Döden måste vara det vanligaste temat inom alla konstformer, fast ser man till antalet verk som behandlar livet efter döden skulle man tro att hela mänskligheten består av ateister. Frågan är varför livet efter detta genererar så lite konst men döden så mycket? Funderar man kring döden är det i princip oundvikligt att tänka på vad som kommer efter. Förklaringen är nog egentligen rätt enkel. Konstnärer är sällan dumma, och det är dumt att angripa ett ämne som man inte behärskar. Och vem behärskar livet efter döden?

På ett principiellt plan attraheras jag av Fem personer du möter i himlen. Skildringar av livet efter detta är allt för sällsynta. Och fint vore det om Alboms roman kunde fylla behovet som uppstår i Bibelns och Koranens svallvågor. Den borde vara modern, filosofisk och skimrande. Istället är den en kalkon. Huvudpersonen Ed är en "good old American boy". Han krigar för sitt land, gifter sig och är aldrig någon till last. Han har bara en ånger – att han aldrig "gjorde något" med sitt liv. När han dör åttiotre år gammal kommer han till himlen. Där skiftar molnen färg lite då och då, och han får livet förklarat för sig av fem personer. De fem personerna får honom att förstå att hans liv var värdefullt även om han aldrig uppnådde sitt mål.

Den här romanen bygger onekligen på en fin tanke om alla människors lika värde, tyvärr lyckas Albom snedvrida den till katastrof. För katastrof är vad det skulle bli om folk tog åt sig andemeningen av Fem personer du möter i himlen. De skulle sitta framför teven och tänka att det spelar ingen roll om de blir nästa Hitler eller Moder Theresa eller sitter kvar och tar lite mer coca-cola. Kanske stämmer det, men fråga dig själv: behövs verkligen mer uppgivenhet?