Utgiven | 2014 |
---|---|
ISBN | 9789186729493 |
Sidor | 208 |
Orginaltitel | Bibliodeath |
Översättare | Ulrika Junker Miranda |
Bibliograv handlar om det titeln antyder – den tryckta bokens förmenta död i digitaliseringens tidsålder. När man pratar om böcker och digitalisering tror många att det bara är e-böcker som avses, som om brottytan mellan Då och Sen utgörs av en Amazon Kindle. Svaret blir ofta ”Ja, själv läser jag1 ju bara riktiga böcker, jag kan inte läsa på en sk… ursäkta, jag fick en Facebookupdate… ärm.” Som om boken bestod av papper snarare än själva texten, som är och alltid har varit ett virtuellt objekt, en ogreppbar dialog mellan författaren och läsaren, och det tryckta mediet ”bara” en teknisk lösning för att få fram en text, med sina begränsningar och nödlösningar3. Det vi kallar en bok är inte en bok, mer än din telefon är ett internet. Boken på ditt nattduksbord inspirerades av en Facebookkonversation, skrevs i Google Docs, pitchades via e-post, redigerades via Skypemöten, formgavs i Adobe Creative Cloud, marknadsfördes via morgonsoffan i SVT Play, såldes av Adlibris, debatterades på Twitter och Goodreads och recenserades på en bokblogg som bara är en bråkdel av den enorma text som är Nätet, men så länge du läser den på ett stycke dött träd är allt som vanligt?
Det har skrivits många mer eller mindre raka, förnumstiga eller panikartade utläggningar om detta, men som alla vi (flera dussin) som läste och älskade Tzara och Lenin spelar schack anar så är Codrescu inte på humör för att ge enkla svar. Man anlitar inte en dadaist för att ge facit. I stället får vi, till åtminstone min förtjusning, en bok som kastar sig vilt från det ena ämnet till det andra men återkommer till samma teman ur olika vinklar. Från barndomen i Rumänien till utläggningar om stavningskontrollens mord på tryckfelen, till berättelsen om den där boken han tappade bort i Rom på 60-talet som var full av hans utläggningar mellan raderna och i marginalerna, till hans erfarenheter av att flytta sin litterära journal från tryckt format till en webbsida, till långa utläggningar om digital posthumanism5 som avbryts av ”har jag nämnt att jag var KK med Kathy Acker?” Allt med insprinklade aforismsoundbytes6 som
"Både Gud och Facebook är organiserade kring ett icke existerande objekt och består bara av anhängare." #läserjustnu Codrescu, "Bibliograv"
— En Björn (@katafonteolog) 7 februari 2015
och avbrutet/kompletterat/fördjupat med långa stickspår i fotnötter som fyller upp marginalerna och ofta varar i flera sidor7 innan man får återvända till huvudtexten, som vid det laget gått vidare till en annan vinkel. Det är självupptaget, pretentiöst, och stenkul.
Det ska kanske en exilförfattare till för att sätta objektet pappersbokens värde och begränsningar i ett skarpt ljus. När Codrescu växte upp kunde det vara ett brott att äga fel böcker, vilket i sig gjorde det till ett annat sorts brott att inte dela med sig av de samizdat8 man fick tag på.
Jag behövde inte äga min mästares farliga böcker, inte för att jag var rädd för att äga dem, utan för att de var avsedda att delas av många9. Att lämna dem vidare till andra var ett uppdrag.
När han lämnade Rumänien var han tvungen att lämna alla böcker eftersom han bara fick ta en väska; idag, skriver han, hade han fått rum med hela den europeiska litteraturhistorien på ett USB-minne – men han hade bara fått med sig perfekta, opersonliga kopior som inte kan ägas eller brännas. Digitaliseringen har oändliga möjligheter i nuet, men vad är det som (kan) digitaliseras? De fysiska böckerna, de fysiska anteckningarna, har en påtaglighet som det digitala aldrig kan få, menar han – hur digitaliserar man anteckningarna över vilka Richard Brautigan bokstavligt talat blåste ut sin hjärna? Barnbarnen till de litteraturvetare som idag går igenom Joyces anteckningar, revisioner, feltryck och korrespondens för att hitta den slutgiltiga Finnegans Wake kommer om 50 år bara att ha den färdigredigerade versionen av … låt oss säga Americanah, sparad och indexerad av Google som ett färdigt objekt. I den postmoderna världen var all kultur en palimpsest10 med lager på lager av influenser; i den digitala världen är alla de underliggande lagren av bortskrapad text lika osynliga som de där övertonerna som faller utanför en MP3-fils frekvensomfång. Den färdiga, indexerade, färdigtolkade, icke-beklottrade texten är ett museiföremål som kan skickas direkt från tryckeriet till bibliotekens katakomber, som inte lämnar några möjligheter för gissningar, missförstånd, omtänkande. Det går inte längre att förstöra böcker – men kan man göra dem irrelevanta? Om vi minns allt, kan vi minnas något?
Den digitaliserade Staden på Kullen är Disneyworld.
…Det är åtminstone ett sätt att dra argumentet till sin spets, men då får jag Codrescu att låta som en trist gammal luddit till reservoarpennekramare, och vore han det skulle han aldrig ens tänkt på hälften av växlarna han drar här. Det ligger ju nu en gång i det digitalas natur att allting lätt tolkas som antingen 1 eller 0. Jag är inte helt säker på att jag håller med honom i alla punkter när han väl dristar sig till slutsatser. Boken har dödförklarats många gånger förr och har en fantastisk förmåga att anpassa sig och svara på nya krav. Men det är inte därför man ska läsa Bibliograv, inte som ytterligare en soundbite för eller emot något som sedan länge är ett faktum11. Det är i kalejdoskopet av vinklar och minnen under de första 200 sidorna som boken är fantastisk, och det ligger ju i den tryckta textens natur att förr eller senare måste den sluta. Men så fort den gör det vidtar ju nästa text, och Codrescu kastar en vante i ansiktet på alla författare: bryt upp, slå sönder, våga gå vilse.
1 Ju mer uppkopplade vi blir, ju mer vi skapar våra egna filter, desto mer centreras världen runt mig. I wandered lonely in a cloud2, som Ordens Värde skrev.
2 Enligt en undersökning från 2012 tror 29% av amerikaner att molnet är ett faktiskt moln (”a fluffy white thing”). Fånigt? Tja, vi talar ändå om molnet i bestämd form, som om det vore begränsat och ändligt…
3 Fotnötter, t ex. Vad fyller fotnötter egentligen för funktion i en digital text? De är ju bara en sorts medeltidsvariant av hyperlänkar, anteckningar i marginalen4 med information som inte var viktig nog att inkludera i originaltexten. Codrescu hävdar bl a att stora delar av Internet är en fotnot till ”verkligheten” – vad nu det är.
4 Vilken jävla marginal? Det är bara papperstexter som kan ha marginaler. Digitala texter har oändliga marginaler, och alltså inga. Per definition kan man inte ha fotnötter i en text som inte har en fot; att denna har det är bara en imitation av ett medium där pappret förr eller senare tar slut. När de första bilarna kom monterade man piskhållare på dem för att hästkuskarna skulle känna sig hemma.
5 Återigen, läs Katharine Hayles How We Became Post-Human för en mindre rörig utläggning där.
6 För vad är en tweet om inte en fotnot?
7 Pappersboken formges ju numer med digitala verktyg som gör den tidigare så klumpiga fotnoten till en snygg designpryl; Bibliograv kommer ibland farligt nära, åtminstone utseendemässigt, coffee-table-boken, vilket väl får betecknas som en form av död för en text.
8 Ryskt låneord för förbjuden litteratur som cirkulerar bland oliktänkande, påtvingat icke-ryska östeuropéer genom samma makt som förbjöd den.
9 Här skrev jag, trots rättstavningsprogram, först ”ånga” och upptäckte inte det förrän på sista genomläsningen. Texten ligger i molnet, och vice versa.
10 I sig en uppfinning som nödvändiggjordes av att det fanns en begränsad mängd medium att skriva på – kan ni föreställa er det idag?
11 Nej till Ölandsbron. Inte den.
Publicerad: 2015-02-18 00:00 / Uppdaterad: 2015-02-16 22:04
Inga kommentarer ännu
Kommentera