Föreningen Ordkonst i Lund har lyckats med bedriften att bjuda in både Sigrid Combüchen och Karl-Ove Knausgård till AF-borgen bakom domkyrkan denna somriga tisdagskväll i maj. Trots vackert väder är det mer kö än jag nånsin upplevt till dessa tillställningar. Själv kommer jag främst för Knausgård, som närmast blev en husgud när jag sträckläste första delen i hans mastodontprojekt Min kamp i början av året. Idag sitter de båda livs levande här framför oss och samtalar med förläggaren Stefan Ingvarsson från Norstedts som moderator.

foto: Tomas Wågström och Andreas Rasmusson.

Jag kan snabbt bocka av de flesta av mina frågor i blocket, Ingvarsson tar upp dem alla. Den hyfsat fåordige och excentriske Knausgård drar handen genom det silvriga halvlånga håret och förklarar att han faktiskt inte alls tänker innan han skriver. Han bara skriver. ”Jag har ett lätt autistiskt drag som gör att jag kan stänga ute hela världen.” ”Men det här med tidslinjerna?” försöker Ingvarsson. ”Fanns det ingen plan med det, hur du hoppar från nutid som liknar dagboksanteckningar, och minnesbilderna från dina tonår?” ”… nej”, håller Knausgård fast. ”Om jag vet på förväg vad jag ska skriva tappar jag helt lusten att skriva det.”
Det kunde varit mina ord, tänker jag, sådär idolförälskelselöjligt.

”Läsaren skapar intrigen”, säger Sigrid Combüchen, som förklarar att hon i sitt skrivande utgår från ett antal enklaver. Hon skriver i scener, också hon utan att vilja veta något i förväg om hur resultatet blir. Hennes roman Spill. En damroman som fick förra årets Augustpris utspelar sig på 30-talet och handlar delvis om en brevväxling mellan en fiktiv Sigrid Combüchen och Hedwig, en svensk läsare. Denna ”Hedda” får vi sedan följa som ung.

”Undertiteln till din roman är damroman. Hur kom det sig att du ville kalla den för det?” frågar Ingvarsson, som även skämtar om hur Sydsvenskans kulturredaktör frågat vilka nya genrer som var på gång från Norstedts nu då; ”ni är ju så bra på att skapa sådana”.

Combüchen svarar att hon från början inte visste att det var en damroman hon skrev på, på samma sätt som hon i ett tidigare arbete först efter några sidor insåg att det här ju är en graalroman! Hon tror på att stänga ute tanken på läsaren så mycket som möjligt i en förstaskrivning. Hon citerar Göran Tunström, som också pratat om hur ögonblicksbilder skapar romaner. ”Att ha en fantastisk berättelse, vad är det?” säger Combüchen på sitt krassa, härliga sätt. ”Det blir en amerikansk framgångssaga, det vill säga ingenting. Fullkomligt ointressant.”

Knausgårds romaner har fått ett mycket mer skandalomsusat mottagande i Norge. Där diskuteras frågan om moral, och man hänvisar då främst till den skamlöshet med vilken Knausgård återger sin nu döde far, men även vänner, sin fru och inte minst sina barn; nu små men en dag kommer de att kunna läsa sin pappas ord. ”Som en super-8-film”, som Ingvarsson uttrycker det. Får man lämna ut människor hur som helst? Har man ett ansvar som författare?

Men nej, tycker författarna. ”Alla människor som känner en författare blir omedvetet grund för material. Dolt eller icke dolt”, som Combüchen så fint förklarar det. Samtidigt handlar det om att belysa situationer och personer, och även om det man skriver utges för att vara självbiografiskt (vilket ingen av författarna egentligen vill att deras verk ska läsas som), så är det alltid genom författarens ögon det belyses. Att berätta en objektiv sanning är inte möjligt, eller ens önskvärt, när det kommer till skönlitteratur.

I frågestunden efteråt säger en kvinna i publiken några tänkvärda ord om saken. ”Varför pratar alla om hur Knausgård kan beskriva sin far på det viset? Varför pratar ingen om hur Knausgårds far kunde behandla honom så?” Hon menar på att det visar på kärlek att så ärligt beskriva en annan människa. Att det tvärtom vore värre om han inte hade gjort det, en åsikt även Combüchen berör. Jag tänker att de har helt rätt. En författares uppgift är att i sina beskrivningar bli så precis som möjligt. Att skriva om en död människa och inte vara helt igenom hyllande och vördnadsfull, utan tvärtom smärtsamt ärlig, är ur litterär synvinkel det bästa sättet. Kvinnan i publiken snuddar vid hur mycket det betyder för människor som själv har haft trasiga hemförhållanden, att någon vågar lyfta upp det och visa hur det kan se ut, utan att försköna eller överdramatisera. Det är en viktig synpunkt, och det blir tyst i salen under de vita pelarna någon minut efter, för orden att smälta in.

Jag vågar ställa ett par frågor också, även om det blir lite darrigt att titta rakt in i ögonen på en idol sådär. Får veta att Knausgård inte tar hjälp av dagbok för att minnas sina tonår, utan snarare överväldigas som Proust. ”Det var det som satte igång hela romanen. Det handlade om städer, stämningar. När som helst har det kommit upp nya minnen, när jag går i skogen, eller i och med att jag börjar skriva om det.”

Återigen berörs detta att skrivandet alstrar mer skrivande. Hur man minns genom att skriva, som en meditativ rörelse. Knausgård har tidigare förklarat hur skrivarprocessen i sig är magisk för honom. Hur han skriver saker han aldrig skulle våga säga, som att det skrivna ordet tillåter och plockar fram mer, och jag tänker på anonymiteten jag ofta känner när jag jobbar med min blogg. Hur det är lätt att bli för personlig, för att man inte ser sin läsare i ögonen.

Jag frågar också om produktiviteten, hur den är möjlig. I början utannonserades det att Knausgård skulle fullborda alla sex banden på ett år. Det misslyckades han med. Nu har han cirka 200 sidor kvar till fullbordan. En resa är bokad till Korsika på söndag, men familjen får åka utan honom. Hur ser en arbetsdag ut för Karl-Ove? (Vi är på förnamnsnivå i utfrågningen.) ”Jag går upp vid 3-4-tiden. Sen jobbar jag till 3-4 på eftermiddagen. Sen hämtar vi barnen på dagis, eller min fru gör det. Sen tar jag några timmar för att läsa igenom det jag producerat. Och så går jag och lägger mig ganska tidigt.”

Utanför står jag och pratar lite grann med Knausgård och hans fru. ”Jag är van vid det här undantagstillståndet”, säger hon. ”Det är som att jag har glömt hur livet såg ut innan det.” Jag tänker på de hårda orden i del ett, om hur en nybliven far slits mellan att vara med sina barn och att skriva, och i slutändan ändå väljer skrivandet. Är det moraliskt förkastligt och hjärtlöst? Eller är det i sanning att göra det man tror på? I majkvällen som känns som en junikväll kittlar skrivnerven efter allt pratande om skrivande, jag och min kompis diskuterar våra romanprojekt och jag lutar mig tryggt mot det andra alternativet. ”Dina barn kommer att revoltera mot dig ändå”, som Sigrid Combüchen så enkelt konstaterar. ”Med eller utan roman.”