Mitch Albom har gjort sig känd för att skriva böcker fyllda av värme, livsvisdom och glädje. Hans kanske mest kända bok Tisdagarna med Morrie handlar om samtalen med hans döende favoritprofessor, mentor och vän, Morrie Schwartz. Den här boken liknar den förra på så sätt att den också handlar om Mitchs samtal med en av sina förebilder som befinner sig i livets slutskede. I det här fallet handlar det om hans gamla rabbin, Albert Lewis.

Författaren är fullt upptagen av att göra karriär. Han har alla materiella tillgångar han kan önska sig, men hans liv saknar en djupare mening. Plötsligt en dag blir han kontaktad av Albert, som undrar om Mitch kan tänka sig att hålla minnestalet på hans begravning. Först tvekar Mitch. Han har inte träffat Albert på länge och minns honom som en ganska respektingivande man, han undrar varför Albert har valt just honom.

Han väljer trots allt att tacka ja och tänker att han gör den gamle mannen en tjänst, men allt eftersom tiden går börjar han inse att det är Albert som gör honom en tjänst. Den första intervjun blir början på ett åtta år långt samtal där Mitch lär känna den gamle mannen, men framför allt sig själv. Samtalen med Albert får honom att reflektera över och ifrågasätta sina egna värderingar, sin tro och världsbild.

Mitch lär även känna prästen Henry, som efter ett liv som kriminell har blivit omvänd och nu viger sitt liv åt att hjälpa andra. Han verkar i en innerstadsförsamling bestående av hemlösa, kriminella och narkomaner. På ytan verkar han och rabbinen Albert totalt olika, men Mitch upptäcker snart att de båda männen har mer gemensamt än vad man först kan tro.

Det känns som om författaren guidar läsaren genom boken. Han bjuder frikostigt på sitt eget liv och sina egna funderingar. Han erbjuder inte färdiga lösningar utan låter läsaren tänka själv. Därför lever den här boken också kvar inom en, långt efter att man har läst ut den.