Kurt Vonnegut var en av 1900-talets största författare. Och jag säger det fast det är svårt att hävda att han var en av 1900-talets bästa författare. Det fanns många andra som gjorde mer spännande saker med språk och form, som grävde djupare i det mänskliga psyket och samhället, som satte ihop bättre handlingar… men det fanns få som hade en sån tydlig röst som Vonnegut. Som ung man såg han något av det värsta mänskligheten gjort mot sig själv när han som krigsfånge överlevde brandbombningen av Dresden, och han tillbringade sedan nästan hela sin 40-åriga karriär med att i Kafkas fotspår utforska möjligheten att kanske alltihop är meningslöst, kanske hela tillvaron är ett enda absurt skämt, med naiva huvudpersoner som kastas ut i kaos utan egen förskyllan och aldrig kan vinna… och på något vis gjorde han det ändå med en sån humor, en sådan enveten värme och tro på vår förmåga att, om inte annat, inse det och sluta lura oss själva. Att läsa Vonnegut är att möta en värld där allt skiter sig fram till den punkt där vi slutar inbilla oss att vi är perfekta varelser, att världen är ordnad för vårt bästa och att allt ordnar sig om vi bara själviskt håller fast vid de regler vi själva satt upp.
Jag har läst Vonnegut sedan jag var… 13? Nåt sånt. Och återvänt till honom regelbundet hela mitt liv. Så det känns lite grann i hjärtrötterna när jag får höra att han, fyra år efter sin död, återigen går upp på försäljningslistorna med en nyupptäckt kortroman. Men Basic Training skrevs någon gång på 40-talet, ett helt decennium innan han slog igenom och fann den där rösten i böcker som Sirens of Titan och Cat’s Cradle, och hela 20 år innan mästerverket Slakthus 5, så kan den verkligen hålla måttet?
Svaret är nog ett rungande ”njae”. Visst finns här tydliga frön till den författare han skulle bli. Vår hjälte är en ung bortskämd student som efter sina föräldrars plötsliga död skickas till sina kusiners bondgård – ingen idylliskt lummig landsortsdröm, utan ett ställe där man förväntas arbeta hårt; de där drömmarna om att skickas till konservatorium och bli konsertpianist måste pausas för att kånka tunga höbalar. Hans tre kvinnliga kusiner försöker göra uppror var och en på sitt vis, men deras far är general och världskrigsveteran och styr hela sitt lilla kungadöme på samma sätt som han vann kriget mot tyskarna: med fast hand och orubbliga regler som inte får ifrågasättas. Och det är en så typiskt vonnegutsk handling att det svider när man inser att jo, det är det här som kommer att hända i den: i slutändan kommer någon att göra något hjältemodigt, någon kommer att lära sig en enkel sensmoral, och läsaren förväntas säga ”Ååååh, det var fint.” Det här är en författare som fortfarande försöker låtsas att saker alltid ordnar sig i slutet, och det känns så fel, det känns förljuget, för enkelt. Genom hela berättelsen saknas den där rösten, det där lagret av gravallvarlig galghumor och ironi som ju var Vonnegut. Utan den återstår mest ett par ganska klichémässiga karaktärer, en överraskning i slutet som bygger på att läsaren glömt något som hände ett par sidor tidigare, och en prosa som vid det här laget fortfarande är rejält klumpig – kort sagt, en opublicerad författare bland många.
Både vår hjälte och Generalen skulle dyka upp i många andra Vonneguthistorier under andra namn, och han skulle göra mycket mer intressanta saker med dem. Basic Training är precis vad titeln säger: en övning, något som kanske var nödvändigt att skriva för att kunna lära sig hantverket, men som sedan förblev liggande i en skrivbordslåda i 65 år av goda skäl.
Publicerad: 2012-05-17 00:00 / Uppdaterad: 2012-05-17 08:40
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).