Recension

: Doktor Romand
Doktor Romand Emmanuel Carrère
2001
Albert Bonniers förlag
3/10

En mytomans liv

Utgiven 2001
ISBN L'adversaire
Sidor 177
Översättare Suzanne Ekelöf

Om författaren

Carrère
Foto: Pequod Press

Emmanuel Carrère, född 1957 i Paris. Debuterade 1983 med L’Amie du Jaguar, och har sedan dess skrivit en rad romaner och biografier som vunnit stor framgång. Inte minst romanen Vinterskola (La classe de neige – 1995) för vilken han i Frankrike ärades med litteraturpriset ”Prix Fémina”. Andra böcker som bör nämnas är Mustaschen (La moustache – i Sverige 1989), romanbiografin Doktor Romand (i Sverige 2001) och En rysk roman (Un roman russe 2009); varav den förstnämnda La moustache även blivit film.

Sök efter boken

Baksidan av boken Doktor Romand är välformulerad, meningar som fångar mitt intresse, jag tänker att det här kan bli riktigt kul och spännande läsning. Jag tar ett kliv in i en privatpersons förtvivlade värld, jag tar del av en sann historia om doktor Jean-Claude Romand som i dag tjänar ett livstidsstraff i ett fängelse i Frankrike.

Jean-Claude Romands liv var fram till 1993 ett liv fullt av lögner, lögner som skulle bevara skenet av trovärdighet och skydda honom från den ångest som drabbade honom vid misslyckanden av att inte leva upp till de förväntningar som ställdes på honom. Romand kom från jägarmästarfamilj som höll sitt ord och aldrig svek. Att visa sin svaghet var strängt förbjudet. Romand följde dock inte sin familjs fotspår i valet av yrke utan utbildade sig till läkare och började arbeta på WHO i Genève som högt uppsatt tjänsteman och forskningsledare. Han gifte sig och fick två barn.

Den sanna Romand, om det nu finns en sådan, var något annorlunda. I själva verket lyckades han aldrig med sin läkarexamen, han tog sig bara till andra året i sina studier. Men han fortsatte att studera och skriva in sig som student vid universitet utan att uppvisa några resultat. Detta pågick under tolv år från 1974 till 1986. Han arbetade inte vid WHO utan åkte omkring i sin bil utanför Genève för att inte väcka misstankar.

1993 börjar lögnerna att ta slut liksom de pengar han lyckats lura till sig från sin familj och bekanta. I ett desperat försök att ta sitt eget liv sätter han eld på sin villa efter att ha mördat sina barn och sin fru, samt sina föräldrar. Han lyckas inte bränna sig själv levande eller att ta livet av sig med hjälp av gammal utgången medicin.

Författaren Emmanuel Carrère försöker svara på frågan varför Romand dödade sin familj, men frågan är egentligen, hur lyckades han ljuga om sitt liv. Vad tänkte han på när han på dagarna antogs vara i Genève eller på någon tjänsteresa på andra sidan jordklotet? I boken får vi följa en anonym berättare som redovisar Romands liv som den såg ut i verkligheten. Men det blir för läsaren liksom för den domstol som dömde honom omöjligt att avgöra vad som är sanning förutom i de fall vattentäta bevis kan framföras eftersom lögnerna ständigt avlöses av varandra, en efter en.

Det som gör boken spännande men samtidigt hemsk är att den handlar om en människas tragiska liv som läsaren egentligen inte vet något om. Jag kan lika gärna knäppa på teven för att ta del av hemska livsöden, människor som begått självmord, prinsessor som avlidit, siamestvillingars liv och död… listan kan göras lång. När människors personliga tragedi belyses med strålkastarljus in på den nakna huden är den spektakeltörstande människan inte långt borta.

Ändå skiljer sig denna ”dokumentär” på några punkter från det jag ser på teve. Författaren förklarar att han inte kan hålla sig objektiv till fallet Romand. Han medger att han slitits mellan att förakta eller att förlåta dennes handlingar. Men trots detta avslöjar sig Carrère genom sitt alltför dramatiska upplägg av historien och tillhörande skönlitterära utsmyckningar. Det är ett dramatiskt skådespel som tar allt vidare svängar i takt med att Romands lögner blir mer och mer svårhanterliga och problematiska att dölja.

Jag uppfattar inte riktigt författarens avsikt med att skriva denna bok. Kanske har författaren upplevt Romands liv så pass hemskt att hans livsåskådning blivit traumatiserat och därmed blivit tvungen att skriva om fallet Romand för att bearbeta sina känslor. Carrère förklarar i brevväxling med Romand att han inte tänker skriva boken för sin egen skull eller sensationslystnad utan för att förstå orsaken till familjetragedin. Carrère lyckas inte med att ge någon djupare inblick i Romands själsliga liv. Istället får en antagligen psykiskt förvirrad människa med schizofrena, narcissistiska och mytomaniska besvär ännu en bild av sig själv som han själv inte förstår och förmår leva upp till.

Ranald MacDonald

Publicerad: 2002-01-04 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-09 11:55

Kategori: Recension | Recension: #434

2 kommentarer

[...] Den här boken köpte jag second hand för en evighet sedan, men har inte kommit mig för att läsa. Tror att det var den makabra historien som avskräckte mig, jag hade någon förväntan på att den skulle vara både hemsk och svårläst. När jag väl började läsa blev jag en smula överraskad både över hur lättläst och hur gripande boken var. Trots att det redan var klart hur historien skulle sluta så var det en fängslande läsning. Jag kan visserligen hålla med flera recensenter som skrivit att boken inte ger någon djupare inblick i Romands tankar eller en förklaring till brottet, men det var heller inte det jag hade förväntat mig. [...]

 

Jag har läst och läst om ”Doktor Romand +++++?” och vill sammanfatta, att det mest gripande är det obegripliga att så få, faktiskt ingen, under 18 års tid förstår att Romands liv är en bluff.Han ljuger, han döljer, har manipulerar och han mördade antagligen även sin svärfar, som han var skyldig pengar. Han försökte mörda sin älskarinna, vars förmögenhet han hade disponerat så att den försvann för henne. Han ”leker” ett självmord och räddas av sina medmänniskor, då hans falsarium inte är avslöjat ännu. Mytoman? Nej, det behöver man inte vara bara för att man ljuger och bedrar. Oerhört farlig var han ju uppenbart och kommer troligen att vara under resten av sitt liv. Vet han något annatän att ljuga, bedra och mörda? Inte ens hans närmast vänner och ”kollegor” hade genomskådat honom innan han ”av barmhärtighet” sköt ihjäl sina föräldrar och barn, slog ihjäl sin fru och försökte strypa sin älskarinna. Allt oerhört ‘effektivt’ utom hans eget självmordsförsök. Allt för att minska mordoffrens ‘skam’. Han själv tycks inte lida så mycket av ‘skam’ och knappast heller över ‘ångest’ åven om det vore pinsamt för honom själv att behöva ställa sig upp och erkänna att han är en nolla och placerad på världskartan enbart för sina mord.

Agneta Åhrberg Oregistrerad 2011-04-26 19:23
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?