Krönika

Bokbål och statistik

Häromdagen fastnade jag i det där teveprogrammet med det ganska originella konceptet att göra underhållning av statistik. De tävlande ska gissa vad svenska folket anser om det ena eller andra och kommer de tillräckligt nära vinner de pengar. Frågan jag fastande för handlade om hur många av svenskarna som ansåg att det fanns böcker som borde brännas. Det exakta svaret uppfattade jag tyvärr inte, men det låg kring 20 procent, för tjejen som tävlade fick sin miljon.

Jag är inte ens säker på om jag är förvånad. Min spontana tanke var att det främst handlar om folk som vill bränna typ Mein Kampf, men det kan ju lika gärna vara skolkids som tröttnat på matteboken eller någon som blev riktigt besviken på Da Vincikoden. Och det är väl det som är det fina med statistik – om man tänker efter så är resultatet alltid fler frågor än svar.

Ändå är ju bokbål en ytterst laddad bild i vår kultur. Möjligen var det vad engelska muslimer missade när de tyckte bokbål var ett kreativt sätt att visa sitt missnöje med Salman Rushdies Satansverserna. Bokbål i Europa är nazister som bränner judiska böcker i upptakten till andra världskriget. Så, jo, jag är nog lite förvånad.

Om jag till exempel har en och annan kursbok som varit så undermålig att jag gott kunde grilla korv över den en kylig kväll så nöjer jag mig ändå med tanken. För det är sammanhanget som gör en bok dålig. Det är en rad missriktade beslut av författare, förläggare och framför allt lärare som fört en urdålig kursbok i min väg och jag förfaller ogärna i laddade symbolhandlingar för den sakens skull. Plus, naturligtvis, att brandsäkerheten kräver sin hänsyn.

Jag tror alltså inte att det finns böcker som bör brännas och det beror inte på att jag är litteraturvetare. Snarare är jag ganska övertygad om att det finns en hel del litteraturvetare som anser att en hel del böcker borde brännas. Litteraturvetenskapen kryllar av människor som anser att Kvalitet – märkligt utkristalliserad ur den egna smaken – är det högsta och enda värdet och att vad vanligt folk läser är perifert och helt enkelt ett obildat missförstånd, alternativt opium för massorna.

Nej, litteraturtoleransen har jag nog snarare från historievetenskapen. Bokbål är definitivt historikernas fiende. Så mycket spänning och kunskap har ändå gått förlorat därför att ingen ansett det fint nog eller politiskt korrekt nog att spara. För att människorna som kunnat berätta aldrig ansetts intressanta nog för att lyssna på eller för att få lära sig läsa och skriva.

Högt ansedd litteratur, folkliga myter och sagor, privata brev och dagböcker, politisk propaganda med pornografiska förtecken från franska revolutionen eller elaka kommentarer om grannarna nedklottrade på väggen och av en slump bevarade genom årtusendena i Pompejis aska – för historiker kan allt vara intressant. Precis som statistik beror det helt enkelt på vilka frågor man ställer och vilka behov man just för tillfället har.

Ella Andrén

Publicerad: 2009-02-18 00:00 / Uppdaterad: 2009-08-10 19:57

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?