Hem Mina hem är Fatima Klanco Al Mulkis första roman och eftersom hon själv har en bakgrund som flykting från forna Jugoslavien kan man utgå från att hon vet vad hon skriver om. ”Detta är en fiktiv roman, även om jag delar hud med Mina ibland. De flesta människor jag skriver om har sprungit ur min fantasi, men de erfarenheter jag beskriver delas av många verkliga människor.”

Det som berör mig mest är Minas historia som motvillig flykting, något som hon delar med många andra flyktingar både innan kriget i Jugoslavien och efter det. Hon har ingen önskan att lämna sitt land, sitt hem och sina föräldrar. Hon vill inte stanna vare sig i Makedonien eller senare i Sverige. Hon vill hem. Hem till Hotonj, till sitt äppelträd och familjens hus. Hon förstår att det inte går under kriget då hon dessutom får ta hela föräldraansvaret för sin syster, men inte ens när hon motvilligt lärt sig svenska och blivit förälskad, känns Katrineholm som hemma för henne. Hon kan inte kalla lägenheten som hon bor i med sin man för ”hemma”, vilket naturligtvis sårar honom.

Minas hemlängtan är det som bär romanen och att hon inte kan starta ett nytt liv innan hon har varit tillbaka och sett hur det ser ut där nu är lätt att förstå. Fatima Klanco Al Mulki låter Mina berätta i jag-form och med ett ganska enkelt språk. Hon tvekar inte att skildra hennes mörka tankar. Krig, etniska konflikter, flykt och oro för dem som blev kvar sitter djupt i Mina.

Jag kommer ingenstans hur mycket jag än kämpar, tänkte jag och suckade. Sedan skakade jag på axlarna som för att skaka av mig känslan rent fysiskt. Det fungerade faktiskt. Lite grann i alla fall.

Det enda som jag känner att jag kunde varit utan, är berättelsen om Minas yngre bror Jusuf. Det tillför inte berättelsen särskilt mycket utan stör mig faktiskt mest. Minas tankar, känslor och upplevelser håller för hela romanen!

Similar Posts:

• På flykt från Sverige och utvisningsbeslutet
• På flykt under stjärnorna
• Den politiska idiotins konsekvenser
• Negras resa
• Ett mästarprov om människor på flykt

Här finns de allra tidigaste, som Sandra Botticelli (1445–1510) och Rafaella (1483–1520), och även konstnärer som Petra Paula Rubens (1577–1640) och Francesca Goya (1746–1828). En favorit är såklart The Snog av >Gertrude Klimt (1862–1918) samt Tamarin Dancers av Henrietta Matisse (1869–1954). Senare namn inkluderar Renée Francoise Magritte (1898–1967), Fiona Bacon (1909–1992) och Davinia Hockney (f. 1937).

Där finns såklart även de allra största:

Michelangela Buonarrata Simoni (1475–1564), best known as simply Michelangela, was a true Renaissance woman. An Italian sculptor, painter, architect, and poet of the High Renaissance, she exerted an unparalleled influence on the development of Western Art. From her monumental scultpure David to the frescoes of Genesis on the ceiling of the Sistine Chapel, the artist’s expertise in several mediums was comparable only to that of her countrywoman and rival Leona da Vinci.

Boken är väl inte direkt gjord för att läsas från pärm till pärm, även om det också gick alldeles utmärkt. Sista sidan utgör en praktisk överblick över alla konstnärerna och deras verk, för den som snabbt vill leta fram till sin favoritkonstnär eller söka efter ett särskilt intressant konstverk.

Jag läste i alla fall boken från början till slut och det kändes som en fantastisk, härlig promenad – en paus från den där andra (konst-)historien som fyllts med ett annat kön. Det väcker många tankar och självklart har de bekanta motiven påverkats i Anita Kunz feministiska tolkningar. Med en kvinnlig pensel och en kvinnlig blick, blir resultatet ett annat. Kunz målar fram en konsthistoria med stor humor och stort allvar som påminner oss om att ingenting är förutbestämt eller självklart, utan allt är möjligt – som när Hans Memlings 1400-talsverk Porträtt av en ung kvinna blir Johanna Memlings Woman Being Mansplained.

En av de kanske allra mest intressanta bilderna är den på omslagets insida, med titeln L.H.O.O.Q.L.G.B.T.Q., tillägnad konstnären Margaux Duchamp (1887–1968). Bilden är ett självporträtt av Kunz, i Mona Lisa-pose, med ditmålad mustasch och pipskägg – efter Marcel Duchamps ”assisted readymade” L.H.O.O.Q., som utgår från ett vykort med Mona Lisa. En readymade av en readymade av en readymade…

Kunz beskriver Duchamp:

Considered by many as a charlatan and by others as an incredible innovator, her witty take on defying conventions broadened the definition of what art could be and had a seminal influence on the development of conceptual art.

En charlatan eller en otrolig innovatör? Jag vet i alla fall vad jag kallar Anita Kunz. Förhoppningsvis har du blivit tillräckligt nyfiken för att ta reda på vad du tycker.

Similar Posts:

• Kreativt och lärorikt
• Tunnelbanor, förortstorg och klasskamp
• Stockholmskonst för dig och mig
• En sommar i Grez-Sur-Loing
• Färgstark feminism och uttrycksfull smärta

Inkeri har kommit till huset hon köpt av 70-årige samen Piera. Hon har uppdrag från tidningen i Helsingfors att skriva reportage om människorna som bygger upp den nya kyrkan. Hon har också ett annat ärende av mycket personlig natur.

Inkeris nutidsplan (1947–1950) varvas med sidor ur en dagbok från år 1944 av den finske soldaten och tolken Väinö Remes. Han skildrar dagar i ett läger som de tyska nazisterna har uppfört för krigsfångar från det krigshärjade Europa. Grymheterna är av samma slag som skildrats av Katja Kettu i Barnmorskan. Väinö har inte fått förklarat för sig hur den stora bilden ser ut och måste likt andra soldater följa order.

Dagbokssidorna har sin speciella roll förutom att de vittnar om grymhet som krig och fångenskap medför. Allteftersom blir det också tydligt hur överlevnaden i lägret hänger på att få se Saara. Inte bara se. Stark kroppslig kärlek med alla safter, dofter och ljus kläs i ord. Omständigheter gör också att läsaren får ta del av kärlekens baksida: svartsjukan, besattheten.

Samarbetet mellan den finska och den tyska militärmakten handlar om så mycket mer än att skydda sig mot Sovjetunionen. Den högtstående ariska rasens egenskaper överträffar allt, och att låta sig förblindas av systematiserade rasstudier sker automatiskt. Det var så på den tiden, som någon uttrycker sig i romanen.

Såklart vet vi att synsättet inte försvann efter världskrigets slut, vilket Inkeri upptäcker en arbetsdag. Hon har fått jobb som bildlärare på internatet där samebarnen bor under skolterminerna. Oron har spridit sig bland eleverna från samiska familjer. De blir avfotograferade av finska statliga vetenskapsmän.

Spår av maktutövning märks i individernas omedvetna skryt och stolthet, vilket tonåringen Bigga-Marja registrerar. Ingen undgick hennes ögon 1944 och den som vill dölja sin egentliga identitet tittar lite skyggt på henne när året är 1950.

Denna plats i nordligaste Finland var så utsatt att ord inte räcker till för att beskriva skeendet som följde av militärmakternas beslut. Sanningen kommer mycket nära, särskilt i skildringen av hur människan kan vara både skyldig och utan skuld.

Inför denna fond av död och förödelse borde livet rinna ut i intigheten. Men det fortsätter att strömma i hjärta och nerver. För att det inte kan något annat?

Med Marjut Hökfelt kan läsaren känna sig trygg med den svenska översättningen. Här finns en lyhördhet och följsamhet till Rautiainens prosa som gör intryck på mig. Speciellt glad blev jag över hennes tolkning av det finska ordet för höstlövens färgprakt. Ruska = lövbrand.

Jag uppskattar också att intrigen inte pumpats upp av det personliga ärendet som Inkeri har. Författaren har ett alldeles särskilt sätt att ställa personerna intill varandra och hon har låtit de slentrianmässiga thrillergreppen vara kvar i förrådet. En egen person blir också byn med sin flerspråkighet och återuppbyggaranda. Helsingfors och världen där så många äventyr utspelar sig är inte mer värd än den finska fjällbygden.

Similar Posts:

• Ingen krigsnostalgi i folkkär roman
• En överlevande överstinnas historia
• Lågmält dramatiskt
• Jag tänker på Reijo
• Krigsbarn i Småland

Desto mer kunnig är Li Bennich-Björkman, som i mer än tjugo år har följt de tre baltiska länderna samt Ukraina. I boken Bakom och bortom järnridån presenterar hon en jämförelse av ländernas samhällsutveckling efter andra världskriget och efter Sovjetunionens fall. Hon har fördjupat sig i andra statsvetares bidrag, diplomatisk korrespondens och mediers utrikesbevakning. Hon har också genomfört en mängd intervjuer på plats. De två huvudfrågorna har varit: Hur gick det till när ledande samhällspersoner började utforma styrelseskicket mot ett mer demokratiskt sådant? Och varför blev resultaten så olika?

I bokens första del ges en bakgrund till respektive land – Estland, Lettland, Litauen och Ukraina. De hade tillhört olika imperier och förbindelser till grannstaterna var inte heller enhetliga. Redan när de fortfarande var en del av Sovjetunionen hade republikerna sin egen jordmån där universitetscentra eller industriell utveckling frodades på varierande sätt. Bennich-Björkman finner belägg för att det fanns ”flera Sovjet”.

Det lokala styrande kommunistpartiet i de fyra republikerna intog nämligen olika förhållningssätt till medborgarna inom det tänkande och skapande samhällsskiktet. Likaså har den centrala nivån i Moskva agerat ombytligt gentemot republikernas lokala kommunistpartier. Kreml beordrade om utrensningar och deportationer för att komma åt antisovjetisk verksamhet. Tidpunkten för dessa hade betydelse för intelligentians comeback och bäst klarade sig Estland. Omvittnat är också så kallade tövädersperioder – det vill säga de tidsskeden när kontrollen av republikerna och dess medborgare inte var lika kännbar.

I konkret mening, har det handlat om att ge utrymme för människors behov av skapande och deras vilja att bevara sin historia, förklarar Bennich-Björkman. Exempelvis att invånare tillåtits arbeta med återuppbyggnaden av hus i gamla stadskärnor, göra städinsatser på kyrkogårdar eller samlas i diskussionsklubbar. I fallet Estland fanns möjlighet att diskutera teorier inom marknadsekonomi också innan murens fall (!) och Sovjetunionens upplösning. Bennich-Björkman benämner de här rörelserna som existentiellt motstånd och i varje republik utformades idéströmningar på skiftande sätt beroende på hur det sett ut tidigare i historien och hur personer inom det lokala kommunistpartiet balanserade situationen.

I bokens andra del är fokus på de aktiviteter och beslut under 1990-talet som lagt grunden för hur länderna lyckats (eller inte lyckats) skapa sina demokratiska styrelseskick. I Estland bestämde de ledande personerna mycket tidigt att utvecklandet av företagen skulle separeras från det lagstiftande området. I Lettland uppstod en situation där ledande politiker blev alltför nära vän med företagsintressen, något som också var fallet i Ukraina. Bennich-Björkman refererar till en av sina intervjupersoner i Litauen och hans kommentar av 1990-talet:

[---] under detta decennium så märktes det att företagarna såg på partiet ”som verktyg för att nå privata mål”. Men därefter har många blivit alltmer etablerade och har snarare behov av stabilitet och institutioner än av direkta favörer från politikerna: ”De behöver inte punktinsatser från det politiska systemet, de behöver stabilitet”, [---]

De avsnitt som har fokus på Ukraina ger en välbehövlig bakgrund till landets mångåriga korruption. Två steg fram och ett steg bak är en bild som dyker upp i mitt huvud. År 2005 och 2014 har varit omtumlande år när befolkningen visat missnöje med landets situation och krävt ansvar av politiken. Det har inte heller varit någon fördel att ha den ryska nationen som granne.

Greppet att göra en jämförande studie av alla fyra länder är fruktbart på många sätt. Vare sig det handlar om betydelsen av universitetscentra eller relationer till grannländer har de undersökta länderna haft en egen särart som hade betydelse vid bildandet av självständiga nationer. Framträdande individers egna personligheter har inte heller varit oviktiga, vissa har varit lagda åt förhandlingar och gett rum för samexistens medan andra reagerat med motvilja inför kompromisser.

Boken är i sin form inte helgjuten. Delar av materialet har sannolikt författats i olika tider och under skilda förutsättningar. Det nämns också att Bennich-Björkman tagit vara på tidigare presentationer från andra sammanhang, något som kan förklara upprepningarna av resonemang. Att beskriva historiska förlopp och verksamma krafter i ett samhälle är inte enkelt. Jag är på det klara att många faktorer varit involverade när de baltiska länderna blivit egna nationer och att Ukraina haft ännu svårare utgångspunkter. Men ändå tror jag att texten kunnat bli något mer lättillgänglig.

Trots allt har all lästid varit värd sin möda. Jag har kunnat täppa till många kunskapsluckor i historia och samtidspolitik. De tre länderna Estland, Lettland och Litauen är verkligen olika. Bennich-Björkman visar att om de ekonomiska intressena integreras med den politiska maktutövningen så blir demokratin instabil eller åtminstone ”försenas” den påtagligt.

Avslutningsvis fascineras jag av tanken att morgondagens historia – den inträffar nu, idag. Utveckling sker aldrig per automatik eller enbart på ett teoretiskt plan. Det är levande människor i lagarbete som ser till att det uppstår förändringar som är betydelsefulla för de flesta människor.

Similar Posts:

• Nyttig lektion om grannarnas historia
• ”Jag? Jag är en människa.”
• Flexibilitetens övre gräns
• Det är komplicerat
• Uppror är nostalgi

I Sverige, som inte har några utbredda traditioner med årsdagar till minne av världskrigens händelser och offer, är det lätt hänt att andra världskrigets och nazistregimens grymheter känns långt borta, men det är inte längre bort än våra nu levande äldsta släktingar – inte ens generationer bort, praktiskt taget här och nu. Men vi är rätt bra på att förtränga det där.

Just därför är Rubin Drangers bok en så viktig minneshandling. Ihågkom oss till liv består av sex mer eller mindre fristående berättelser om olika personer ur hennes släkt. Från samtidens moster Susanne Rubin i Stockholm till Aron och Rebecka Katz som flyttar från Polen till västgötska Hindås i början av 1900-talet, och sedan vidare till fler släktingar och deras familjer. Några av dem upptäcker Rubin Dranger först i och med arbetet med boken.

Det är varma personporträtt, som genast är lätta att relatera till då författaren kopplar alla personerna till sig själv och sitt liv idag. Det är något vi alla kan relatera till, för det är inte bara hennes familjs historia hon tecknar, och inte heller bara en judisk historia. Det är svensk och europeisk historia, något som berör oss alla.

Tongångarna i Sverige om ”massinvasion av judar” på 1940-talet känns igen från ”flyktingkrisen” för några år sedan – där ordet ”kris” alltså skulle beteckna hur besvärligt det var för det svenska samhället att ta emot människor med skyddsbehov, inte beteckna det trauma som tusentals och åter tusentals människor på flykt just då levde i. Det grymma våldet under dåtidens pogromer har ibland likheter med dagens nyhetsbilder från Ukraina. Den historia boken tecknar visar också hur den rasism och det våld som vi förknippar med 30- och 40-talets nazism inte uppstod ur ett vacuum, utan det fanns tydliga tendenser och hemska våldsutbrott långt tidigare med direkta kopplingar till vad som sedan skulle komma att ske.

Under andra världskriget strävade Sverige som land efter att hålla sig väl med den tyska nazistregimen, dels för att vi trodde att nazisterna skulle vinna kriget, och dels för att det fanns många svenska sympatisörer. Den statliga Informationsstyrelsen såg till att den svenska pressen inte förargade den tyska regimen, och Svensk Filmindustri lovade att inte visa Charlie Chaplins satirfilm Diktatorn, vilket heller inte skedde förrän efter krigets slut.

Rubin Dranger lyckas skapa en perfekt balans mellan sammanhang i de större historiska dragen, tillsammans med specifika och personliga detaljer, som ger förankring och gör det relaterbart. Visst är det mycket fakta, men presenterat på ett sätt som går lätt att ta in. Och visst är det tungt och mörkt – obegripligt mörkt – men ändå så välskrivet att jag knappt kan lägga ifrån mig boken, utan mer eller mindre sträckläser den.

Hon berättar om upplevelsen av att vara berövad sin familjs historia, och även upplevelsen av att behöva bära allt detta mörka:

Och när jag söker på namnet Rubin i Yad Vashems digitala fotoarkiv hittar jag inte mina försvunna släktingar, men skärmen fylls av bild efter bild på mördade människor från alla Europas ockuperade länder, från vitt skilda livsvillkor och bakgrunder. Mördade som tvingades genomleva helvetet på jorden. Alla lika levande som jag. Som mina barn. Jag kan inte bära det. Jag måste bära det. Du måste bära det. Åtminstone detta, att orka veta att det hände.

Rubin Dranger lyfter också fram vikten av att inte bara använda berättelser om Förintelsen som varningens ord, utan även för att minnas människorna, individerna, för deras egen skull. Nazisterna gjorde allt för att utplåna Faivel Szpindler. De tog hans liv, trots att han bara var en liten pojke. De försökte också radera alla spår av honom och hans familj, så att ingen ens skulle veta att han hade funnits. Men de lyckades inte. Tack vare att Rubin Dranger berättar, och tack vare att du läser.

Similar Posts:

• Menlös glädje
• Värdet av ett liv
• Fröken Livrädd och bebisen
• Askungen år 2005
• Familjehistoria på nytt språk

Trädgårdsdagböckerna är nog i sig inte så unika, skriver Baarman, det var nog ett vanligt inslag i trädgårdsutbildningar på den tiden att man lärde sig att skriva noteringar om sitt arbete. Det ovanliga med Grönholms dagböcker är egentligen att de blivit bevarade till eftervärlden.

Utifrån Grönholms dagböcker och det lilla som finns att veta om hans liv skriver Baarman en alldeles fantastisk biografi som verkligen är extra allt. Ingenting går obemärkt förbi, allt måste undersökas. Det arbetssättet gör att det här blir så mycket mer än en dagboksutgivning.

I början av läsningen tycker jag att det är lite märkligt att bygga upp så mycket av så lite. Här finns exempelvis en lång genomgång av skolor som Grönholm sannolikt, men inte helt säkert, gått på som ung. Efter ett tag vänjer jag mig vid berättargreppet och förstår att det är nödvändigt. Grönholm själv ger nämligen inte mycket mer än korta noteringar om dagens sysslor:

1901 november 26. Torglass lagas i ordning till Ekenäs torg. Snötrampning i trädskolan. Gräslök inplanteras. Spirea intages till drifting. Persilja upptages.

Utifrån dagboken vaskar Baarman fram spännande statistik om den här tidens växter och också om hur trädgårdsarbetslivet kan ha sett ut, allt uppställt i snygga tabeller för den vetgiriga. Apropå snygga tabeller så är boken tjusigt formgiven av Kristin Lidström, som också gjort de vackra illustrationerna.

Vi får följa med Grönholm ut i Europa där han arbetar som trädgårdsmästare vid Gardasjön och studerar vid pomologiska institutet i Proskau. I bakgrunden ligger en dov ton av samhällelig förändring. Det är några år före första världskriget och oroligheter i Ryssland spiller över till Finland. Kanske är det också på grund av säkerhetsläget som Grönholm har valt att lämna Helsingfors för arbete och utbildning på kontinenten?

Han återvänder till Finland och dödas, endast 34 år gammal, i det finska inbördeskriget. Det blir ett så abrupt slut på en biografi som huvudsakligen handlar om en karriär inom trädgårdsskötsel. Trots att slutet på historien framgår redan i bokens baksidestext så blir jag alldeles chockad över meningslösheten i det. Kanske har det att göra med att det är svårt att få ihop historierna? Antingen läser man en bok om finska inbördeskriget och är beredd på ond bråd död, eller så läser man en bok om trädgårdsskötsel och förväntar sig tips på hur man skall sköta sitt äppelträd.

Och då kan ju inte trädgårdsmästaren dö?

Similar Posts:

• Förenklat om ryska inbördeskriget
• Tema: biografier
• Vardagsfår
• Vandra med praktiska drömmar
• Skrivandets misströstande och lust

Den senare är en riktig tegelsten, i flera bemärkelser – det är nästan 700 sidor av Europas allra mörkaste historia. Texten är, precis som i Bänkpress och Ökendykarna, indelad i kortare, numrerade avsnitt, så på så vis är den upplagd för att kunna tas in i mindre portioner. Det är nog bra, för Lindqvist väjer inte för något i den våldsamma, avtrubbade, överslätande historia som är vår.

Utrota varenda jävel har en reseskildring som ramberättelse, där Lindqvist tar sig med buss genom Sahara, från Elgoleah (numera El Menia) i Algeriet till Zinder i Niger, med ett antal stopp på vägen. Resan är en ständig kamp mot sanden – i ansiktet, ögonen, att hålla den borta från packningen och framför allt datorn och disketterna (boken är från tidigt 90-tal) – och ännu mer från rädslan. Går man vilse i en sandstorm behöver man inte gå långt för att det ska innebära slutet.

Resan blir dock aldrig mer än ett ramverk, en av flera ledstänger när Lindqvist tar oss med i historiska återblickar kopplade till de olika platserna och tidigare resenärer, och därifrån smidiga hopp till ytterligare andra platser och personer i den europeiska historien i Afrika.

Framför allt får vi följa med på en annan resa med en annan europeisk författare när Lindqvist presenterar den polsk-brittiska författaren Joseph Conrad, med allt från Conrads ursprung, hans tidigaste resor som sjöman, hans längtan efter sammanhang och vänskap. Och hans förfäran över den våldsamma rasism han blev vittne till under sina resor, och hur han skrev Mörkrets hjärta. Boken växer fram i ett sammanhang, som en kommentar i en pågående debatt, där det europeiska våldet nästan (men inte helt) undantagslöst ursäktas, slätas över, motiveras.

”Du vet redan tillräckligt” hävdar Lindqvist. ”Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.” Utrota varenda jävel är späckad med specifika historiska uppgifter som jag inte kände till tidigare, men visst har Lindqvist rätt, att vi även utan hans bok vet tillräckligt.

Utrota varenda jävel visar hur nazismens grymma idéer varken uppstod i ett vacuum eller är en anomali i ett i övrigt fredligt-demokratiskt Europa. Alla nazismens idéer och metoder hade redan utvecklats av européer av olika nationalitet, och mycket hade även beprövats bland människor som rätt konsekvent hänvisades till som ”lägre stående”.

Om Utrota varenda jävel fokuserar på den rasism som europeisk självbild och imperialism vilar på, så skärskådar Nu dog du istället massförstörelsevapnens framväxt. Det krävs återigen en hel del resonerande och mästerligt överslätande hos upphovsmännen, européerna alltså. Det är skrämmande hur smidigt och effektivt det fungerar.

Nu dog du är uppbyggd på ett ovanligt sätt, där läsaren kan följa de (återigen) korta textavsnitten enligt en snitslad bana. På boksidorna följer texterna en kronologisk ordning, men läsaren guidas att ta sig an dem i en annan, tematisk turordning. Det låter kanske invecklat, men fungerar bättre än väntat. Och det känns passande till ett så kaotiskt innehåll som krig och förintelsevapen är.

Både Utrota varenda jävel och Nu dog du är fantastiskt välskrivna. Lindqvist sammanställer en otrolig mängd information men utan att det blir tradigt eller överlastat. Tvärtom lyckas han framställa det på ett engagerande och mänskligt sätt, med hög språkkänsla. Det finns så många skäl att läsa den här boken, men det kan vara nödvändigt att läsa en bit i taget för att orka ta till sig allt.

Nu ska jag ta en paus innan jag tar mig an Raoul Pecks HBO-serie Exterminate All the Brutes, som bland annat är baserad på Lindqvists bok.

Similar Posts:

• Vår export av det civiliserande våldet
• ”Inte ens skönheten är alltid något fult”
• Fel premiss får helheten att halta
• Att vidga sina vyer
• Skräcken! Skräcken!

Båda deras öden har formats av handlingar som deras respektive familjemedlemmar ligger bakom. När vägarna korsas igen studsar minnesbilderna mot varandra. Mellan raderna framgår att sanningen har glidit dem ur händerna både en och två gånger.

Männen sätter ord på sina liv och för läsaren vecklar Saleh ut en karta över handelsresanden som i århundraden färdats över haven mellan östafrikanska kusten, arabiska halvön, Indien och Malaysia. Möbler har inhandlats för att seglas till hamnarna vid kusterna. Förbindelserna mellan tillverkare, köpmän och segelkunniga har varit livaktiga. Ingen gång under min skoltid nämndes de här rutterna när temat var världsomseglarna.

Det är en fascinerande affärsverksamhet som träder fram. Optioner utlovas, kontrakt ingås och man ger varandra lån mot pantsättning av bostaden. Orden i sig känns egentligen neutrala men i verkligheten uppstår konflikter som krockar med omgivningarnas normer, traditioner och förväntningar. Bland de involverade parterna som orsakar familjernas ekonomiska fall hittas brittiska banker, ministern med flera älskarinnor och handelsmannen som förför sonen i huset. En annan läsare skulle kanske ge alkoholen skulden till alla förvecklingar.

Genom hela berättelsen strömmar en känsla av att allt kanske inte stämmer som Saleh berättar? Han återtar ideligen ordet och korrigerar Latif, för att berätta hur det verkligen var. Latif har minnesluckor och närmar sig Salehs sanning med den yngres ödmjuka nickande till den äldres version av det som hände. Förresten är allt väldigt svårt att kontrollera efter så många år. Latif tog sig i sena tonåren till dåvarande Östtyskland – något som hans mamma uppmanade honom att göra när livet blev för svårt därhemma. Därefter hörde han aldrig mer något från de sina. Att många år senare få höra om vad som hände alla han lämnade (för en bättre framtid) är omtumlande för Latif.

Uppbrotten ter sig helt nödvändiga. Ibland är de ju också påtvingade. Girighet, stolthet, förutfattade meningar och misstänksamhet kan återfinnas hos massor av människor – till och med hos människor som står oss mycket nära. I min läsning visar romanen parallellt att samma drivkrafter döljer sig i maktspelet när nationer ska byggas.

De korta sammanfattningarna är ett påtagligt särdrag i romanens stil. Betraktelser som rör förgången tid och nutidsplanets vardag formuleras av de båda männen utan konstnärliga utsmyckningar. Prosan är nästan torftig. Men på mig utövar berättandet en stark dragningskraft och texten innehåller flera oväntade öppningar. Bland annat erbjuds jag en överraskning som knyter an till romantiteln By The Sea. Att den skulle anspela på något mer än det hus som ligger i den lilla orten på den brittiska kusten kunde jag aldrig ana.

Prosan är nästan torftig skrev jag – men det är inte hela sanningen. Vissa detaljer är utsökt valda och förmedlar kraftfullt sinnliga upplevelser. Sent kommer jag att glömma hur nedkylda fötterna blev när snöblasket trängde igenom de tunnsulade skorna under vandringarna på Dresdens gator. Eller Salehs längtan efter det särskilda träslaget ud-al-qamari. Mellan raderna på romanens sista sida blir saknaden av den försvunna och väldoftande träbiten mycket stark.

Thank you, Mr Gurnah. You got me hooked also with this novel.

Similar Posts:

• Ostafrikanische Träume
• En pojke satt i pant
• Den ärvda exilen
• Manlig vänskap och hemlängtan
• Med dubbla röster

För Modiano följs upptäckten av annonsen av flera år då han fortsätter att leta efter ledtrådar som kan avslöja vad som hänt Bruder och vem hon var, och till slut skriver han en bok om henne. Det finns en del knapphändig information om den unga flickan i skol- och polisregister samt ett antal familjefotografier. Vid något tillfälle pratar Modiano även med en av hennes kusiner.

Skärva läggs till skärva och till slut börjar flickans konturer framträda, men aldrig mer än så. Alltför mycket saknas av Bruder, både för Modiano och för oss som läsare, för att verkligen lära känna henne eller förstå vad som egentligen hände henne. Allteftersom Modiano söker fram information om Bruder får vi även lära känna honom, författaren: genom sökandet efter Bruder (åter)upptäcker Modiano sin egen bakgrund.

I skolans arkiv finns några rader om Bruder. Hon skrevs in den 9 maj 1940, bara en månad innan nazisterna ockuperade Paris. Den 14 december följande år har skolan noterat att ”eleven har rymt”. Även polisen har en del information. Den 27 december 1941 finns en notering från när fadern rapporterade att hon var försvunnen och den 17 april följande år anger polisen att hon ”har återförts till moderns hem”. I juni finns återigen en notering om att hon återförts till moderns hem. Senare samma månad anges att hon internerats i Tourelles och här anges även ett J för judisk. Två månader senare förs hon till ett annat läger, i Drancy, där hon återförenas med sin pappa. I september förs de båda till Auschwitz.

Den som har läst Modiano tidigare känner igen temana kring minnen och identitet och skådeplatsen är som vanligt Paris, men det sätt på vilken boken är uppbyggd är ändå ganska ovanlig för författaren. Även om vi inte vet exakt var verkligheten tar slut och fiktionen tar vid (vilket vi i och för sig aldrig vet), så är det här definitivt inte en roman. Istället är den här boken en slags biografi om flickan som vi aldrig riktigt får fatt i, samtidigt som den har starka drag av självbiografi där Modiano hanterar fragment ur sitt eget liv. Det är ingen konventionell berättelse, men en berättelse som berör.

Det irriterar mig lite att boken framställer det som att Modiano råkar snubbla över notisen om Bruder. I själva verket var han på jakt efter just den här typen av fragment till sitt bokprojekt. Men okej, det spelar kanske inte så stor roll. Det viktiga är att han lyfter fram en nästan bortglömd ung flickas försvinnande upp ur glömskan, och framför allt det sätt han gör det på.

Similar Posts:

• Pussel av fragmentariska rader, möten, minnen
• Minnen från 1960-talets Paris
• Tidsresa till Paris
• Mörk och drömsk stämning i Paris
• Nobelpriset i litteratur 2014

Boken utgår från det som skedde mellan den 27 mars och den 10 april för tio år sedan då 61 människor dog under en utdragen process under två veckor då de befann sig i sjönöd. Trots att ett stort antal personer och organisationer observerade vad som skedde från olika fartyg runt vad som senare kommit att kallas The Left-to-Die Boat så var det ingen som valde att följa internationell lagstiftning och hjälpa dem.

Händelsen är väl dokumenterad och återgiven av Forensic Architecture som bland annat intervjuar Dan Haile Gebre, en av de elva överlevande, samt den mycket välgjorda 18 minuter långa filmen Liquid Traces av Charles Heller och Lorenzo Pezzani som presenterar de fakta kring fallet som kunnat fastställas.

Precis som i Hellers och Pezzanis film så bygger Wadud upp boken utifrån fakta och vittnesmål från överlevande, men presentationen är en helt annan, där inte bara orden som skrivs ut utan lika mycket det vita utrymmet mellan dem väger tungt.

Det var efter att inbördeskriget i Libyen hade brutit ut 2011, i kölvattnet av den arabiska våren, som 72 personer lämnade Tripoli i en öppen gummibåt med alltför lite bränsle för att ta sig hela vägen till Lampedusa. Med sig hade de en satellittelefon som de använde för att larma om hjälp när bränslet var på väg att ta slut och de visste att de snart skulle börja driva. Men ingen undsättning kom utan istället drev de långsamt, under fjorton dagar, tillbaka mot Libyen under en obönhörlig sol och utan vatten och mat. När de slutligen drev iland hade alla utom elva personer avlidit och ytterligare två personer dog strax efter.

Hur skriver man om en sådan händelse? Hur skriver man om en sådan händelse som i princip händer och händer och händer igen, trots att rapporter och löpsedlar talar om att det händer och händer samtidigt som vi låtar det hända om och om igen?

Wadud skriver om The Left-to-Die Boat genom att bygga upp en dikt med få, väl avvägda ord från rapporter och intervjuer och med gott om tyst, vit sidyta runtomkring. Steg för steg tar hon oss med på den här hemska, obegripliga färden där båtens passagerare ser sig bli betraktade med kikare och kameror från militärfartyg och helikoptrar, som observerar hur de långsamt dör, utan att gripa in. Hur passagerarna på båten börjar se sig själva med betraktarnas ögon:

there                were                  38 maritime                    vessels
they      were              all ocular                     if they chose to be

[...]

if you’ve decided that
we’re
black mules
mules we know
are not
meant
for
rescue

Det fina med Waduds bok är att hon med den gör det som passagerarna på The Left-to-Die Boat inte kunde: att vända den observerande blicken. Syncope vrider perspektivet och omvandlar de betraktade på båten till att bli de som får komma till tals och därmed får tolka situationen. När det perspektivet beskriver de betraktande 38 fartygen så förvandlas passagerarna på The Left-to-Die Boat till betraktare och de 38 fartygen (och organisationerna bakom dem, och alla vi andra på tryggt avstånd) blir istället de betraktade.

Det finns en befrielse i det, som kommer till utryck mellan de 80 sidorna i Syncope. Ett andetag. Sedan finns världen utanför, hela den där verkligheten utanför boken. En verklighet där tusentals människor drunknar i Medelhavet varje år när de försöker ta sig till Europa. Hittills i år har 135 migranter registrerats drunknade i Medelhavet. Hur många som drunknat obemärkt vet vi inte.

Similar Posts:

• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont
• Bored now Â…
• Lågmält dramatiskt
• Havet, historien och människan
• Krig och flykt