Vi hör tidigt talas om världslitteraturens klassiker, skrivna av Daniel Defoe, Charles Dickens, Jonathan Swift, Sir Walter Scott, Jules Verne och Mark Twain. Men detta är mestadels en yta som döljer ett större djup, åtminstone om man ska vara riktig ”litteratursnobb”, vilket jag är tvungen att vara för dagen.

”Kanon” betyder något mer än klassiker, det handlar om viktiga verk, är mer konkret och det är kanske mindre odiskutabelt vilka verk som hör hit och vilka som inte hör hit. Jag tänker inte gå in på den debatten men jag försäkrar att dagens bok definitivt hör till 1900-talets viktigaste verk. Den är förstås lika aktuell nu som för 99 år sedan då den kom ut.

Modernismens genombrott sker kanske med James Joyce utmärkta Ulysses och med T S Eliots The Waste land, båda från 1922. Låt oss säga att de är vägledda av den ledande litteratur som kommit ut innan dess, och att Mörkrets hjärta är en av de böcker som får dessa två författare på ”rätt spår”.

Mörkrets hjärta är troligtvis Joseph Conrads viktigaste verk. Den är ett tydligt exempel på att Conrad är prosans mästare. Under det senaste halvåret då jag för ovanlighetens skull läst kultursidorna i en tidning (har ingen tidning) dyker Conrads roman upp, den ligger alltså rätt i tiden. Detta ska jag försöka förklara i slutet av min recension. Förvånansvärt många människors favoritfilm, Apocalypse now, är mot deras vetskap helt baserad på Mörkrets hjärta, skickligt transformerad till Vietnam-krigsmiljö av John Milius, Michael Herr och Francis Ford Coppola. Mörkrets hjärta filmatiserades ”på riktigt” av Nicolas Roeg 1994, med Tim Roth och John Malkovich.

Mörkrets hjärta berättar om den belgiske exploateringen av Kongo – om elfenben, intriger och korruption, avsigkomna existenser och hänsynslösa exploatörer. Ett sällskap på båten Yawlen Nellie låter sig lyssna på Marlows otäcka berättelse om hans resa på Kongofloden, en resa allt längre in i den mörka djungeln, en upplevelse som får honom att upptäcka den vidriga behandlingen av Afrikas folk och den enorma galenskap som han till slut får se.

Romanen är en innesluten berättelse, det gäller att hänga med på att 95% är Marlows berättelse om sin färd, det är förutsättningen för att man ska förstå den. Att det finns en innesluten berättelse även utanför denna, är knappast viktigt (detta användes aldrig i filmversionen från 1994). Läsaren kommer heller aldrig få grepp om vilken person på Yawlen Nellie som är berättaren, det saknar ändå relevans.

Mörkrets hjärta är en extra tät roman, fylld av undertoner och symbolik. Den tjänar på att bli läst både två, tre och kanske fyra gånger, om man verkligen vill försöka märka allt som sker. För den sakens skull finns det inget som säger att Mörkrets hjärta måste läsas om, men jag tror det är en bra förutsättning för en optimal läsupplevelse.

Conrad hinner med att kontrastera vitt och svart många gånger, hans liknelser är frekventa och varslen är flera. Vad vi ska tycka om händelser och personer framkommer mycket klart, även om Marlow har en vision av att berätta objektivt för sällskapet på Yawlen Nellie. Mörkrets hjärta bjuder på en otäck stämning, som förstås kopierats ihärdigt sedan 1902. Civilisationen möter naturen. De vita husen i ”Den vita staden” (Bryssel) liknas vid gravstenar, i Kongo skildrar Conrad det mesta som mörkt. Ett svart hat är ständigt närvarande mot de vita inkräktarna.

I Mörkrets hjärta får vi stifta bekantskap med ett antal personer, men vi får egentligen ingen större uppfattning om de mer sympatiska karaktärerna på Yawlen Nellie. Conrad visar betydligt mer av de människor som Marlow möter: mestadels personer som inte tycks ha den rätta insikten, de som bär på hat, galenskap eller förakt. Marlow är åtminstone ganska uppenbar som karaktär: en överlevare och en erfaren man, ”vagabond”, helt enkelt en överlevare, och romanens öppning visar för läsaren att han överlevde sin hemska resa, frågan är vad han verkligen fick se.

De som har sett Apocalypse now kommer att stöta på ganska få överraskningar, men det är ett mycket dåligt argument till att inte läsa Conrads mästerverk. Även om Mörkrets hjärta inte svarar på alla frågor, vill jag själv definiera den som mindre kryptisk än Coppolas filmatisering. Ett flertal detaljer är olika, även om flera karaktärer har snarlika drag.

Om vi ska leta efter bra saker hos Conrads roman hittar vi hur mycket som helst. Om vi ska leta efter fel kan vi hitta två: 1) Conrads stycken är lite långa, det var ofta så på den tiden. 2) även om Conrads syfte med romaner är nog så gott är hans syn på de svarta inte jämställd med de vita, de svarta skildras som primitiva och inte på samma villkor som de vita, vilket läsaren förhoppningsvis märker men ändå har viss förståelse för, detta är ju en 99 år gammal roman. Detta att jämföra med uppslagsverket Nordisk familjebok från tidigt 1900-tal som har ett ord på bokstaven N, och vars beskrivning knappast kan tas på allvar av någon.

Trots den något onyanserade synen var Conrads initiativ till Mörkrets hjärta mycket bra, och varför den enligt mig är mer aktuell än någonsin är den filosofiska aspekten som Marlow har: ”Vad som räddar oss är effektiviteten – vår dyrkan av effektiviteten.”

Vad ska gå först i våra liv och samhällen? Effektivitet och produktion eller finns det något som kan vara mera värt?