Recension

: Rör mig inte!
Rör mig inte! Tahereh Mafi
2012
B. Wahlströms
8/10

Rör mig!

Utgiven 2012
ISBN 9789132160493
Sidor 350
Orginaltitel Shatter me
Översättare Carina Jansson

Om författaren

[caption id="attachment_45768" align="alignleft" width="179" caption="Foto: Tana Gandhi"]Foto: Tana Gandhi[/caption]

Tahereh Mafi är uppvuxen i Connecticut och numera bosatt i Kalifornien. Hon debuterade 23 år gammal med romanen Rör mig inte! (2011), den första delen i en dystopisk trilogi.

Tahereh Mafi – författarens hemsida.

Sök efter boken

I 264 dagar har hon suttit inspärrad i en isoleringscell på ett mentalsjukhus utan någon att prata med, utan närheten och värmen från en annan människa. En dag öppnar man plötsligt dörren till hennes cell och knuffar in en annan patient, Adam. Som han uttalar hennes namn har ingen tidigare uttalat det. Juliette. Hon vet inte varför han är där, han verkar inte vara galen. Han vet inte heller varför hon är där, förstår inte varför han inte får röra vid henne. Allt hon vill är att känna hans armar om sig. Adam är också annorlunda. Han är inte rädd för henne.

Det är något speciellt med Juliette. Den som rör vid hennes bara hud skadas eller dör. Vad alla säger till henne är att hon är ett monster. Man sa till hennes föräldrar att det var bäst för alla att hon spärrades in och så fick det bli.

Utanför mentalsjukhuset kan de genom en tjock fönsterruta se hur världen har kollapsat och Återetablissemanget har tagit makten. Maten har sinat, naturen såväl som människor och djur dör och krig har brutit ut men Återetablissemanget har lovat att ställa allt tillrätta igen. I själva verket vill de bara kontrollera folket… Berättelsen tar fart när Juliette räddas och förs ut från mentalsjukhuset. Återetablissemanget vill använda henne och hennes kraft som ett maktredskap, något som hon till varje pris vill förhindra.

Tahereh Mafi har skapat en skrämmande värld. En dystopi, inte långt ifrån de försök som har gjorts att skapa kommunistiska utopier. Problemen som människorna i romanen möter känns inte helt främmande med de hot som hänger över vår natur idag. Återetablissemanget säger sig vilja lösa problemen genom att flytta människor från deras bostäder till flyktingläger. De smäller upp industrier och förbjuder allt som kan vara till glädje eller tröst för mänskligheten, som religion, konst och litteratur. Svaga människor får inte plats i den här världen.

Det är viktiga ämnen att diskutera; vad vi gör med vår värld och framför allt hur vi väljer att behandla varandra när det är kris. Jag har inget emot att det lyfts fram och gestaltas i litteratur, vare sig för barn, ungdomar eller vuxna, men beskrivningarna av Återetablissemanget och världen som den ser ut i romanen blir tyvärr ibland lite för pragmatisk och undervisande. Men tja, det hör genren till.

Riktigt hur illa det är vet inte Juliette eftersom hennes föräldrar lät spärra in henne när Återetablissemanget bara hade börjat ta makten över världen. Hon njuter dock av att komma ut i världen även om det är industrier istället för växter som blommar.

Läsaren får följa Juliettes tankar. Till en början irriterar jag mig på hur hon tänker talar. Hon censurerar sina tankar, och jag kan förstå syftet och funktionen av de överstrukna orden när hon talar med andra. I de första kapitlen där hon bara är ensam med sin tankar blir det lite för mycket. Men att man samtidigt får veta vad Juliette säger och tänker gör att man känner med henne, lätt kan tänka sig in i hennes situation. Även om Juliette är bra mycket tuffare än många andra och bra mycket ensammare. Hon måste ständigt vara på sin vakt och vet inte vem hon kan lita på. Samtalen som Juliette och Adam har i cellen på mentalsjukhuset är så återhållsamma för att Juliette tvingas dölja sina känslor och tankar.

”Vad är det?”
Mina föräldrar slutade röra mig när jag var gammal nog att kunna krypa. Jag fick klasskamrater att gråta bara genom att hålla dem i handen. Lärarna tvingade mig att arbeta ensam för att jag inte skulle skada de andra barnen. Jag har aldrig haft en vän. Jag har aldrig fått tröst av en moders kram. Jag har aldrig känt ömheten i en faders kyss. Jag är inte galen. ”Ingenting”
Fem sekunder till. ”Får jag sitta bredvid dig?”
Det vore underbart. ”Nej” Jag stirrar på väggen igen.

Rör mig inte blir spännande när Juliette väl kommer ut från sin cell och det händer något. Först då blir det en riktig bladvändare. Inledningen är lite svag men ge inte upp, det är värt att fortsätta läsa. Jag anar att en våg av dystopiska berättelser med starka hjältinnor i centrum långsamt byggs upp. Ni vet förstås vilken succéroman (och film) jag tänker på och jämför med i första hand. Hungerspelen.

Det är hemska scener och miljöer som målas upp. Slagsmål, en död värld och tortyr. Boken rekommenderas därför för ungdomar från 15 år. Det hemska blir lättare att hantera när man förstår att Juliette inte är så hård som hon verkar. ”Rör mig inte” är vad hon säger men att någon ska röra henne är allt hon vill. Givetvis får Juliette (och läsaren) sin del av romantik och erotik också. Det är både sockersött och brinnande känslor, men vilken tonårskärlek är inte uppbyggd av det?

Rör mig inte är en imponerande och välskriven debut som slutar när det är som mest spännande men som tur är kommer det mer. Det här är den första delen i en planerad trilogi. En trilogi jag genast vill läsa mer av.

Camilla Hällbom

Publicerad: 2012-04-15 00:00 / Uppdaterad: 2013-04-26 19:48

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4705

2 kommentarer

Fin recension och att du kunde se problematiken med makten. För mig blev den ganska sekundär för kärleken och erotiken tog överhanden, jag såg maktmissbruket men missade faktiskt det du skriver att allt roligt aktivt förbjöds. Jag såg det nog som en följd av att man inte orkade längre i jakt på mat eller att man faktiskt inte hade något att glädjas över, misären var för stor.
Personligen tyckte jag det var mycket trånande men jag tillhör inte målgruppen. Dock tycker jag att frånvaron av kvinnor och beskrivningen av huvudktären var trist. Förvisso kan hon utvecklas och har levt isolerat så självkänslan kan ha fått sig en törn men hon är så himla våpig.

Emeli Oregistrerad 2012-04-15 11:25
 

Jag störde mig mer på frånvaron av vanliga människor överhuvudtaget, i den bottnar också frånvaron av kvinnor. Återetablissemanget verkar ha en sån krass syn på mänskligheten att bara de starka, där stark definieras som man, får plats. Jag kan förstå att du ser Juliette som våpig men jag tycker att båda är lite väl fånigt nykära. Jag har dock läst att Tahereh Mafi lovar att utveckla karaktärerna och förklara deras beteende mer i de följande böckerna. Det ser jag fram emot!

Camilla Hällbom Redaktionen 2012-04-15 15:49
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

48 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?