Fadern, liksom alla hans släktingar, arbetade i skogen, vilket karakteriseras ”där uppe”. Männen är borta under veckorna och lever i skogskampar. Det är inget lätt liv att från unga år konfronteras med en manligt rå värld, ofta med sexuella inslag och våld. I faderns släkt finns en religiös ådra, en fromhet och ett biktbehov. Samtidigt finns det styrka, sammanhållning och glädje.

Modern kommer från en tragisk familj; mormodern anorektiker och har tydligen svultit ihjäl egna barn. Hennes far, en våldsam man, som går ut i skogen för att skjuta sig men kommer istället hem stupfull. Modern är deprimerad hela livet och det egna familjelivet blir ett enda långt övergrepp. De egna barnen skulle hon helst inte velat ha. Det äldsta barnet, bokens berättare, närmast hatas men i slutskedet av sitt liv verkar modern för första gången kunna dölja sina känslor. Eller så är det demensen som räddar henne (och barnen) från den hon tidigare varit.

Ovannämnda verkar mörkt och tragiskt. Men jag läser inte alls boken så. Det hela är sakligt och jordnära framställt. Det finns istället en skönhet i många minnen, reflektioner och naturintryck. Ofta beskrivs miljöer, detaljer och dialogerna utförligt. Jagberättaren har ett gott förhållande till sin far och deras relation är stabil. Hon för hans talan inför sjukvårdspersonalen, lär sig sköta honom och håller kontakten till sina syskon. Fadern talar om sin bakgrund, om sin familj, om alla sina döda. Med modern är det annorlunda; efter ett komplicerat, ångestfyllt och förvirrat liv önskar de vuxna barnen att hon ska gå bort.

Boken, som ryms i handflatan, är lite under hundra sidor. Handlingen berättas ur ett jagperspektiv. Tiden är vår samtid i kanadensiska miljöer. Här spelar orten Saguenay med den vackra floden en avgörande roll. Det är där de hör hemma och dit de återvänder. Detta återfinns i många av Tremblays böcker; ett cirklande kring staden och floden Saguenay.

Här finns också exiltemat; jagberättaren gav sig av så fort hon kunde, bort från sin familj (modern) och levde länge långt borta. Skrivandet är också en sorts exil. Hon menar att exilen är botemedlet mot de flesta trauman i livet, även de som vi ärver av våra föräldrar och far- och morföräldrar. Vi borde ge oss iväg så fort vi kan från våra ursprungliga hem på Saint Pauls väg eller var de nu låg. Ligger …

Boken är en liten pärla om de ursprungligaste av relationer. Om födelsen, uppväxten, bortflyttande, återvändandet och döden. Om allt däremellan. Om allt som påverkar. Om allt som vi vill frigöra oss från.

Similar Posts:

• Att välja och skriva sitt liv
• En våldsam mor
• Livets vägar
• Brev och svek
• Mamma mia – att förstå en mor

När jag började läsa den ganska nyutkomna Homecoming kändes det dock som en hemkomst, eller återkomst. Nyårsdagen 1959 med middagsförberedelser i ett drömhus i södra Australien, pirrande förväntan men också något mörkt förebådande, julafton samma år då katastrofen sker och så över till december 2018 i London. Jess har levt i exil i tjugo år och hennes karriär som journalist är vacklande. Hon bor i ett alldeles för dyrt hus efter att ha separerat från sin pojkvän och hennes liv är ett gungfly. När hon får veta att hennes älskade mormor Nora varit med om en fallolycka och är inlagd på sjukhus reser hon hem till Sydney för att kunna ta hand om henne – och kanske för att hitta något att skriva om.

Scenerna är satta och avvägningen mellan då och nu, mordmysterium och kärleksfulla minnen känns alldeles lagom. Jess undrar vad som orsakat fallet och börjar förstå att det är något som oroat Nora på sista tiden. Hon får ledtrådar och pusselbitar och långsamt börjar något ta form för henne, samtidigt som läsaren serveras avsnitt av det som verkligen hände men efter ett tag är det ändå något som skaver. Allting är så omständligt och vissa saker framstår som övertydliga. Något som är uppenbart för läsaren tar det en evighet för Jess att komma fram till – stora delar av texten är dessutom föregivna avsnitt ur en dokumentär skildring av händelserna – och jag blir otålig och tidvis nästan uttråkad.

Jag tror att det hade räckt gott och väl med två tredjedelar av textmassan utan att särskilt mycket gått förlorat och då hade nog också förtjänsterna blivit tydligare. För det finns väldigt snygga vändningar i hur händelser och minnen av dem kan tolkas, hur betydelser kan förändras i ljuset av något annat. Bland det som framstår som övertydligt finns också väl utplacerade glimtar som är möjliga att missa och vändningarna är många. Och så finns de detaljerade beskrivningarna av såväl interiörer som exteriörer, målande, doftande, ljudande som förflyttar en i tid och rum.

Jag kommer att läsa Kate Mortons nästa roman, och hennes nästnästa, för det jag suktar efter finns ju där, hela tiden med hopp om att verkligen få det jag föll för från första början.

Similar Posts:

• Översvallande om kärleken och tidens gång
• Beroendeframkallande läsning!
• Inspektör Vera gör entré
• Om flykten och framtiden som försvann
• Ett dockhem i romanform

Persepolis är både känslosam och utbildande, läsaren får följa huvudpersonen Marji genom uppväxten i Iran. Varvat med anekdoter kommer beskrivningar av historien både från äldre släktingar men också från Marji själv. Det är ett snyggt grepp som fungerar alldeles ypperligt när Marjane Satrapi skriver och ritar, samtidigt som Marji går ner för trapporna till skyddsrummet passar hon på att undervisa läsaren. Förutom att vara lärorik är boken fantastiskt rolig, trots allt tragiskt som händer.

Boken tar sin början 1980, vår huvudperson är 10 år och hennes skola har just förvandlats från en fransk, icke-religiös skola till en religiös skola där pojkar och flickor separeras. Där sjalen plötsligt är obligatorisk. Det första uppslaget och bilderna från skolan har etsat sig in i mitt minne, en rad med trumpna flickor på rad. En kaotisk skolgård där barnen leker med sina sjalar, kastar av sig dem i värmen eller bär den på fel sätt. Vi kan se allt från att det hoppas hopprep med den till att ett annat barn låtsas strypa sin klasskamrat för att hon inte har sjalen på sig. En komplex ögonblicksbild som fångar barnets roll i traumatiska skeenden.

Marji lever i en komplex tid, och försöker som barn förstå en väldigt komplicerad omvärld. Hur kommer det sig att hon trots sina föräldrars vänsteråsikter växt upp med en husa i hemmet. Och varför är det så pinsamt att åka runt med sin pappa i hans dyra bil? Som barn drömmer Marji om att bli profet, men med tiden skiftas fokus från gud till Marx, och visst är de ändå lite lika?

Boken består av fyra delar, vi får följa Marji genom uppväxten i Iran till exilen i Europa. Genom stora förändringar både inom familjen och i landet hon flytt från. Tillslut får hon äntligen komma tillbaka hem, men även det blir en chock. Tillbaka i förtrycket och sjaltvånget, tillbaka i sitt barnrum men nu som ung vuxen. Alla möbler är för små och det är svårt att vänja sig vid sjalen igen.

Det är inte svårt att förstå hur boken fått status som en modern klassiker, jag läste den som tonåring och historien har funnits med mig sen dess. Det är en berättelse som både är snygg och berör på djupet. Persepolis är ett perfekt exempel på hur en berättelse kan förstärkas av kombinationen av bild och text, känslorna förstärks ytterligare.

Similar Posts:

• Klockrent Marji!
• Kyckling och kärlek
• Vykort från Iran
• Världen coolaste tjej i världens mest komplicerade miljö
• Med pennan som vapen

Det är denna lycka vi söker. Vi är olydiga. Vi förtjänar att straffas. Men vi låter ingen straffa oss. Vi straffar varandra, blinda inför oss själva. Vi är omöjliga att se. Genomskinliga. Jag kan inte sova, ansiktet värker. Hans händer, hans kyssar, det salta i hans tårar, det räcker inte. Ingen hör oss.

Kärlekens exil av Sandy Harry Ceesay är en smärtsam poetisk berättelse om migration, kärlek, hat och familj. Det är en berättelse om rötter som kapas, om syskon som bara har varandra och en sorg som är så stark att den äter sig in överallt. En sorg som äter upp allt, och lite till. Det är också en berättelse om det drömska Paris. Om det salta havet, ändlösa somrar och att lära sig simma. Det är en berättelse om att våga älska. Trots omvärldens kritiska blickar, trots risken att bli förskjuten av de man älskar. Det är en berättelse om att vara rädd. Trots att man försöker låta bli.

När Kamil och Peti är barn lämnar hela familjen Sverige för ett nytt liv i Paris. Kärlekens stad, älskad av deras gambiska pappa. Men livet på 2 rue Lamarck slås sönder när mamman dör. Till slut flyr systern till havet, och kvar blir Peti. Och deras tyste far.

Under ytterligare en oändlig sommar träffar träffar Peti den jämnåriga Lamin, döpt efter floden som som tog Petis farfars liv där borta i Gambia. Deras berättelser möts i exilen. Långt bort från ett land som aldrig var deras.

Berättelsen rör sig någonstans i gränslandet mellan en dikt och en roman, men knyts ändå ihop till slut. Alla lösryckta ögonblick passar in i en helhet, en berättelse, en känsla. Språket är bland det vackraste jag läst på länge, det är omöjligt att inte ryckas med. Att inte gråta när huvudpersonerna gråter. Åt trasiga relationer, tystnad och sorg.

”Kärleken” sa han. ”Den har gett sig av.” Han var så ensam, när skymningen fann honom. Tystnaden hade satt sig som en sur lukt i honom. Trängt in i hans kläder, hans hår, lagt sig under huden, i ögonen. Lukten letade sig in i hans huvud tills han var fylld av den. Han blev lugn till slut. Stilla.

Att hitta citat till den recensionen är ingen konst, jag behöver bara slå upp en sida för att välja och vraka. Utmaningen blir att inte skriva av hela sidor, för ni får faktiskt läsa boken på egen hand i lugn och ro. Utan att jag ivrigt pekar på stycke efter stycka. Boken är Sandy Harry Ceesays debut och jag hoppas innerligt att det kommer många många fler.
 

Similar Posts:

• Mellan gummiplantagen och skönhetssalongen
• Livet, relationerna och döden
• På flykt från Sverige och utvisningsbeslutet
• Anrop från den andra sidan
• Spår efter en familj

- Jag är verkligen nyfiken på innehållet i de här böckerna. Är det en sorts dagbok?
Claus säger:
- Nej, det är lögner.

Sådan är Agota Kristófs trilogi. Hela tiden. Varje kapitel av de tre romanerna berättar sin historia så rakt på, så enkelt, så medryckande att jag hajar till varje gång jag inser att hon precis slängde in en liten detalj som helt ändrar sammanhanget, synar sin egen lögn. Var och en av de tre romanerna sträcker ut tidsperspektivet – från månader till år till decennier – och inleds med ett ”OK, vad som egentligen hände…” Och allt känns ändå så självklart att det aldrig känns konstlat. En berättare (eller möjligen två, eller möjligen två tillsammans, eller…) som hela tiden måste backa och ta ett djupt andetag för att klara av att berätta sanningen trots att allt han berättat är sant.

Vi bestämmer oss för att härda kroppen så att vi kan uthärda smärta utan att gråta. Vi börjar med att ge varandra örfilar och därefter knytnävsslag. När Mormor ser våra blåslagna ansikten säger hon:
- Vem har gjort det där?
- Vi själva, Mormor.
- Har ni slagits? Varför då?
- Utan anledning, Mormor. Oroa dig inte, det är bara en övning.

Redan öppningen är så fantastisk; två små tvillingbröder, Lucas och Claus, dumpas hos sin ilskna gamla mormor på landet av en mamma som måste få bort dem från storstan nu när Kriget är här. (Att det är Ungern under andra världskriget sägs aldrig rakt ut; inga nationaliteter, inga språk, inga stadsnamn…) Mormor kallar dem horungar och förklarar att de får klara sig bäst de kan, så bröderna börjar – som tvillingar gör i skräckromaner – bygga sin egen gravallvarligt lekfulla värld av sina egna skriverier och teorier om hur världen fungerar. Det är rena rama Getingfabriken eller Äldreomsorgen i övre Kågedalen tills världen utanför alltmer börjar tränga sig på och bli svårare och svårare att få ihop med barndomens magi och amoral.

Genom hela trilogin, från brinnande krig till diktatur till 90-talets förvirrade ”frihet”, berättar Kristóf om Claus och Lucas historia om och om igen, inte genom att stryka och radera den gamla versionen utan genom att bygga på den. Människor och händelser som betyder en sak för sexåringarna blir något helt annat för 20- och 50-åringarna, det som var en nödvändig lögn 1956 är i sig en historia 1990. Claus och Lucas byter roller, från oskiljaktiga till för evigt olika, från en oskiljaktig duo till två möjliga historier som slitits isär av historien och aldrig kan sättas ihop igen. Det är förstås lätt att tolka alltihop som en metafor över Kristófs egen exil, varje möjlig flyktings undran över vad som hade kunnat vara om de stannat eller flytt, den dubbla världen av två vägar som båda är sanna och båda är omöjliga… men det vore att göra trilogin en rejäl otjänst; den är för rolig, för uppfinningsrik, för drabbande för att förklaras så enkelt. Från de härligt groteska första kapitlen till ett slut där människor försöker lappa ihop sina historier i en värld som blivit mycket absurdare än någonting två granatchockade sexåringar kan intala varandra sugs jag med hela vägen, och nu kräver jag fan att resten av Kristófs böcker översätts också.

Similar Posts:

• Den passionerade ordboksanvändaren
• Kärlek i en flytande verklighet
• Dödsfinkar och dårskallar
• Knäpp
• Blod tjockare än gulasch

Witold Gombrowicz började skriva sina dagboksanteckningar i lönndom på arbetstid 1952 eller 1953. Han hade en tjänst på en polsk bank i Buenos Aires, ett arbete han avskydde och smet ifrån så gott han kunde. Där blev Kronos till. Kronos är både en dokumentation av vardagen, och ett försök att spåra upp minnesbilder från ungdomen och barndomen i Polen. Med tiden blev Kronos ett omfattande material som förvarades i två resväskor. Det är änkan Rita Gombrowicz som utgivit Kronos postumt.

Witold Gombrowicz slog igenom som dramatiker, men är numera kanske allra mest berömd för Dagboken. Dessa essäliknande texter publicerades ursprungligen bit för bit i Kultura, en tidskrift utgiven i Paris av exilpolacker. Dagboken har därefter kommit i bokform på många språk världen över. I Sverige gavs den ut i tre volymer i början av 1990-talet i översättning av Anders Bodegård.

Kronos och Dagboken ska inte förväxlas med varandra. Kronos kan i någon mån betraktas som ett oredigerat råmaterial som till skillnad från Dagboken inte varit primärt ämnat för publicering. ”Med största sannolikhet är Kronos tillkommen parallellt med Dagboken från och med 1953, som den synliga, offentliggjorda Dagbokens privata, opublicerade skugga.” skriver Magnus Bergh i ett efterord.

För den som en gång fastnat för Dagboken är Kronos ett intressant komplement, kanske rentav ett oemotståndligt måste. Men som introduktion till författarskapet fungerar den också, påstår jag. Änkan Rita Gombrowicz är av annan mening: ”Man kan läsa Dagboken utan Kronos, men inte tvärtom.” skriver hon i sitt förord. Hur man än gör är det ett på sitt sätt gripande livsöde.

Den 35-årige polske rikemanssonen Witold Gombrowicz gör sommaren 1939 den månadslånga resan från Gdansk till Buenos Aires. Tre dagar efter ankomsten till Argentina nås världen av nyheten om Molotov-Ribbentroppakten. Ytterligare en månad senare slukas Polen av Nazityskland och Sovjetunionen. Hela 1940-talet och även 1950-talet hinner gå innan Witold Gombrowicz får en chans att återvända till Europa. Sitt hemland eller sin familj återser han aldrig. Kommunistdiktaturen har en period av töväder 1956 och ser med blidare ögon på Witold Gombrowicz verk. Men det är tillfälligt. 1958 förbjuds hans pjäser och romaner på nytt.

Men dramatiken och de ödesmättade slutsatserna står knappast tydligt utskrivna bland Kronos myller av händelser. Här trängs noteringar om erotiska äventyr med anteckningar om utgifter och inkomster och inköp. Med åren blir det färre ligg och mer oro för skattemyndighetens krav, färre gräl och fler krämpor. Det är i det lilla som storheten döljer sig. December 1954 låter exempelvis så här:

Zygmunts vånda. Ny schism med Nowinski om Zawadzka: uppsägningar från banken. En artikel för Glos. Jag vill lämna banken. Kritiskt brev från Zielinska. Leda. Apati. Francisco på Rex. Presenter från studentskorna. Mot slutet av året allt sämre – en ogynnsam period. 1. Jul- och nyårsaftonen på en lördag och söndag, 2. Nowinski reser inte, 3. Banken, 4. Toto dyker inte upp, 5. Russo tänker inte lämna våningen till mig, 6. Dåliga nyheter i tidningarna, 7. Allmän förtvivlan och hopplöshet. Jag tänker på självmord. (…) Nyårsaftonen på Corrientes, i min ensamhet – dricker inte eftersom jag är dålig i magen.

Hur ska dagboksfragment bedömas litterärt? Det är svårt. Jag tänker så här: att ta sig in i Kronos är mödosamt, men det är värt ansträngningen. Den griniga pessimismen till trots, blir jag lite vän med berättarrösten. Emellanåt väljer jag dock att titta bort. Witold Gombrowicz är bitvis obarmhärtig mot sig själv. Människan ska inte behöva vända ut och in på all sin skröplighet i offentligheten, kan en tycka. Eller så är det precis det som krävs för att det ska bli litteratur.

I juni 1964 nämns ”kanadensiskan” i förbifarten. Det är Maria-Rita, född Labrosse, som här för första gången sammanträffar med Witold Gombrowicz. Några år senare gifter de sig. I decennier efter författarens död har hon, litteraturvetaren, därefter kämpat för spridningen av Witold Gombrowicz verk världen över. Kronos är en av de nödvändiga pusselbitarna.

Similar Posts:

• Litteraturen som närkamp
• Expotition till Östpolen
• LSD på papper
• Fascinerande dagböcker
• Ett rendez-vous bland främlingar

Och det är just vad som sker när man läser Anny Romands debut Min mormor från Armenien. Romand växer upp med sin mormor i Marseille och under hela uppväxten får hon höra historierna. Historierna från Anatoliens slätter och berg där mormor Serpouhi Hovaghian förlorar hela sin familj och flyr för sitt liv. Det börjar redan i inledningsskeendet våren 1915, hennes man hämtas och förs bort för att avrättas. Huset plundras och hon körs bara ut på gatan:

Hon står där ensam med barnen, på gatan framför huset. Med den lilla flickan Aïda, sex månader, i famnen och den lille pojken Jiraïr, fyra år, vid handen. Själv är hon tjugotvå år

Scenen är i sig hjärtskärande, men mardrömmen bara fortsätter. Dottern tas med våld till ett barnsjukhus där hon tillsammans med andra spädbarn med vilje ges förgiftad mjölk i nappflaska och avlider. Med sonen föses Serpouhi ihop i en av de tusentals konvojer av kvinnor och småbarn, som övervakade av gendarmer får vandra från det ena stället till det andra. Vandringen har dock inte har någon geografisk slutpunkt utan sker bara för att de ska dö, en efter en. När krafterna tar slut lyckas Serpouhi i smyg överlämna sonen till en helt okänd kvinna efter vägen och på så sätt ge dem båda en chans att överleva. Med beslutsamhet och tur lyckas hon sedan rymma och under ett par år hålla sig på flykt och i lönndom innan hon som en av de lyckliga som med livet i behåll lyckas ta sig ut och leva sitt liv i exil, i Frankrike.

Upprimelsen till boken kommer dels ur de historier Romand fick berättade för sig som liten flicka, men också genom att hon av en slump hittade mormoderns dagbok och kunde läsa de hundra år gamla anteckningarna. Strukturen består av korta kapitel med en översatt dagbokssida mellan varje och sättet hon berättar historien är utifrån sig själv som liten flicka. Kombinationen av ett barns naturliga naivitet och mänsklighetens absoluta avgrund ger en läsning som är långt mer omskakande än om det vore detaljrika scener över de grymheter som sker. Stilen blir stundtals som om det bara vore en ond saga.

Men någon saga är det inte och att det passerat exakt ett hundra år sedan anteckningarna skrevs ner märker man inte mycket av. Bara under den halvtimmeslånga Rapportsändningen idag är det tre inslag från bokens absoluta närhetsområde: första inslaget är om ett saringasangrepp mot en Syrisk stad som följs upp av flygbombningar mot de sjukhus där de skadade vårdades, ett där en äldre man från Syrien gråter inför reportern när han berättar om sin splittrade familj (inslaget var om lärarbristen på SFI) och slutligen ett där Syrianer bestjäls på sin mark i Irakiska Kurdistan. Nej, anteckningsboken hade likaväl kunnat vara skriven mellan 2015 och 2017 och då ändå haft exakt samma ord. Något som gör Min mormor från Armenien angelägen men den mänskliga utvecklingen, eller i det här fallet snarare brist på den, deprimerande.

Similar Posts:

• En mytomans liv
• Att få en gammal pappa
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Om en mamma, och ett samhälle
• 250 år av kvinnoliv

Men varför inte gå till källan och lyssna på dem som faktiskt var där? Det är 1989, och Mahdi går sista året på gymnasiet i Bagdad. Hans uppväxt har präglats av kriget mellan Iran och Irak, men det tog nyligen slut och nu ska allt bli bättre igen. Han är fascinerad av Iraks (Sumers, Mesopotamiens, Babylons, Urs) historia, civilisationens vagga och allt det där, där den ena mäktige härskaren efter den andre byggt upp imperier och de som lever nedanför dem lyder. Hans stora hobby är att föda upp brevduvor, kommunikationsmedel. Hans kompisar kallar honom Duvan. Vilket visar sig bli ett problem när de alla grips av Saddam Husseins säkerhetspolis, och poliserna blir övertygade om att det är ett kodnamn och att han alltså är aktiv i ett förbjudet politiskt parti. År efter år med tortyr i fängelset väntar honom för det … Därav också titeln: Den där dagen i fängelset då det är Saddams födelsedag, då diktatorn alltid visar sig barmhärtig, alltid benådar politiska fångar, alltid återställer den civiliserade ordningen där ingen blir godtyckligt fängslad. Och de samlas på gården och under stor högtidlighet får varje utsvulten, nedbruten, torterad fånge komma fram och tacka för Saddams gåva: Varsin blodapelsin.

Mahdi delar stora delar av sin historia med sin upphovsman; Khider satt också i Saddams fängelse som ung, och det finns mycket i hans skildringar både av uppväxten under kriget, fängelsevistelsen och kaoset när han kastas rakt ut från fängelset in i den (första) amerikanska invasionen som känns självupplevt. Han skriver ändå med en lätt touch; det som hade kunnat bli ren syndomlitteratur (inte för att den inte har rätt till det) får här en ton av svart humor och medmänsklighet, vare sig Mahdi beskriver sina föräldrar och barndomsvänner eller cellkamrater och vakter, som både gör att boken blir lätt att komma in i och ger rejält med extra tyngd åt slutet. Jag kan tycka att det finns saker som kunde utvecklas mer; inte minst med alla passningar till Iraks lååånga historia, som ofta känns som att Khider gläntar på en dörr till en roman som går mycket mer på djupet, men väljer att stänga den igen. Kanske är det bara att den senaste irakiska boken jag läste var Hassan Blasims helt mästerliga Irakisk Kristus, som nog är mer i min smak, och inte kan låta bli att jämföra. Men det är en lyx att kunna ha smak i hur offer för våldsamma regimer gestaltar sina erfarenheter, och Khiders roman går definitivt mer rakt på sak. Inte minst då i slutet.

Vi klarar oss bra i staden, men inte i öknen. Vi är ändå bara människor. Eller hur? Jag har hunnit bli sextiofem år. Och hela tiden sker saker som nästan övertygar mig om att vi inte alls är människor. På sin höjd gäster. Märkliga gäster från intet.

USA invaderar Bagdad, och som vi läsare vet kommer de strax att dra hem igen och låta Saddam fortsätta. De som nyss släppts ur fängelserna blir återigen myror under fötterna på de stora elefanterna, de amerikanska soldaterna som slåss för Frihet uppe på sina stridsvagnar har bättre för sig än att skilja den ena araben från den andra, och storpolitiken rullar vidare utan att räkna nollorna. Tio år senare flyttar bomberna ner på marken, Saddam plockas bort och hans hantlangare går med i IS i stället. Jag slår ihop boken och nog fan luktar det blodapelsin.

Similar Posts:

• Sökmotor för drömmar
• Propagandistisk biografi
• När kommer friheten?
• Geneve-Bagdad tur och retur
• På fri fot?

Det har skrivits många mer eller mindre raka, förnumstiga eller panikartade utläggningar om detta, men som alla vi (flera dussin) som läste och älskade Tzara och Lenin spelar schack anar så är Codrescu inte på humör för att ge enkla svar. Man anlitar inte en dadaist för att ge facit. I stället får vi, till åtminstone min förtjusning, en bok som kastar sig vilt från det ena ämnet till det andra men återkommer till samma teman ur olika vinklar. Från barndomen i Rumänien till utläggningar om stavningskontrollens mord på tryckfelen, till berättelsen om den där boken han tappade bort i Rom på 60-talet som var full av hans utläggningar mellan raderna och i marginalerna, till hans erfarenheter av att flytta sin litterära journal från tryckt format till en webbsida, till långa utläggningar om digital posthumanism⁵ som avbryts av ”har jag nämnt att jag var KK med Kathy Acker?” Allt med insprinklade aforismsoundbytes⁶ som

"Både Gud och Facebook är organiserade kring ett icke existerande objekt och består bara av anhängare." #läserjustnu Codrescu, "Bibliograv"

— En Björn (@katafonteolog) 7 februari 2015

och avbrutet/kompletterat/fördjupat med långa stickspår i fotnötter som fyller upp marginalerna och ofta varar i flera sidor⁷ innan man får återvända till huvudtexten, som vid det laget gått vidare till en annan vinkel. Det är självupptaget, pretentiöst, och stenkul.

Det ska kanske en exilförfattare till för att sätta objektet pappersbokens värde och begränsningar i ett skarpt ljus. När Codrescu växte upp kunde det vara ett brott att äga fel böcker, vilket i sig gjorde det till ett annat sorts brott att inte dela med sig av de samizdat⁸ man fick tag på.

Jag behövde inte äga min mästares farliga böcker, inte för att jag var rädd för att äga dem, utan för att de var avsedda att delas av många⁹. Att lämna dem vidare till andra var ett uppdrag.

När han lämnade Rumänien var han tvungen att lämna alla böcker eftersom han bara fick ta en väska; idag, skriver han, hade han fått rum med hela den europeiska litteraturhistorien på ett USB-minne – men han hade bara fått med sig perfekta, opersonliga kopior som inte kan ägas eller brännas. Digitaliseringen har oändliga möjligheter i nuet, men vad är det som (kan) digitaliseras? De fysiska böckerna, de fysiska anteckningarna, har en påtaglighet som det digitala aldrig kan få, menar han – hur digitaliserar man anteckningarna över vilka Richard Brautigan bokstavligt talat blåste ut sin hjärna? Barnbarnen till de litteraturvetare som idag går igenom Joyces anteckningar, revisioner, feltryck och korrespondens för att hitta den slutgiltiga Finnegans Wake kommer om 50 år bara att ha den färdigredigerade versionen av … låt oss säga Americanah, sparad och indexerad av Google som ett färdigt objekt. I den postmoderna världen var all kultur en palimpsest¹⁰ med lager på lager av influenser; i den digitala världen är alla de underliggande lagren av bortskrapad text lika osynliga som de där övertonerna som faller utanför en MP3-fils frekvensomfång. Den färdiga, indexerade, färdigtolkade, icke-beklottrade texten är ett museiföremål som kan skickas direkt från tryckeriet till bibliotekens katakomber, som inte lämnar några möjligheter för gissningar, missförstånd, omtänkande. Det går inte längre att förstöra böcker – men kan man göra dem irrelevanta? Om vi minns allt, kan vi minnas något?

Den digitaliserade Staden på Kullen är Disneyworld.

…Det är åtminstone ett sätt att dra argumentet till sin spets, men då får jag Codrescu att låta som en trist gammal luddit till reservoarpennekramare, och vore han det skulle han aldrig ens tänkt på hälften av växlarna han drar här. Det ligger ju nu en gång i det digitalas natur att allting lätt tolkas som antingen 1 eller 0. Jag är inte helt säker på att jag håller med honom i alla punkter när han väl dristar sig till slutsatser. Boken har dödförklarats många gånger förr och har en fantastisk förmåga att anpassa sig och svara på nya krav. Men det är inte därför man ska läsa Bibliograv, inte som ytterligare en soundbite för eller emot något som sedan länge är ett faktum¹¹. Det är i kalejdoskopet av vinklar och minnen under de första 200 sidorna som boken är fantastisk, och det ligger ju i den tryckta textens natur att förr eller senare måste den sluta. Men så fort den gör det vidtar ju nästa text, och Codrescu kastar en vante i ansiktet på alla författare: bryt upp, slå sönder, våga gå vilse.

¹ Ju mer uppkopplade vi blir, ju mer vi skapar våra egna filter, desto mer centreras världen runt mig. I wandered lonely in a cloud², som Ordens Värde skrev.

¹¹ Nej till Ölandsbron. Inte den.

Similar Posts:

• Dada, jaja!
• Nordisk kvinnolitteraturhistoria på Internet!
• Framtiden kan bli bra. Och/eller dålig.
• I sockret av meloner
• Den enes död, den andres bröd