Det är med andra ord med högt ställda förväntningar som jag slår upp pärmarna till Relik, bok nummer två i Denise Minas senaste deckarserie om Anna McDonald och Fin Cohen. Jag är fast besluten att tycka om den här boken och inledningen lovar gott, men därefter dalar mitt intresse snabbt. Det var länge sedan jag läste en sådan seg deckare. Det tar mig två veckor att ta mig igenom den, eftersom jag hela tiden skjuter upp läsningen.

Anna McDonalds riktiga namn är Sophie Bukaran. För tio år sedan anmälde hon att hon utsatts för en gruppvåldtäkt. Den intensiva hatkampanj som följde gjorde att Sophie valde att dölja sin rätta identitet. Inte bara domstolen, utan även allmänheten ansåg att den unga kvinnan hade sig själv att skylla.

Det avslöjas att Annas man Hamish har ett förhållande med hennes bästa vän. Vännens partner – Fin – är före detta musiker och kämpar med ätstörningar. Av en tillfällighet och som distraktion börjar Anna och Fin luska i ett gammalt brottsfall. Längs vägen passar de på att sända ett par poddavsnitt om utredningen, som på grund av Fins kändisskap väcker enormt intresse. Innan de vet ordet av har de engagerat sig i ett nytt fall, där en ung kvinna på något mystiskt sätt försvunnit från ett slott i Frankrike.

Så dyker en skum sydafrikan vid namn Bram van Wyk upp från ingenstans. Han uppger sig vara på jakt efter ett silverskrin från romartiden och erbjuder dem skjuts i sitt vrålåk till bil. I släptåg har Bram sin osnutne tolvårige son, som han just fått kännedom om. Det omaka gänget far runt som skottspolar på kontinenten. I sina risiga vardagskläder känner sig Anna och Fin som katter bland hermelinerna bland marmor och kristallkronor på lyxhotell, i gourmetrestauranger, limousiner och ombord på privatplan.

Allehanda skummisar, katolska präster, stulna kristna artefakter, smugglare, internationella konstligor, maffian samt förfalskade konstföremål figurerar och det börjar kännas lite grann som en thriller av Dan Brown, fast utan den flåsande spänningen. Så mycket till spänning blir det dessvärre aldrig, även om det hela tiden händer saker. Alltsammans är mystiskt så det förslår och frågetecknen hopar sig. Vem kan vår duo lita på? Vem är säljaren av det berömda skrinet på antikauktionen i Paris? Och vem är köparen? Våra ”blomkvistare” tycks inte ha någon tillstymmelse till plan, utan följer stundens ingivelse. Jag har svårt att förstå mig på deras drivkrafter. Varför alls hänga den opålitlige Bram i hälarna?

Mina invändningar till trots är Relik språkligt sett glädjande välskriven. Jag känner bland annat igen Denise Minas egensinniga liknelser, som gärna framhäver tillvarons sjaskighet. Exempelvis: ”Bram var blek som skivat smörgåspålägg kvarlämnat på ett värmeelement i en vecka.” Författaren är också en fena på att beskriva miljöer.

Men det är först när jag också läst den första boken i serien, Verkliga brott, som bitarna faller på plats och jag börjar få grepp om huvudkaraktärerna. Anna McDonald visar sig vara andlig syster till Maureen O’Donnell (mordmisstänkt i Garnet Hill-trilogin), Paddy Meehan (journalist i serien som inleds med Blodsarv) samt Alex Morrow (kriminalinspektör i serien vars första bok är I midnattens stillhet). De delar ilskan, feminismen och kaxigheten. Drag som bara blixtrar till då och då hos Anna i Relik.

Båda böckerna fokuserar stort på sociala medier och delar av poddavsnitten blir till berättelser inuti berättelser.

Det som i Relik hos mig enbart framkallade gäspningar lyckas Denise Mina desto bättre med i Verkliga brott, som bitvis är andlöst spännande. Låt vara att intrigen stundtals är en smula förvirrande.

Men det kan inte hjälpas; jag längtar till Glasgow mest hela tiden under läsningen. Till dess allra skummaste, smutsigaste och regnigaste kvarter, som brukar vara Minas tillhåll.

Similar Posts:

• Based on a true story
• Som ett glas skotsk whisky
• Ett misslyckat midvinterblot
• Östermalmsfasoner och mörka hemligheter
• Spänning, främlingsfientlighet och mord på Östermalm

Och det konstiga är att från något perspektiv är ju detta inte alls en bra roman. Väl påläst? Självklart. Intelligent? Som fan. Rolig? Full med mord och hemliga identiteter och krig och revolutioner och låsta rum och frimurare och dubbelspel som avgör hela Europas öde? Skrämmande aktuell? Check, check, check. Problemet är bara att hur mycket Eco än vill att detta ska se ut som ett klassiskt 1800-talsäventyr, svartvita kopparsticksillustrationer och allt, så förstärks intrycket man fick av Drottning Loanas mystiska eld: att Eco alltmer glömt av hur man berättar en historia. Han sammanfattar den, in i minsta detalj, men lite för ofta på ett sätt som känns som korvstoppning – speciellt om man inte redan kan sin europeiska 1800-talshistoria. Det är synd. Det gör i sig inte boken dålig; det gör den bara lite mer otillgänglig och trögläst än den hade behövt vara, speciellt om Eco hoppas nå de Dan Brown-läsare han påstår sig ha skrivit boken för. Och samtidigt är ju detta, som sagt, något av det bästa som skrivits i år.

Vår berättare (den ende i hela romanen som inte funnits i verkligheten) Simone Simonini, italienare i förskingringen, sammanfattar sitt liv från sin dammiga antikhandel i 1890-talets Paris. Han har levt ett spännande liv; hattat runt i Europa, från revolution till krig till upplopp, och sett till att folk alltid haft underlag för det de gör. Kalla honom inte förfalskare, är ni snälla; sant är att han skapar dokument – testamenten, vittnesmål, pamfletter, konspirationsromaner – på beställning och på fri hand, men det är ju inte förfalskningar; han bara skriver ner det som alla redan vet är sant och som skulle ha skrivits ner om någon bara varit på plats då, och ser till att det sprids i rätt kanaler – de som ”vågar säga sanningen”, eftersom alla ju vet att de officiella kanalerna styrs av just den grupp man vill agitera emot. Om till exempel alla vet att judarna sammansvurit sig för att störta kristendomen och ta över Europa, då är det väl inget brott att ta fram dokumentation på detta, så att man sedan har något att peka på som bevis? Grundregeln, menar han, är denna:

…om jag på något sätt ville sälja avslöjandet av en sammansvärjning, behövde jag inte ge köparen något originellt, utan helt enkelt bara det jag redan visste eller lätt kunde få veta på annat håll. Folk tror bara på sådant som de redan vet…

Alltså: grunden för en god konspiration är inte att avslöja, det är att bekräfta. Den som är rädd för företeelse A kommer gladeligen att acceptera bevis på att företeelse A är farlig och bär skulden till allt dåligt i världen, även om (speciellt om) beviset i fråga är falskt. På detta har Simonini levt gott, och nu jobbar han, på beställning från både socialister och monarkister, ryssar och tyskar och engelsmän och fransmän, alla som behöver en måltavla, på sitt magnum opus – ett mötesprotokoll från en hemlig konferens som ledarna för världens judar höll på kyrkogården i Prag, där de bestämde exakt hur de ska ta över. Det ska senare bli känt som Sions vises protokoll och bli ett av de viktigaste dokumenten under 1900-talet, användas som ”bevis” av både tsar, Führer och Al-Qaida för att rättfärdiga det de ju redan vet. Att dokumentet, i romanen och i verkligheten, är en uppenbar förfalskning stängde aldrig av några gasugnar. Runtomkring Simonini galloperar revolutionernas sekel på upplysta 1700-talshästar rakt mot folkmordens 1900-tal.

Begravningsplatsen i Prag är en djupt obehaglig roman. Vi tillbringar 540 sidor i huvudet hos en människa som hatar; judar, kvinnor, tyskar, fransmän, italienare – alla utom sig själv. Men speciellt judarna. Genom honom följer vi framväxten av det som 50 år senare skulle resultera i Auschwitz, ett modernt politiskt virus som ympar in sig i varenda rörelse, oavsett om fienden är pöbeln, kapitalismen, avfällingar från den rätta tron, religiösa fanatiker; allt kan någonstans skyllas på någon, och överallt dyker Simonini upp och förser dem gladeligen med bevis på det, bevis som omedelbart accepteras eftersom de ju säger precis det som man redan visste. På ytan handlar det om antisemitism, men ju djupare man går, desto mer ser man ekon; oavsett målet för rädslan, oavsett vilka stornästa figurer som förekommer i nidteckningarna, oavsett sammanhanget. Romanens verkliga huvudperson är inte Simonini utan en mekanism, ett tankemönster som går igen i allt från harmlös partipolitik till utrotningskampanjer: att den objektiva sanningen, under hela vår moderna historia, alltid varit underordnad det politiskt önskvärda. Att alla de fina ideal vi byggt vår bekväma värld på står på ett gungfly av irrationellt hat. Och när jag skriver det känner jag mig som en konspirationsteoretiker. Jag vet. Jag kommer inte ifrån det. Jag läser i tidningen att Anders Behring Breivik (en modern korsriddare, enligt honom själv) inte ångrar någonting. Han hade ju bevis för att han måste handla som han gjorde – se här, han skrev det själv. De ”invandrarkritiska” tar givetvis avstånd från hans handlingar, men han hade ju egentligen en poäng i det han sade, de har ju själva skrivit samma sak… Jag läser i tidningen att folk i USA börjar dö i påssjukan igen, eftersom så många tror att vaccinering är farligt trots att ”bevisen” för det bevisligen är förfalskade. Jag läser i tidningen att grekiska skämttecknare jämför tyska bankirer (alltid dessa bankirer) med nazister. Jag läser i tidningen, sen läser jag i kommentarsfält och på nattligt uppklistrade affischer runtom Stockholm att det som står i svenska tidningar på något vis är dikterat av både storfinansen och kulturmarxisterna samtidigt.

”Vi säger ju bara det som alla tänker men inte vågar säga högt.”
- Varenda framgångsrik politiker av ett visst slag någonsin

Skillnaden mellan lögn och skönlitteratur, sade Eco i sitt samtal på Kulturhuset, är att skönlitteraturen är en ömsesidig överenskommelse: både författare och läsare vet att det inte är på riktigt, men går med på det för historiens skull. Samtidigt medger han att han i Begravningsplatsen i Prag leker mer med den skillnaden än någonsin; allt i romanen, förutom just då själva huvudpersonen, har ju hänt i verkligheten, och poängen är att vi alla gladeligen kan ömsesidigt komma överens om att även om något inte är sant så kan det alltid bli det om det passar oss. Den är en obehaglig roman, en hårt slående roman, men ironin är att om han bara varit aningen bättre på att ljuga – f’låt, få läsaren att gå med på fiktionen – hade den kunnat slå ännu hårdare.

Similar Posts:

• En skön skröna
• Jag går och metar
• Sicilien först
• Det heliga kvinnliga
• Allt på ett kort

Det lackar mot jul i New York City. Så hittas en ung flicka brutalt lemlästad och julefriden flyr sin kos. Rättsläkare Edward Jenner kallas in och leder tillsammans med sina kollegor en snårig jakt på mördaren. Till sin hjälp har de ögonvittnet Ana da Jong, en ung kvinna med god aptit för mer än pizza och billig chardonnay… Men det är ont om tid och när fler offer påträffas får Jenner och hans mannar (och kvinnor) det riktigt hett om öronen.  

Hettar till gör det också mellan den unga Ana och den medelålders Jenner. En relation som inte faller i god jord. Dessutom döljer Ana något. När det uppdagas och hemligheten avslöjas – ja, vem är hon då? Jenner chockeras, men är dock alltför förälskad för att inse allvaret och snart kan det vara försent. För när mördaren verkar rikta in sig på Ana accelerar jakten till ett inferno där mer än ett liv står på spel. Hela denna serie illdåd visar sig vara en uppvisning i mord som målas  med religiösa förtecken. Mot en bakgrund av fanatism och vansinne sätts en katt-och-råtta-lek igång; en lek där det blir allt svårare att avgöra vem som är offer och vem som är förövare.

De bestialiska kvinnomorden för tankarna till Stieg Larssons Millenium-trilogi och det ligger också nära till hands att referera till Dan Browns Da Vinci-koden. Om de böckerna kan man säga mycket (och lite!), men snarare är de väl att betrakta som goda exempel på hur föraktad och älskad deckargenren är. Konsten att skriva riktigt bra deckare är få förunnat och till dem hör definitivt inte Jonathan Hayes. Här säckar det perversa och råa våldet tillsammans med den lilla gnuttan hemmasnickrad helighet ihop som en fallfärdig katrinplommonsufflée. Man behöver inte borra djupt i Hayes text för att se hur grund den är. Det är bara in till döden kladdigt.

Intrigen är liksom den språkliga kvaliteten en riktig slafsig soppa utan vare sig form eller substans. Schablonerna och konventionerna avlöser varandra i ett patetiskt försök till samhällskritik. Hayes må ondgöra sig över ett dokusåpornas och b-kändisarnas glitterglammigt ytliga USA, men hade hans bok varit en film skulle den ironiskt nog hamna långt ner på hyllan för usla Hollywoodkalkoner. Kort sagt, här finns inget som överraskar. Till och med slutets överdådiga grande finale känns gammalt, unket och tämligen uttjatat. Ett särledes misslyckat midvinterblot.

Similar Posts:

• Snabbt och rått om infiltration i Londons undre värld
• När tiden snart tar slut
• En deckare kort och gott
• Semesterspänning
• Stämningsfull skildring av ett ensamt barn

”We could work with those Islamic guys,” said Pat from Alabama. ”You know, when I see those Nation of Islam guys at rallies, I go right up to them and tell them I’m in the Klan, and most often they give me the thumbs up.”
”Do they?” I asked.
”Oh, yeah,” said Pat. ”They say ’You just keep on keeping on, and we’ll just keep on keeping on.’”
”We’re certainly working for the same goal,” said Thom.
”Those Islamic guys,” said Pat, ”all feel the same way we do about who controls the world.”

Faktiskt är det så pass mycket som stämmer av de vitt skilda extremisternas berättelser om världskonspirationer att Ronson bestämmer sig för att en gång för alla ta reda på om den mystiska gruppen som sägs kontrollera världen – även om somliga av extremisterna menar att den är kristen, andra judisk, somliga kapitalistisk, somliga att den i själva verket består av jätteödlor från yttre rymden – verkligen existerar. Det gör han också, på sätt och vis, men mer än så ska inte avslöjas här.

Jon Ronson är journalisten som lever da Vinci-koden. Faktiskt påminner så mycket av de försanthållanden han stöter på om amerikansk populärkulturparanoia som Arkiv X, Heroes, Lost, diverse Joss Whedon-serier och så vidare, att jag allvarligt börjar undra vad som egentligen är hönan respektive ägget. Skriver amerikaner om övernaturliga konspirationer för att det här är etablerade idéer i det magiska landet i väster, eller tror de på övernaturliga konspirationer för att de tittat för mycket på teve?

Det finns en annan sida av galenskaperna. Ronson har tagit sig in i vardagen hos grupper, vars vardag man normalt inte har den minsta inblick i. Vi får gå och handla med ”Englands svar på Usama bin Laden”, prova Ceausescus skor och höra hur bekymmersamt Ku Klux Klan-killarna har det med tvätten av sina älskade kåpor: ”One time, I washed them with some red stuff, and I got myself a pink robe.”

Det är nästan så att man glömmer hur farliga en del av de här människorna är. Inte minst för att allting är så förbannat relativt. Konspirationsteoretikerna som är rädda för den amerikanska staten och dess många mystiska och våldsamma förgreningar har ju visst fog för sig. (Waco och Ruby Ridge är ikoniska händelser som återkommer som referensramar.) De antisemitiska respektive anti-anti-semitiska organisationer som Ronson möter framstår som ungefär lika paranoida och hysteriska – inte heller det helt utan fog.

Mitt i alltsammans står den mycket närvarande och inte alltid beslutsamme eller heroiske Jon Ronson, som ibland låter sig dras med och till och med fatta ett visst tycke för sina märkliga informanter, trots att han som jude ofta hör till de olika extremgrupperingarnas mest hatade.

I took my glasses off. I slipped the hood over my head. Through the eye-slits, I could see Pat and Joe smiling and givning me the thumbs up. And how did it feel for me, a Jew, to be wearing a Klan hood? I found myself feeling a little sad, imagining the time in the future when Pat would inevitably discover my Jewishness and feel just awful about letting me try on his hood.

Det är svårt att hitta någon motsvarighet till Jon Ronson och hans udda samling extremister av olika slag. Them – och den lika speciella The men who stare at goats som följde den – är fascinerande läsning. Men visst är det lite skumt att jag bara härom veckan förundrade mig över Lena Anderssons bisarra islamister i nya romanen Slutspelat. Den här veckan framstår de plötsligt som ganska realistiska.

Similar Posts:

• Stranger than fiction. Way.
• Undercover i Ku Klux Klan
• The truth is, like, really out there, dude
• I am Dracula. I bid you velcome.
• Historisk fiktion om en spirituell rebell

För dem som vill ha mer finns även lite blandade första intryck här. Vad sägs om den här meningen?
‘Actually, Katherine, it’s not gibberish.’ His eyes brightened again with the thrill of discovery. ‘It’s … Latin.’

Similar Posts:

• The Brown Note
• En annan tid, en annan plats, ett annat mysterium
• Fortsatt Savianofeber i Italien
• Bokbål och statistik
• Katolska kyrkan vs. Da Vinci-koden

Italien verkar inte kunna få nog av Saviano. I varje bokaffär jag besöker, i varje stad så finns den där, strategiskt utplacerad vid kassan eller bordet närmast ingången. De böcker som pushas hårdast är den, och Dan Browns Änglar och demoner. Filmen har just haft premiär och det skrivs mycket om den, och om kritiken från katolska kyrkan.

Själv var jag inte överdrivet imponerad av Gomorra. Jag vet inte om det har med översättningen att göra (den kändes lite skakig) men språket kändes överlastat med extremt pretentiösa och obegripliga metaforer, lite som att Saviano försökte vara någon han inte är, en journalist som enträget försöker skriva som en författare men inte riktigt lyckas. Den röda tråden var, tja, väldigt vag.

Det fanns ingen struktur, utan det som fanns var ett oändligt uppradande av namn och platser och händelser. Ingen tanke fullföljdes riktigt, just när det började bli intressant skiftade fokus till någon helt annan person, med märkligt stereotypa personbeskrivningar som mest gick ut på att förklara varför något fått ett visst smeknamn. Mycket kändes som folklore, i meningen lite lätt romantiserande eller brutaliserande bilder som är en del i en legend, en legend vars syfte varit att få personen ifråga att framstå som extremt farlig. Och alla dessa legender levererades som att det skulle vara den absoluta sanningen, utan någon form av källkritik. Det och det lite bisarra intresset för olika personers magproblem och de ganska ingående beskrivningar av nämnda magproblem och dess följdes för omgivningen…

New York Times utnämnde Gomorra till en av de 100 bästa böckerna 2007. Och innehållet, namedroppandet, är uppenbarligen livsfarligt. Saviano lever med livvaktsskydd och under dödshot från camorran. Förståeligt, med tanke på att det han säger inte tidigare har sagts högt, eller åtminstone inte tillräckligt högt. Ingen har på samma sätt ritat upp linjerna som förenar camorran med modeindustrin, med politiken, med den offentliga upphandlingen. Ingen har, på ett lika uppmärksammat sätt, skrikit ut det han skriker.

Som sagt, Italien verkar inte kunna få nog av Saviano. Alla läser, diskuterar, har läst. Men frågan är om allt detta läsande kommer leda till någon förändring? I ett land där den enda som (i alla fall offentligt) ifrågasätter premiärministerns utnämningspolitik (skönhetsmissar och diverse modeller på ministerposter och som kandidater till Europaparlamentet) är dennes hustru? I ett land där ingen frågar sig hur det kommer sig att samme premiärminister gått till val på att lösa sopfrågan i Neapel och lyckats, åtminstone delvis, där alla andra misslyckats. I ett land där premiärministern ändrar lagar för att undkomma korruptionsåtal och ändå blir omvald? Men om läsandet övergår i handling vid valurnorna, det är då Saviano blir riktigt farlig.

Similar Posts:

• Silvia Avallone – Internationell författarscen 25/4 2012
• Modigt om maffians inflytande på det italienska samhället
• Läskigt och löjligt och lurigt
• En lång tradition av depraverade kejsare?
• ”Maffian? Vad är det? Någon sorts ost?”

Jag är inte ens säker på om jag är förvånad. Min spontana tanke var att det främst handlar om folk som vill bränna typ Mein Kampf, men det kan ju lika gärna vara skolkids som tröttnat på matteboken eller någon som blev riktigt besviken på Da Vincikoden. Och det är väl det som är det fina med statistik – om man tänker efter så är resultatet alltid fler frågor än svar.

Ändå är ju bokbål en ytterst laddad bild i vår kultur. Möjligen var det vad engelska muslimer missade när de tyckte bokbål var ett kreativt sätt att visa sitt missnöje med Salman Rushdies Satansverserna. Bokbål i Europa är nazister som bränner judiska böcker i upptakten till andra världskriget. Så, jo, jag är nog lite förvånad.

Om jag till exempel har en och annan kursbok som varit så undermålig att jag gott kunde grilla korv över den en kylig kväll så nöjer jag mig ändå med tanken. För det är sammanhanget som gör en bok dålig. Det är en rad missriktade beslut av författare, förläggare och framför allt lärare som fört en urdålig kursbok i min väg och jag förfaller ogärna i laddade symbolhandlingar för den sakens skull. Plus, naturligtvis, att brandsäkerheten kräver sin hänsyn.

Jag tror alltså inte att det finns böcker som bör brännas och det beror inte på att jag är litteraturvetare. Snarare är jag ganska övertygad om att det finns en hel del litteraturvetare som anser att en hel del böcker borde brännas. Litteraturvetenskapen kryllar av människor som anser att Kvalitet – märkligt utkristalliserad ur den egna smaken – är det högsta och enda värdet och att vad vanligt folk läser är perifert och helt enkelt ett obildat missförstånd, alternativt opium för massorna.

Nej, litteraturtoleransen har jag nog snarare från historievetenskapen. Bokbål är definitivt historikernas fiende. Så mycket spänning och kunskap har ändå gått förlorat därför att ingen ansett det fint nog eller politiskt korrekt nog att spara. För att människorna som kunnat berätta aldrig ansetts intressanta nog för att lyssna på eller för att få lära sig läsa och skriva.

Högt ansedd litteratur, folkliga myter och sagor, privata brev och dagböcker, politisk propaganda med pornografiska förtecken från franska revolutionen eller elaka kommentarer om grannarna nedklottrade på väggen och av en slump bevarade genom årtusendena i Pompejis aska – för historiker kan allt vara intressant. Precis som statistik beror det helt enkelt på vilka frågor man ställer och vilka behov man just för tillfället har.

Similar Posts:

• The truth is, like, really out there, dude
• Lättbegripligt om brutal ideologi
• Fantasin gör verkligheten levande
• Sympatiskt men något svårsmält
• Seglivade, lockande historier

Nej, det är inte Dan Brown som har bestämt sig för att skriva om Roberta Langdon, det är Jennifer Lee Carrell som har adopterat Browns dramaturgiska modell och hittat på en egen akademisk superhjälte – Kate Stanley. Kate är dock, som nämnt, Shakespeare-forskare och handlingen i Lee Carrells bok kretsar kring två av de stora mysterierna kring Shakespeare – mysteriet med de försvunna manuskripten (i det här fallet ”Cardenio”) och frågan om Shakespeares identitet – var det verkligen mannen från Startford-upon-Avon som skrev det alla dramerna, eller vad det någon annan?

Cecilia Schwartz nämner i en artikel på DNbok att en italiensk litteratursociolog sagt till henne att det i Italien numera ges ut så mycket böcker att recensenterna inte har tid för sågningar. I och med att bokfloden blir större och större finns det varken tid eller plats att ägna åt dåliga böcker. Situationen i Sverige är inte lika extrem, men det finns påfallande likheter. Varför, kan man då fråga sig, väljer jag att läsa den här boken? Jo, vi människor som läser mycket kan tendera att bli lite … skitnödiga av oss. Så inte ens när jag vill ha ren och skär underhållning, en äventyrssaga att fly vardagen med, har jag så pass mycket självdistans att jag plockar upp en vanlig deckare. Nej, det ska istället vara någon form av semiintellektuell bok med pusseldeckarambitioner där oxfordianer, baconianer och stratfordianer har ersatt onda grannar på den engelska landsbygden/emotionellt störda ungdomar från slummen/rika företagsmän med familjehemligheter att skydda.

Intrigen i Lee Carrells roman är naturligtvis väldigt spännande – vem var egentligen Shakespeare? Finns några av de förlorade pjäserna kvar idag – gömda någonstans? Och författarens researcharbete är imponerande! Många av de historiska fakta Lee Carrell nämner i boken är (till skillnad från i Dan Browns böcker) faktiska fakta. Hennes förmåga att väva ihop dessa fakta med fiktion är beundransvärd. Dessutom är det faktum att hon i efterordet berättar exakt vad som är sant och på vilket ställen som hon töjt på sanningen är värt en eloge. Olyckligtvis för författaren är detta inte nog. Man måste kunna skriva på ett sätt som rycker med läsaren också, och det lyckas Lee Carrell inte med.

USA Today beskrev hennes facklitterära debut genom att säga att den var skriven ”in a compelling, almost novelistic voice”, alltså att den var skriven med en romanförfattares röst. Tyvärr måste jag säga att hennes skönlitterära debut är skriven med en gnutta av den torra akademikerns röst. Naturligtvis måste man vara realistisk och inte ställa allt för höga krav på den här typen av böcker – de är vad de är och det är utifrån detta som man ska bedöma dem. Men Shakespeares hemlighet saknar drivet och glöden som hade gjort den till en fullfjädrad äventyrsroman. Nej, vill man ha mysterier av litterär art som varken saknar driv eller glöd så rekommenderar jag att man istället letar upp någonting av Jasper Fforde.

Similar Posts:

• Vem var Shakespeare?
• Shakespeare 400 år
• Shakespeare intoxicated
• Går det att såga Shakespeare?
• Sälja Shakespeare

Men det är nu en gång så att fiktiva personer tenderar att fascinera mer än verkliga. Det är bland annat därför åtminstone den här popkulturnörden har svårt att inse storheten i allsköns dokusåpor. Vem skulle inte tusen gånger hellre vilja vara en genomtänkt fiktiv karaktär än någon helt vanlig idiot utslängd eller instängd på vad som nu gäller för säsongen? Ha smarta repliker, en högre mening, en sensmoral och ett avslut där rättvisa skipas, eventuell dygd belönas, alla får varann och inte ett öga är torrt?

Jag kan läsa hur många universitetskurser i historia som helst. Jag är fortfarande urusel på årtal, kungar, krig och det mesta som ytligt sett brukar förknippas med ämnet. Saker fastnar så ogärna om de inte får liv. Och liv, ja, det får historien onekligen oftare i romaner och filmer än i skolsalar.

Det romerska imperiet, kolonialismen och slaveriet, utvandringen, amerikanska inbördeskriget eller till och med neanderthalarna – vad vore de utan Jag, Claudius, Rötter, Scarlett O’Hara, Karl Oskar och Kristina eller, i ärligenhetens namn, den något uttjatat sexualliberala stenåldersflickan Ayla? Betydligt blekare.

En helt annan fråga är förstås om de vore sannare. Mer nyanserade och rättroget uppfattade? Det är svårare att säga, och det varierar säkert åtskilligt. Säkert är att de där tidsperioderna, skeendena och människorna skulle engagera betydligt färre. Och engagemang är väl, om inte annat, en väldigt bra start.

Men så krävs det förstås också till exempel att någon litteraturvetare, någon gång, stannar upp mitt i gyttret av symboler i Mörkrets hjärta och tänker att herreminskapare, det här har ju faktiskt hänt på riktigt. Anledningen till att man inte fullt ut kunnat fastslå en förebild för romanens bestialiske kolonisatör Kurtz är inte att det saknades en sådan person i det Kongo som vid slutet av 1800-talet styrdes som den belgiske kungens privata egendom. Anledningen är att där fanns för många människor som Kurtz.

Och har man en gång, i sällskap av Mobergs utvandrare, föreställt sig hur det vore att lämna allt välbekant så långt bakom sig att det knappt gick att föreställa sig att återvända, för möjligheten att själv få bestämma över sitt arbete och sina tankar, för att få se sina barn gå mätta och friska och okrökta, ja, då har man nog kommit en bra bit med att förstå både historien och en och annan nutida medmänniska.

Similar Posts:

• Vår export av det civiliserande våldet
• Debutant med bett
• Bokbål och statistik
• I am Dracula. I bid you velcome.
• Skräcken! Skräcken!

Det är en ytterst sympatisk och vettig utgångspunkt. Wibeck befinner sig i en konstruktiv skärningspunkt mellan populärkultur, forskning och religiösa myter, men som ofta när man tar på sig att montera ner myter blir resultatet ynkliga spillror av storslagna föreställningar. Många resonemang utmynnar förstås i att vi faktiskt inte kan veta så mycket. Kan Jesus till exempel ha varit gift? Ja, det finns visserligen inga källor som tar upp någon hustru, men å andra sidan heller inga som kommenterar det ovanliga faktum att han skulle varit ogift. Och så vidare. Men Wibeck vänder sig också mot överdriven skepsis. Ska vi tvivla på att den historiska personen Jesus över huvud taget existerat kan vi lika gärna tvivla på alla kända antika människors existens, menar han.

Riktigt spännande blir det när föreställningar kring mannen från Nasaret (eller var han nu var ifrån) sätts in i idéhistoriska kontexter. Ta till exempel det här med jungfrufödseln. Den diskussionen saknas i de allra tidigaste källorna, men blir allmängods i och med kristendomens spridning över den antika världen. Många av antikens stora män påstods ha kommit till genom jordiska kvinnors samvaro med gudar, bland annat Platon och Alexander den store. En delvis gudomlig härstamning var helt enkelt ett vanligt sätt att understryka en persons betydelse.

Wibeck tar upp en mängd intressanta aspekter av både den historiske Jesus – och inte minst den antika judiska miljön han och hans läror hade sitt ursprung i – och av forskningen kring honom. Och trots bokfloden är det lätt att se behovet av lättlästa och översiktliga skildringar av Jesus. Så varför funkar det ändå inte bättre än det gör?

Det blir helt enkelt för mycket information. Wibeck försöker få med allt, och resultatet blir att boken ramlar något mellan stolarna. Översikten försvinner mellan drösar av fakta, samtidigt som det naturligtvis är omöjligt att göra alla dessa fakta och teorier rättvisa på ett så begränsat utrymme. Författarens uppenbara förtjusning i materialet är visserligen charmerande, men ligger honom ibland också i fatet. Det är tydligt att han då och då plockar in citat och anekdoter snarare för att han tycker de är kul än för att de för skildringen framåt. Entusiasmen är sympatisk, men i längden blir det helt enkelt väldigt, väldigt mycket att smälta.

Similar Posts:

• Evangeliet enligt Jonas
• Av Pelle rot och stam?
• En historisk Jesus
• Seglivade, lockande historier
• Vem var den där Jesus egentligen?