Recension

: Trout fishing in America, The pill versus the Springhill mine disaster and In watermelon sugar
Trout fishing in America, The pill versus the Springhill mine disaster and In watermelon sugar Richard Brautigan
1989
Houghton Mifflin
10/10

I sockret av meloner

Richard Brautigan var inte som alla andra. Han satt inte och filade i evighet med ettans sandpapper på något, hellre yxa till saker lite grovt och måla dem i glada färger. Han visste att han aldrig skulle få något Nobelpris och att kritikerna inte kunde förstå att komik och allvar går utmärkt att blanda.

Koppla bort den kritiska autopiloten i skallen en stund och låt ditt hjärta vara roder. Ta en paus i ältandet av gamla klassiker och ha lite kul!

God, all the shit
That is going to be written
About me
After I am dead

När de hittade honom hade glorian av alkohol för länge sedan dunstat, han hade legat död ganska länge och det är inte helt omöjligt att en och annan myra hade gått vilse i kulhålet. Han hade varit författare, och kallat sig själv amerikansk humorist, men säkert inte utan glimten i ögat.

När Richard Brautigan tog livet av sig 1984 lämnade han en värld bakom sig, inte bara den planet vi kallar jorden, utan även hans uppfattning om den. En hel trave böcker låg ju kvar förstås, för den som ville ta en paus i hängmattan med en av de intressantaste författarna i Amerika under 60- och 70-talen. Richard Brautigan är en amerikansk doldis i världsklass som man älskar eller hatar. Jag älskar honom, helt enkelt för att det är det enda jag kan göra.

Tänk dig en kille som skriver böcker om hur två prisjägare får i uppdrag att ha ihjäl ett monster, som går bärserk i isgrottorna under systrarna Hawklines gula villa i Oregon. Eller som berättar en historia om en iskall sombrero, som plötsligt faller från himlen i en liten amerikansk mellanvästernstad och vilka effekter det får för de boende där. Som sedan slänger sidorna i papperskorgen, där de struntar i att de blivit bortkastade och fortsätter att skriva sin egen historia medan författaren som slängde dem till att börja med försöker hitta bitarna av sitt brustna hjärta och pussla ihop dem. Som fantiserar om när Leonardo da Vinci uppfinner världens bästa öringsspinnare kallad ”The last supper” och om hur de öringar som dör av hög ålder har långa vita skägg som flyter ut i havet. Som undertecknar brev med ”Din gamle kompis Polarn” och kilar in små recept mellan sidorna i sina böcker, som man kan laga till så man har något att knapra på medan man läser, och så att man verkligen känner lukter och smaker skina igenom. Multimedia långt före sin tid.

Richard Brautigan föddes i 30 januari 1935 i Tacoma på nordvästra Stillahavskusten. Hans uppväxt skulle kunna vara hämtad ur ett av Dickens dystrare verk, med en frånvarande fader och en moder som tyckte det var roligare att springa efter karlar än att ta hand om Richard och hans yngre syster. De blev lämnade ensamma dagar i sträck och tvingades ut och arbeta för att dra in pengar till hushållet. Richard misshandlades av moderns herrbekanta och försökte så gott han kunde att ta hand om sin syster.

1958 flyttar han till San Francisco för att få fart på sin författarkarriär. De första publikationerna kunde beskådas i tidningar och tidskrifter under den senare delen av femtiotalet. 1959 får han en diktsamling kallad Lay the Marble Tea publicerad och fem år senare kommer hans första roman A Confederate General from Big Sur i tryck från Grove press.

Han levde större delen av sitt liv i San Francisco där han polade med beatgänget, drog runt med Michael McClure (killen som skrev ”Mercedes Benz” åt Janis Joplin) och Philip Whalen i Hight-Ashbury, drack vin och ställde till med galna upptåg. Det var även där han skrev de flesta böcker som rör sig någonstans i gränslandet mellan romaner, noveller och poesi, och som innehåller det där typiska som är så svårt att hitta hos någon annan. Hans kanske mest erkända bok, Trout Fishing in America, som utkom 1967, är full av småtokiga historier om saker och ting i Amerika man kan råka stöta på. Ungefär som en väldigt personlig reseguide. Här finns sträva berättelser om vildmarksliv och lägereldssånger, tillbakablickar på barndomens ”tomtebrusfyllo”, recept på valnötsketchup och mycket mycket annat.

Bland hans andra verk kan nämnas romanerna The Hawkline Monster: A Gothic Western, Willard and His Bowling Trophies, Sombrero Fallout och The Abortion: An Historical Romance, novellsamlingen Revenge of the Lawn och poesisamlingarna The American Hotel och The Pill Versus the Springhill Mine Disaster.

För mig är Brautigan när han är som bäst amerikansk kultur när den är som bäst. Bara i gamla USA skulle något som smakar så äppelpaj, Coca-cola och kaffe i jättemuggar på en och samma gång kunna blandas till. Han är som Neil Young när han spelar distad countryrock, som Hassangänget skulle vara om de skrev Hemingway och som det skulle vara om alla vardagshändelser omkring en plötsligt blev sagor.

Brautigans böcker är rätt speciella, stilen är alldeles för lekfull för att kunna beskrivas med andra ord, än som just lekfull. Det handlar ganska mycket som att ta på sig hans glasögon och se genom hans ögon. Det är inte alltid så mycket som händer på ett fysiskt plan, men tankarna smyger alltid in som en dubbelexponering och får allting att röra sig i raketfart. Och det är oftast väldigt roligt.

Han beskylldes för mycket, bland annat för att ha varit en av grundarna till hippierörelsen. Och visst bar han väst med knappar, tyckte jättemycket om blommor och kliade sig inte helt sällan i sina stora mustascher. Men på den tiden fanns inga hippies för ingen hade kommit på att uppfinna dem och därför var han helt enkelt som han var och kanske alldeles för stor för att rymmas i ett fack. Han var den han var och klädde sig som han gillade att klä sig.

Han tog inga av de droger som folk ibland tycker sig kunna se tala i hans böcker, men han gillade att dricka och gärna för mycket. Ibland ställde han till med en hel del liv. Det sägs att han var paranoid och, av och till, delerisk under sina sista år. Att han drack mer än övriga i ett sällskap tillsammans och sedan skällde ut dem. När han nyktrade till igen plågades han alltid av svåra skuldkänslor och var tvungen att ta till flaskan.

Jag vet inte, det stämmer säkert, jag kände inte den där killen. Men den i böckerna är som en gammal kompis, en mysfarbror det alltid är kul att träffa, med en viss förkärlek för kärlek, foreller och ond bråd död.

Jag tror det bästa sättet att presentera honom på är att låta honom presentera sig själv:

IN WATERMELON SUGAR the deeds were done and done again as my life is done in watermelon sugar. I’ll tell you about it because I am here and you are distant.

Wherever you are, we must do the best we can. It is so far to travel, and we have nothing here to travel, except watermelon sugar. I hope this works out.

I can see piney woods and the rivers that flow from those piney woods. The rivers are cold and clear and there are trout in the rivers.

Some of the rivers are only a few inches wide. I know a river that is half an inch wide. I know because I measured it and sat beside it for a whole day. It started raining in the middle of the afternoon. We call everything a river here. We`re that kind of people.

I sockret av meloner är en av mina absoluta favoritböcker. Jag vet inte om det är för att det var det första jag läste av Brautigan, eller om det är för att det var det första som jag läste överhuvudtaget som lät som poesi men var roligt i alla fall.

I I sockret av meloner berättar huvudpersonen, som man får kalla vad man vill, om hur saker och ting går till i kollektivet iDEATH, där allt händer i sockret av meloner. Där lyser solen med en ny färg varje dag och han och hans vänner bor i hus med fönsterglas av melonsocker, som de kan se ut på melonfälten eller ner på forellodlingarna genom. Faktum är att nästan allt är gjort av melonsocker i iDEATH, eller forellolja blandat med melonolja, som man eldar med och har i lyktorna som lyser upp iDETHs alla broar, hus och skulpturer som folk har gjort på kvällarna. Berättaren är föräldralös för tigrarna åt upp hans föräldrar då han var liten och sedan sa de att de var ledsna och hjälpte honom med hans aritmetik. Ingen behöver vara rädd för tigrar längre för de blev dödade och nu ligger deras ben på bottnen av en av floderna. Man kan se dem där om man tittar noga. Men det finns ett nytt hot, inBOIL och hans gäng som håller till i The Forgotten Works som världen utanför kollektivet kallas. The Forgotten Works är ruinerna av den gamla världen, som nu ligger som enorma skräphögar ända till horisontens ände. Där drar inBOIL och hans gäng runt och letar saker ingen vet vad man ska göra med och brygger whisky av dem. Ibland kommer de in i iDEATH och ställer till med ofog.

En annan bok som bara måste nämnas är Plant This Book, där det efter varje dikt fanns ett frö som det var meningen att man skulle plantera när man läst den och låta det blomma upp till något som var som poesi skulle komma att vara på det tjugonde århundradet. Men det var ett jäkla pill att stoppa i alla de där fröna och dikterna var ganska ojämna så förlaget satte stopp för dummheterna efter en mindre upplaga. Fröna ligger nog och gror i hyllorna på något gammalt antikvariat i San Francisco, men dikterna går att fiska rätt på på nätet.

De sista åren i Richards liv var nog inte de roligaste. 1982 publiceras romanen So the Wind Won’t Blow It All Away som skulle komma att bli hans sista. Den sågades vid fotknölarna. Gravt försupen och bitter över att alltid missförstås av kritiker och att genombrottet hos den stora massan ständigt uteblev flackade han runt och ställde till så att folk till slut började ta avstånd från honom. Han tillbringade mycket tid ensam i sitt hus i Bolinas, dit han flytt för att få sinnesfrid nog att skriva. Historier om att det spökar i huset och att en ung kvinnas ben ligger nedgrävda på bakgården ger nog delvis upphov till berättelsen om Hawklinemonstret; spöket som ständigt verkar döljas i folks skuggor, smita mellan golvbrädorna eller kura ihop sig i röken från någons cigarett.

Någonstans bestämde han sig för att sätta punkt för kapitlen om sitt liv och skickade för egen hand den förtiofyrakalibriga kula som satte den punkten. Det där hände någongång i september 1984 och när han hittades mycket senare i sin lilla stuga i skogen låg enligt legenden en urdrucken flaska och vapnet vid hans sida. På väggen hängde ett sönderskjutet gökur.

Marcus Hallqvist

Publicerad: 2001-03-16 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-15 22:41

Kategori: Recension | Recension: #140

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?