Recension

: Mörkrets hjärta
Mörkrets hjärta Joseph Conrad
2019
Bakhåll
10/10

Skräcken! Skräcken!

Utgiven 2019
ISBN 9789177425076
Sidor 141
Orginaltitel Heart of Darkness
Översättare Christian Ekvall
Först utgiven 1902

Om författaren

Jozef Conrad Korzeniowksi (1857-1924) föddes i Polen. Efter problem relaterade till Ryssland, slöt han sig till engelska handelsflottan där han sedermera blev kapten. Hans berättelser bygger på hörsägen och egna upplevelser under sjömansåren. Förutom ”Mörkrets hjärta” finns i hans produktion ”Almayer’s Folly”, ”The Nigger of the Narcissus”, ”Typhoon” och ”Lord Jim”. Mer än hälften av hans produktion har filmatiserats.

Sök efter boken

Ni minns när Madickens mor fyller år och familjen ska ut på en födelsedagspicknick? De ror ut i ekan, vattnet är stilla, de välsvarvade årorna hanteras av fadern, hans byxor är välpressade, födelsedagsbarnet gömmer sig under ett solparasoll, ungarna sitter i fören. Det är så idylliskt att det gränsar till det motbjudande. När nötkreaturen jagar upp den lilla familjen i några stadiga björkar kan man inte annat än le.

Joseph Conrad, polenbördig och född till världen som Teodor Józef Konrad Korzeniowski, växte upp i en adelsfamilj. Hans föräldrar var döda innan han nått tonåren. Han uppfostrades av en farbror och kom senare att fostras av haven han seglade på under både brittisk och fransk flagg. Hans Mörkrets hjärta gavs ut som samlad novell 1902 och bygger i mångt på självupplevda erfarenheter.

Verket har inspirerat många och Ford Coppolas film Apocalypse Now är bara en i raden av filmer som inspirerats av boken. Jag kröp ner i soffan och såg den igen häromdagen – nej men god dag mörkret, min gamle vän. Filmen är så lång att det hann bli både skymning och gryning innan den tog slut. Coppola-versionen av Mörkrets hjärta är en osalig sörja som utspelar sig under Vietnamkriget. Som bekant dör under kriget civila och krigsmän i mängder. Godtyckligt dödande som förströelse. Vad ni kanske inte visste är att det också fanns amerikanska överstar som älskade doften av napalm på morgonkvisten. Överstar som inte drog sig för att offra en halv pluton och några helikoptrar för att få se en världskänd surfare, som bytt ut både shorts och paraplydrink mot uniform och chow, bemästra vågorna.

Förebilden saknar både amerikansk inblandning och shorts – den utspelar sig i Kongo som härjas av fullständigt civiliserade belgiska imperialister som vill åt elfenben oaktat kostnaden i mänskligt lidande. Det skrivs aldrig rakt ut, men idag är det vedertaget att det är Kongo och Belgien som utgör skådeplatserna. Mördandet, girigheten och hänsynslösheten är som ni vet inte bundna till vare sig tid eller rum och frånvaron av definierade platser gör boken allmängiltig.

Hembiträdet på Junibacken, Alma, konstaterar uppgivet när hon tvättar nere vid vattnet, att det är onaturligt varmt och att det är som att ligga och skölja tvätt vid Nilen i ”egypti land”. Hade hon haft minsta erfarenhet av Kongo hade hon kanske uttryckt sig annorlunda. Mörkrets hjärta utspelar sig några år innan hon offrade sin rygg nere på bryggan. Kung Leopold II var en sjuk jävel och tycks ha sett Kongo som både lekstuga och slakthus. Detta faktum både möjlig- och utgör bokens mörka och olycksbådande underton.

Boken har en berättarröst som besitter överblicken och förmedlar skeendenas gång, men det är Charlie Marlow som inför ett litet sällskap berättar sin historia om resan uppför floden.

Genom vissa kontakter hade han anförtrotts att föra en liten vattenfarkost uppför floden och man kan inte annat än sluta sig till att det inte är ett helt dåligt val av kapten. Marlow konstaterar vid ett tillfälle att den kapten som låter sjö- eller flodbotten så lite som rispa båtens underrede begått ”sjömannens mest oförlåtliga synd”. Vattenfarkosten hade i sig en intressant historia. Båtens tidigare danske kapten visade sig nämligen ha blivit ihjälslagen till följd av ett litet missförstånd kring ett par höns. Som bekant kan fjäderfän bringa fram det sämsta hos oss.

Marlow är utan att skriva mer om saken en storartad berättare. Conrad låter genom honom förmedla en förtätad stämning jag sällan stöter på i litteraturen, eller för den delen annorstädes. Det är obehagligt, mystiskt och djävulskt spännande. Boken gjorde så djupt intryck på mig att jag drog mig för att påbörja andra böcker med övertygelsen att jag bara skulle bli besviken.

Lika säkert som att vi inte kan besöka historien utan våra erfarenheter och ofta förmenta föreställningar, kan man inte recensera en klassiker utan att upprepa vad andra sagt. Jag vet inte säkert besked i saken, men utan att skämmas antar jag att Mörkrets Hjärta är en av 1900-talets mest omtalade och omdebatterade böcker. Rasism, kolonialism och imperialism återkommer om och om igen i vår historia och då ofta tillsammans. Här utgör detta trehövdade monster hjärtat i berättelsen. Boken är rasistisk och det är meningen. Frågan har ofta varit huruvida Conrad själv var rasist. För mig är det ett ständigt återkommande dilemma, det om förhållandet mellan upphovspersonens verk och skaparen själv. Ur en sträng, ambitiös och noggrann recensents perspektiv, som inte hemfaller åt frestelsen att göra ovidkommande utsvävningar, är det inte det som är det centrala. Det är boken som recenseras, därmed basta. Gudskelov är jag knappt en recensent – och vad vore livet utan lite förlustelser, att då och då tillåta sig själv att så att säga skriva under strecket.

Man kan vara rasist i både tanke, tal och handling, men alla tre behöver inte följa på varandra utan undantag. Att uttrycka sig rasistiskt är ingenting annat än just rasistiskt, men orden är för den sakens skull inte nödvändigtvis en manifestation av en genuin åsikt. Djävulen har många advokater. Chinua Achebe är mest känd för sin bok Allt går sönder, men han skrev också mot slutet av 70-talet ett inlägg i diskussionen:An Image of Africa: Racism in Conrad’s Heart of Darkness. Rasismen i Mörkrets hjärta är uttrycklig, men Achebe ansåg att den även var ett uttryck för Conrads ärliga åsikter. Joseph Conrad var kort och gott ”a bloody racist”. Achebes text är ett av de mer välkända bidragen till diskussionen och har både backats upp och bemötts av otaliga mer eller mindre initierade personer. Cedric Watts ‘A Bloody Racist’: About Achebe’s View of Conrad är ett väl genomtänkt och seriöst bemötande. Jag tänker inte återge deras argumentation mer än att konstatera att de inte håller med varandra. För egen del vet jag för lite om Conrad som människa för att inta en trygg ståndpunkt jag kan stå upp för, men jag misstänker att det hos honom fanns mycket jag inte skulle försvara. Ett bekvämt och fegt förhållningssätt som ni ser, men det hindrar mig inte från att dra en tydlig demarkationslinje mellan Conrad och hans bok. Det som återkommer i böcker som överlever tidens idisslande är att de i grund och botten berör läsaren. Boken bär på något allmänmänskligt som påverkar oss så djupt att det inte lämnar oss.

Marlow har en uppgift och en uppgift allena: att för ett belgiskt företags räkning söka upp och föra hem en av deras handelsmän/kolonisatörer. Namnet på denna man är Kurtz. Kurtz är inte direkt vid sunda vätskor. Man kan väl egentligen säga att han fullständigt tappat det, ja, antagligen blivit spritt språngande galen. Det är åtminstone en tolkning av honom. Tack vare (eller på grund av) sin skrupelfrihet har han en förmåga att få fram elfenben ingen kan nå upp till. Han har byggt upp ett eget litet samhälle långt in i landet. Och hans sista ord är klassiska: -The horror! The horror!

Mörkrets hjärta både är och inte är så mycket på samma gång. Motsägelsefull, gåtfull, mångtydig och mångbottnad. Längs utmed floden framträder genom Marlows tankar och introspektion så sakteliga de materiella förhållanden och psykologiska mekanismer som gör att ondskan kan grassera både inom oss och på jorden. Svarta betraktades som underlägsna, knappt ens människor och försök att ”civilisera” dem behövde ju inte innebära att man inte kunde göra stora ekonomiska vinster samtidigt. Den kollektivt upprättade- och hållna västerländska självbilden var (och är fortfarande) förvrängd. I Mörkrets hjärta skärskådas de föreställningar som finns kring dikotomierna kultur-natur, rationalitet-djuriskhet, moral-omoral, ljus-mörker. Det finns inga tydliga skiljelinjer mellan dessa annat än i teorin. Vid tillräckligt gynnsamma eller fruktansvärda förhållanden kan människor begå de mest bestialiska handlingar mot andra. Våra hjärtan kan härbärgera både mörker och ljus. Och framförallt: vår effektivitet att producera kan lika väl användas för att förinta. 1900-talet bär vittne om det.

Historien är fylld av människor som hellre dör än överger sin mänsklighet. Visserligen bevisar det inte att de är omöjliga att bryta ned – de utsattes kanske inte hårt nog – men denna filosofiska fråga är till syvende och sist inte intressant. De har uppvisat en inre styrka vi bör ta till oss. Kurtz föll till föga för strävan efter rikedom och makt och vi lämnas med frågan om han i hjärtat ville det eller inte. Att inte veta är förlåtligt. Att inte vilja veta är avskyvärt. Den enes mörker, den andres ljus.

Robert Myhreld

Publicerad: 2019-03-21 00:00 / Uppdaterad: 2019-03-25 09:12

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7676

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?