Recension

: Första hösten
Första hösten: Blå gryning E. P. Uggla
2017
Visto förlag
8/10

Blå är den mest skrämmande färgen

Utgiven 2017
ISBN 9789187523663
Sidor 320

Om författaren

E. P. Uggla är en svensk författare. Hon debuterade 2017 med den dystopiska skräckromanen Första hösten.

Sök efter boken

Redan i de första kapitlen infinner den där dova obehagskänslan sig. De metalliskt blå blommorna som dyker upp överallt är olycksbådande, de tränger sig upp igenom trottoarer, tar över hela landskap, slår ut skördar, och sprider sig med en hastighet som borde vara omöjlig. Varifrån kommer de, och vad är de egentligen? Lisen är forskare på Livsmedelsverket, och har som uppdrag att kartlägga och analysera de nya blommorna. Hon är den första som inser att något är vansinnigt fel med de blå anemonerna, att de ändras och utvecklas på ett sätt som trotsar allt människor trott sig veta säkert om biologi och evolution. När Lisen sedan blir smittad av vad det nu är blommorna sprider, så inser hon att även hon är ett forskningsobjekt nu, och obehaget i boken skruvas upp ytterligare några varv.

Charly är Lisens lillasyster, eller kanske lillebror. Charly har ett könsöverskridande uttryck i en miljö där personer som avviker från normen bestraffas med daglig mobbing, glåpord, och misshandel. Ugglas skildring av högstadiet i Första hösten är inte nådig, men ligger väldigt nära vad som är en plågsam vardag för väldigt många unga HBTQIA-personer (och andra som avviker från normen) i Sverige. De blå blommorna må vara konstiga, men Charly är betydligt mer upptagen av att klara sig igenom dagarna i skolan utan nya skador, än hen är av att fundera på hur de nya blommorna påverkar naturen.

Runt fötterna hade de blå blommorna tagit sig upp genom asfalten. Vad kallade Lisen dem? Anemoner? De växte i små klungor. Som graffiti i blått guld. Charly hade aldrig tänkt på guldnyansen tidigare. Lisen vill att hon skulle akta sig för dem. Som om det inte räckte med tidningarnas panik. Är blommorna giftiga? Kam man äta blåprickigt vetemjöl? Visst var det läskigt hur blommorna poppade upp överallt men allvarligt talat hade Charly andra saker att oroa sig för.

Den tredje huvudpersonen i Första hösten är Adam, en karaktär jag har svårt att få grepp om under större delen av boken. Han har jobbat som indrivare, men försöker lämna sin våldsamma karriär och livsstil bakom sig. När han förlorar jobbet som lärare och dessutom får Kronofogden efter sig går han med på att ta ett nytt uppdrag från sin forna arbetsgivare. Situationen han hamnar i skiljer sig dock väldigt mycket från vad han förväntade sig, och även fast uppdraget upptar en stor del av hans tankeverksamhet i de första kapitlen så släpper han det ganska omedelbart när han väl kommer fram till Malmö. Först tyckte jag att det var ett konstigt sätt att berätta på – varför gå in på massa detaljer om något som sen aldrig kommer tas upp igen? Sedan insåg jag att det i själva verket är en ytterst verklighetstrogen berättarteknik: vårt liv upptas av en stor mängd saker som känns oerhört viktiga, som håller oss vakna på natten, men som när katastrofen väl inträffar bara känns … futtiga. När krig eller naturkatastrofer inträffar släpper man nog tankarna på obetalda räkningar.

De här ganska vardagliga händelserna i de tidiga kapitlen av Första hösten bidrar till att invagga läsaren i en falsk känsla av trygghet. Visst förstår man att något dåligt kommer att hända, men beskrivningarna av brev från Kronofogden och sönderklottrade bänkar i högstadieskolor fick mig ändå att tro att katastrofen skulle vara lite mildare. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att händelseutvecklingen i Första hösten är minst sagt oväntad, och oväntat brutal. Jag sitter stundtals och bara gapar över Ugglas uppfinningsrikedom medan jag läser. Inte nog med att det är originellt och vansinnigt skrämmande, Uggla har dessutom sett till att naturvetenskapen i boken håller för granskning. Första hösten är en fascinerande, skrämmande, och härligt nördig skräckroman. Ugglas debutroman är ett kärleksbrev till alla oss som älskar skildringar av apokalypsen, men som vill att de naturvetenskapliga förklaringarna bakom den ska hålla. Den här recensionen är ett bevis på att kärleken är besvarad.

Katze Collmar

Publicerad: 2017-12-11 00:00 / Uppdaterad: 2017-12-10 16:38

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7180

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?