Recension

: Imperiet måste dö
Imperiet måste dö: vittnesskildringar inifrån den ryska revolutionen Michail Zygar
2018
Ordfront
5/10

Den ryska revolutionen dissekerad

Utgiven 2018
ISBN 9789177750130
Sidor 636
Orginaltitel The Empire Must Die
Översättare Djordje Zarkovic
Först utgiven 2017

Om författaren

Michail Zygar är född 1981 i Moskva. Han har varit chef för den politiska avdelningen på ryska Newsweek och chefredaktör för Rysslands enda oberoende tv-kanal Dozjd. I dag är han verksam som fri journalist och författare. År 2017 publicerades hans bok Männen i Kreml.

MichailZygar_fotograf_Jan-Åke-Eriksson
Foto: Jan-Åke Eriksson

Sök efter boken

Det är inte precis så att den ryska revolutionen har förbigåtts i historieskrivningen. Det finns väl tvärtom ganska mycket skrivet ur alla möjliga perspektiv. Så vad kan en ny bok på temat egentligen bidra med? I den här boken försöker den ryska journalisten Michail Zygar ge sitt perspektiv på händelseutvecklingen i landet under perioden från omkring år 1900 till dess att revolutionen påbörjas 1917. Zygar säger sig bidra med en bok utifrån ”journalistikens regler: som om rollfigurerna var vid liv och jag hade kunnat intervjua dem”.

Fast nu är ju skillnaden den då att rollfigurerna i det här dramat faktiskt inte är vid liv, och journalisten därmed inte kan intervjua dem. Han kan därmed inte heller ställa alla de där uppföljningsfrågorna som en påläst och kritisk journalist kan göra med någon som faktiskt intervjuas. Det är faktiskt sällan jag upplever att Zygar ens försöker hantera källorna ”som om” rollfigurerna var vid liv: ställa sina rollfigurer (eller kanske snarare deras utsagor) mot väggen, kritiskt granska vad de påstår… Istället utmynnar detta i en tämligen ordinär historieskildring där händelseförloppet skildras utifrån vad olika individer säger sig ha tänkt och gjort (allt enligt egna memoarer, dagböcker och liknande). Strukturella aspekter lyser däremot i hög grad med sin frånvaro. Om man därför inte redan är bekant med de enorma klassklyftorna, med krigströttheten, med fattigdomen och hungersnöden som rådde i landet under tsar-tiden är det lätt att förbli okunnig när man läser den här boken, eftersom såna aspekter i princip bara blixtrar förbi som hastigast i den mån de över huvud taget uppmärksammas.

Men en mängd individuella skildringar får vi oss till livs. Persongalleriet som skildras i den här boken är tämligen enormt, vilket väl är den här bokens främsta behållning. Här figurerar så klart flera av de välkända karaktärerna: tsaren själv liksom hans familj, revolutionsledare som Lenin, Trotskij och Stalin, liksom andra namnkunniga individer som Rasputin. Men i den här boken finns det också så många fler människor med. Det är diverse furstar och andra som är mer eller mindre avlägset släkt med tsaren, diverse ministrar, ambassadörer och diplomater, läkare, intellektuella, studenter, författare, poeter, litteraturkritiker, operasångare, skådespelare, koreografer, journalister, publicister, ingenjörer, präster, en mängd officerare av olika grad, polisspioner, säkerhetstjänstsagenter, och så vidare, och så vidare… Listan verkar aldrig ta slut, och som läsare hade man varit väl betjänt av en personförteckning, eller åtminstone ett index, över dem alla för att man skulle kunna hålla reda på vem som är vem.

Men så har vi ju också alla de som inte kommer med i den här skildringen. Zygar påstår sig ha försökt läsa ”alla källor som finns tillgängliga”. Oavsett om han faktiskt lyckats med det eller ej, så är ju problemet att de källor som finns tillgängliga i hög grad härrör från en viss del av befolkningen, nämligen över- och övre medelklass. Möjligen med undantag för någon enstaka av revolutionsledarna så finns här få eller inga meniga soldater, arbetare eller bönder representerade – något författaren aldrig verkar reflektera över. Men det är ju i hög grad många av dessa som faktiskt genomför revolutionen. Hur mycket vet och inser de om vad som håller på att hända med landet? Vad är det som driver dem? Vilka mål har de för sitt engagemang för en revolution i Ryssland?

Att ledarskiktet av bolsjevikerna inte bryr sig om parlamentarisk demokrati är väl allom bekant. Men hade det inte varit för alla de soldater, arbetare och bönder som ändå i ord och handling stödjer revolutionen hade revolutionsledarna som Trotskij och Lenin sannolikt gått samma öde till mötes som ledarna för diverse revolutionära små rörelser tidigare hade gjort, det vill säga i hög grad misslyckats och därför glömts bort. Nu lyckades ju dock bolsjevikerna mobilisera betydligt större delar av befolkningen för en revolution än vad andra hade lyckats med tidigare. Det blev också orsaken till deras framgång, inte bara för att genomföra själv maktövertagandet i oktober 1917, utan kanske än viktigare för att säkra den nya regimens seger i det flera år långa inbördeskriget som följd. Men då har den här boken redan nått sitt slut: abrupt tar Zygars berättelse slut i och med den ökända stormningen av Vinterpalatset, och historien därefter behandlas ytterst översiktligt enbart som en epilog. Så hur och varför bolsjevikerna lyckades med inte bara maktövertagandet i sig, utan också den efterföljande revolutionen av det ryska samhället, får man tyvärr inte veta mycket om av den här boken.

Klas Rönnbäck

Publicerad: 2018-07-16 00:00 / Uppdaterad: 2018-08-31 21:16

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7418

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?