I en tid då självutlämnande texter mer och mer verkar handla om att redogöra för varenda detalj av sitt liv – från vilken fil man åt till frukost på morgonen till vilket läppstift brunhåriga tjejer med gröngrå ögon helst borde använda för att framhäva sina naturliga färger, vidare till vilken ångest det innebär att vara snygg, välbärgad och framgångsrik i ett av de mest välstående länderna i världen – så kommer Fausta Marianovic med en delvis självbiografisk och självutlämnande roman som baserar sig på hennes upplevelser under kriget i det forna Jugoslavien under 1990-talet.
Både den etnicitetsproblemfria kommunistiska tiden under Tito och den kaotiska perioden innan krigsutbrottet får under bokens femtio kapitel sitt utrymme, men i huvudsak är det under kriget som vi får följa huvudpersonen Fausta. Hon skickar tidigt iväg sina söner till en tryggare tillvaro i Kroatien medan hon själv blir kvar i ett krigshärjat Bosnien. Där överlever hon granatbeskjutning efter granatbeskjutning och plockar på något sätt ihop spillrorna av sig själv efter att ha varit vittne till avrättningar, flyktingfördrivning, plundring och svek från de människor som stått henne närmast, innan hon slutligen beger sig till fronten i Paulovo för att hämta sin äldste son som blivit inkallad och får se kriget från första parkett. Fausta ställer sig länge skeptisk till tanken på att det överhuvudtaget skulle utbryta ett krig, och när det väl gör det förstår hon inte varför. Varför vill människor dela upp sig i kategorier som muslimer, kroater och serber? Kan det inte vara som förr, då alla var jugoslaver? Men i takt med att kriget eskalerar klarnar och problematiseras också Faustas bild av det förflutna – var det verkligen någonsin så enkelt som att alla var jugoslaver?
Marianovics prosa är fyllig och ibland nästan överdrivet svulstig – det är stundtals väldigt tätt mellan de målande metaforerna. Detta är dock ett smärre problem i ljuset av bokens egentliga fokus – dess innehåll. Det stora problemet ligger i tecknandet av karaktären Fausta. Marianovics språk må vara något pråligt, men hennes penna är trots allt väldigt vass – hon är inte sen med att kritisera omgivningen, historieskrivningen, poltikerna, sin man och alla andra som hon anser ha handlat felaktigt. Vilket är alla utom just Fausta. Huvudkaraktären beskrivs som en politisk idiot. En person som varken kan eller vill ansluta sig till den rådande etnicitetsfokuserade politiken och som istället väljer att se alla människor som likar. Om alla bara hade varit som hon hade det kanske inte blivit något krig! Nu var, tyvärr, uppenbarligen ingen som Fausta. För i Sista kulan sparar jag åt grannen är i princip alla karaktärer höga på nationalism och Fausta får stå som ensamt ideal för hur människorna kunde, och borde, ha varit. Boken är förvisso en roman och i en roman får författaren ta sig vilka friheter han eller hon helst vill, men när en skildring som Marianovics är så nära den smutsiga sanningen blir idealiserandet av huvudkaraktären, och i förlängningen författaren själv, ett brott med troväridgheten. För bland alla blådårar som inte hade någonting emot att diskriminera, tvångsförflytta och avrätta sina grannar i nationalismens namn fanns det trots allt en hel del människor som trodde på livet i ett blandat samhälle, fler politiska idioter, än bara Fausta.
Förhållandet till det förflutna är av särskilt stor betydelse i Marianovics debutroman. Hon beskriver det som någonting typiskt för länderna som tidigare utgjorde Jugoslavien att inte problematisera sitt förhållande till det förflutna, att vara tyst och skydda den nya generationen från historiens obehagliga sanningar. Istället för att öppet diskutera och hantera de oförrätter som människorna har begått mot varandra tidigare, väljer man att ständigt att stryka ett streck över det gamla och hastigt föra in det nya. Nazismens brott sopades under mattan med intågandet av kommunismen, som i sin tur förträngdes med hjälp av nationalismen. Man tog inte itu med de problem som hängde över Balkanhalvön som ett ilsket åskmoln, ett åskmoln som med åren växte sig allt större för att slutligen dundra loss i ett krig som utmynnade i en katastrof. Marianovic utför, i och med att skriva den här boken, en stor gärning då hon bryter den tystnad som skapade förutsättningarna för kollapsen i det forna Jugoslavien och bjuder upp till en öppen diskussion om det förflutna. Sista kulan sparar jag åt grannen blir därmed, för att använda ett urvattnat uttryck, en väldigt viktig bok.
Publicerad: 2009-02-02 00:00 / Uppdaterad: 2016-01-07 12:37
2 kommentarer
Jag har inte läst boken men tänker göra det.Synd om det framgår från boken att det var få människor som Fausta.
Vi var många men vi var tysta.
#
??
#
Kommentera eller pinga (trackback).