90% av graffittin är skit, 10% är fantastiskt bra konst som tar andan ur en. Det fanns en otrolig målning på en liten träkåk i Vasaparken i Stockholm i flera år. Jag fick lust att smyga ut en natt och måla resten av skjulet svart, så att det skulle matcha målningen! jag tog en bild, sen blev målningen förstås övermålad och trista typer satte diverse usla taggar där.

Numera får man bomba tunnelbanevagnar – om man gör det på utsidan, heter Eniro och betalar. Usch.

#

//p
Procentsatserna påminner mig om… alla andra konstformer.

Angående tunnelbanevagnarna finns det undantag: Gallerian-vagnen är dock riktigt fin.

#

Rickard – menar du "tillstå" (erkänna) eller påstå?

#

Känns som författaren inte riktigt har greppat hela arenan av målare. Kan också hända att de som hade ambitioner med sitt målande valde andra vägar och utvecklades… fanns det sådana reflektioner i boken?

#

Pike, du fick väl ditt signerade ex? Har du inte haft tid att läsa själv? Beträffande den här recensionen kan jag väl tycka att det känns konstigt som reporter att få kritik för att ha gett en komplicerad och motsägelsefull bild av en bit verklighet. Det är ju sådan verkligheten är, även i graffitin.

#

Ogg: Visst, du har helt rätt, men hur kommer man till rätta med det? Det enda rätta vore väl då att fråga alla om allt och sedan låta en drös journalister tolka materialet.
Andersson: Förstår din poäng, men hade önskat ett större analytiskt djup. Mera resonemang kring olika ståndpunkter snarare än rent redovisande. Den motsägelsefulla bilden du ger av graffitin tror jag många läsare redan hade själva. Vad tillför din bok? Ja, mer än syre till elden hos dem som avskyr graffitimålningar?

#

Rickard: min reflektion var att om Anderssons bok ger dig bilden av graffiti-målare som idioter över lag, så kanske det handlar mer om just författarens återgivning än om verkligheten. Jag säger inte att det är så, men att det kan vara så. Som läsare – och som recensent – kan det ju vara bra att ha sånt i åtanke. Kritisk läsning, helt enkelt.

#

De taskiga graffittimålarna jävlas med är vanliga människor som tvingas titta på skiten. Åka till jobbet i bombade t-banevagnar med idiottaggar. Det var inte uppror – det var bara barnsligt och korkat. Men, som sagt, här och där kom det fantastiska målningar som lyfte folks vardag med sin färgrikedom och elegans!

#

De som klagar på urval och saknar den konstruktiva sidan av graffiti får gärna utveckla och ge exempel. Det är i så fall en ytterst marginell företeelse. Wear's beskrivning stämmer bra även 2005, som jag upplever det.

#

Snacka om att försöka sabba alla graffares rykten.. ”Vilsna individer” ? Knappast va, de hade mål. De ville bli bättre än alla andra, förbättra sin teknik. Att springa ute på gatorna på nätterna är bara en fråga om adrenalinkicken, det blir som en drog. Man kan inte få nog av det.

För att skriva en bok om graffiti måste man uppplevt gatukonsten själv, man ska ha varit där, blivit jagad av áina med hundjävlar, fått sina målningar buffade och rackat cans.

Gör om, gör om, kompis.

#