Recension

: Sidonie & Nathalie
Sidonie & Nathalie: Från Limhamn till Lofoten Sigrid Combüchen
2017
Norstedts
8/10

Ett mästarprov om människor på flykt

Utgiven 2017
ISBN 9789113078960
Sidor 320

Om författaren

Fotograf: Ulla Montan

Sigrid Combüchen, född 1942 i Solingen i Tyskland, kom till Sverige som 6-åring. Hon är författare och journalist, har varit verksam i många år på Expressen och Dagens Nyheter och varit redaktör för tidskriften Allt om Böcker. Debuterade som 18-åring med romanen Ett rumsrent sällskap (1960). Sitt genombrott fick hon med romanen Byron (1989), som skildrar den engelske skaldens liv. Romanerna Parsifal (1998) och En simtur i sundet (2003) nominerades båda till Augustpriset. Spill fick det 2010.

Sök efter boken

”Det som är botten i dig är också botten i andra” skriver Gunnar Ekelöf i dikten Färjesång. Vi behöver sannerligen påminnas om detta i en tid där migrationsdebatten ofta begränsas till att handla om numerärer och kostnader. Och där bilden av de som sökt sig hit från andra länder och kulturer blir allt mer stereotyp. De kallas barnlajvare och bankomatflyktingar av politiker och opinionsbildare som tävlar om att hitta på det mest slagkraftiga invektivet. En roman som Sidonie & Nathalie kan inte ensam motverka all den avhumaniserande retorik som vi dagligen utsätts för, men den utgör inte desto mindre ett nödvändigt och efterlängtat inslag i debatten.

…vi talar inte för varandra. Vi är inte bekanta. Vi råkar bara komma samtidigt. För min del ja, alltså nej. Jag har ingenting kvar, min rock fick jag ta av en stupad, mina skor är min makes, han kämpar mot Hitler i Afrika, men hur ska jag bevisa det? Stupar han kanske i just denna minut? Jag är en lumphög som gav mig av till fots sedan mitt hem vandaliserats av kollaboratörer och jag blivit våldförd på av såväl samarbetsmän som tyskar. Allt man måste uthärda. Jag har förlorat allt.

På ytan har de båda kvinnorna, Sidonie och Nathalie, inte mycket gemensamt mer än att de är på flykt undan kriget och att de har förlorat allt. Av deras identitetspapper, utfärdade av den nazitiska ockupationsmakten i Frankrike, framgår det att Sidonie är en ogift kallskänka som suttit fängslad för misshandel. Nathalie kommer från en välgbärgad familj, är gift och har tre barn. Sigrid Combüchen varvar nutid med krigstid. Hon ger oss korta glimtar av kvinnornas väg genom ett sönderslaget Europa och beskriver deras tillvaro under den första tiden i Sverige. Hur de utnyttjas som obetald arbetskraft på godset i Skåne men också hur de, med olika strategier, hittar in i ett sammanhang. Skaffar sig ett nytt liv. Välfunna detaljer skapar närvaro i Sigrid Combüchens prosa och den knapphändiga, kärva dialogen kontrasteras effektivt av skimrande naturskildringar.

I berättelsens nuplan har Nathalie nyss firat sin 90-årsdag med dottern, barnbarnen, släkt och vänner. Hon är pigg för sin ålder och klarar sig själv i den lilla stugan vid Lofoten. Nu har hon tid att minnas och att se ut på havet där bräckliga kajaker ger sig ut i det salta, våta element som människan en gång föddes ur. Havet spelar en viktig roll i Sidonie & Nathalie. Det är omöjligt att läsa Sigrid Combüchens roman utan att tänka på de som varje år drunknar i Medelhavet. Men havet representerar också livet. Räddningen.

De är en kilometer från land. Åttahundra meter. Det har ljusnat, det är ju vårvinter även på världens tak, i Danmark hade de känt doft av kejsarolvon och narcisser. Samtidigt med dagsljuset tänds nu också ljus. Spridda, sedan många, uppåt vänster en el-corona över en hamnanläggning eller kanske industri. En hög sandtäkt färgas rosa av gryningen. Långt i söder ser de nu ett fyrskepp, som inte blinkar. Sista biten är åter rodd, tung rodd, alla vill nå den öde remsa strand där de ska landa.

Sidonie & Nathalie nominerades till Augustpriset 2017 och är ett mästarprov som förtjänar en bred läsekrets. Sigrid Combüchen har skrivit en roman som skildrar hur det är att vara flykting och främling i ett annat land. Men det är först och främst en berättelse om det grundläggande mänskliga som, trots våra olikheter, förenar oss.

Elisabeth Lahti Davidsson

Publicerad: 2017-12-12 00:00 / Uppdaterad: 2017-12-10 16:46

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7181

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?