Recension

: Upprorsmakaren
Upprorsmakaren: Berättelsen om hur Jesus från Nasaret blev Jesus Kristus Reza Aslan
2014
Weyler
7/10

Vem var den där Jesus egentligen?

Utgiven 2014
ISBN 9789187347344
Sidor 397
Orginaltitel Zealot: The life and times of Jesus of Nazareth
Översättare Margareta Eklöf
Först utgiven 2013

Om författaren

reza aslan
foto: Malin Fezehai.

Reza Aslan är född i Iran men bor sen länge i USA och har doktorerat i religionssociologi vid University of California. Han har flera mycket uppmärksammade böcker om religion och politik bakom sig. Han är troende muslim, men har berättat om hur han i tonåren blev helt överväldigad av berättelsen om Jesus. Hans bok Upprorsmakaren – Berättelsen om hur Jesus från Nasaret blev Jesus Kristus blev en bästsäljare i USA direkt när den kom ut sommaren 2013, bl a efter en famös intervju i den högerinriktade TV-kanalen Fox News.

Sök efter boken

Snart är det jul. Då firar vi att Jesus föddes, i ett stall i Betlehem. Men var det inte Nasaret han kom ifrån? Jo, men kejsar Augustus hade sagt att hela världen skulle skattskrivas; hela världen verkligen? Det låter mycket. Jo, men så står det i Bibeln. Och när han föddes kom en stjärna upp på himlen, som visade vägen för de tre vise män som skulle komma med gåvor till den nyfödde kungen. Kung? Ja, han var ju judarnas konung. Sa vem? Ähm, han själv? Folket? ”That’s what you said”, säger han i Jesus Christ Superstar. Eller var det Pontius Pilatus som tvingade ur honom det? Men var han inte det då?

Som född och uppvuxen i ett land där kristendomen varit den ledande religionen känner jag mig hyfsat bevandrad i de kristna sagorna. Berättelsen om Jesus, som var snickarsonen som la grunden till en helt ny tro. Reza Aslan, författare och religionsvetare, är istället uppvuxen med islam. När han var femton gick han över till kristendomen, och var i många år hängiven Jesus, närmast en missionär. Men när han började studera religionshistoria kom han istället att se med en forskares ögon på kristendomen. I vuxen ålder har han återvänt till islam, och denna trostillhörighet i kombination med boken har vållat debatt i USA. Själv tycker jag det låter som den bästa av förutsättningar för granskning: att ha varit starkt engagerad kristen, men inte vara det längre.

I Upprorsmakaren – Berättelsen om hur Jesus från Nasaret blev Jesus Kristus tar Reza Aslan utgångspunkt i Bibelns starka (ibland motsägelsefulla) påståenden och försöker sedan med hjälp av diverse fakta han kunnat gräva fram, reda ut hur det förhållit sig i verkligheten. På ett vetenskapligt resonerande sätt, upplagt som en uppsats ungefär. För allt i Bibeln är inte sant, men allt är inte heller sagor. Vi vet att det fanns en man som hette Jesus, och som liksom många andra hävdade att han var Messias. Och att han till skillnad från många andra som hävdade det, har överlevt tidens tand, fått en faktisk religion skapad kring sig och levt vidare genom berättelser. Troligtvis, och jag vet att detta känns hemskt, föddes han dock inte i ett stall i Betlehem.

Det var visserligen så att en skattskrivning utfärdades, just vid denna tid. Men inte i hela världen. Och inte i Galileen, där Jesus familj bodde. Familj? Men Maria var ju oskuld, en jungfrufödsel? Nej, troligtvis inte. Ordet ”jungfru” betyder helt enkelt ung kvinna, och denna sägen om jungfrufödsel kom till så pass långt efter Jesus levnad. Men det står ju i Bibeln? Skrivet av lärjungarna? Nej, du vet, lärjungarnas avsnitt i Bibeln är ju inte skrivna av dem själva, utan de är skrivna långt senare, av andra människor som bara fått dessa saker berättade för sig. Jesus lärjungar var, som många andra i Jerusalem under den tiden, förmodligen analfabeter. Det vill säga de kunde varken skriva eller läsa.

Att läsa den här boken är lite grann som när min kusin berättade för mig att tomten inte fanns på riktigt, utan i själva verket var hennes pappa. På samma sätt som jag ju såg när han rättade till skägget i spegeln, att det var han där bakom, tycker jag mig här kunna skymta en på många sätt ny Jesus. En ung man som ville ha upprättelse för det judiska folket, i tider av strid och oroligheter, där klyftorna mellan fattiga och rika var stora. Han var en profet och han pratade om Guds rike, men förmodligen manade han som de flesta revolutionärer till krig, snarare än att ”vända andra kinden till”. Mycket av det vi räknar till kristendomens grundpelare är i själva verket skapade av Paulus, som aldrig träffade Jesus under tiden som han levde, utan omvändes till hans lära efter korsfästelsen. Paulus, eller Saul som han egentligen hette, gjorde sig själv till apostel och tog på sig att sprida kristendomen över världen, utanför det judiska folket. Han ändrade saker i den ursprungliga läran, kom i bråk med Jesus bror Jacob (som sällan nämns alls i Bibeln) och lärjungarna, men hävdade att han stod i direktkontakt med Kristus. Det var i själva verket han som myntade tilltalsnamnet Kristus.

Visst känns det jobbigt? Ja, och då brukar jag ändå inte räkna mig som kristen. Men avrättningen då? Nog blev han korsfäst, av Pontius Pilatus? Ja, absolut. Och folket vände sig mot honom, och skrek att Barabbas skulle friges istället? Nja… Pontius Pilatus var en hård man som hatade judar, och utfärdade korsfästelser dagligen, ett knäpp med fingret bara. Att han skulle ha tagit sig tid med en rättegång, att han skulle ha börjat tvivla kring om Jesus verkligen var Guds son och vädjat till det judiska folket att släppa honom, är inte särskilt troligt. Att det judiska folket plötsligt skulle vända sig mot Jesus är inte heller troligt.

I själva verket lades mycket fokus på att försöka omskapa den judiske nationalisten Jesus, till en pacifist som predikade godhet. En judarnas angelägenhet skulle bli världsomfamnande. På sätt och vis en väldigt god tanke. Ja, under läsningens gång vänder denna irritation och sorg över att sanningar förvanskats och sagor inte längre kan betraktas som sanna, till att det faktiskt inte är sanningshalten som spelar roll. Berättelser föds för att de behövs. På samma vis som författare idag, även de som skriver biografier, behöver skapa en dramaturgiskt gångbar kurva av händelser, skapade evangelisterna samma rafflande händelseutveckling. Om korsfästelsen visste man inte så mycket: nej, men så fick de hitta på då! Vore det t ex inte mer intressant om Pontius Pilatus, denna judehatare och korsfästelseivrare, faktiskt blev omvänd att tro att Jesus var Guds son? Om han, av alla människor började tveka, nog var det ett bevis för att salighet fanns? På samma sätt är det dramaturgiskt tacksamt att låta folket vända sig emot honom. Låta Jesus bli martyren, men också låta folket rädda sig själva.

Och för att återvända till inledningen: när man bestämt sig för att skapa en ”mer gångbar” kärlekspredikare av Jesus, krävdes förstås en hejdundrande födelse. Om han verkligen var Guds son, liksom. Så man hittade på berättelsen om det lilla Jesusbarnet som föddes i en krubba. Den fattige prinsen som kom till oss, som en konung på knä, utan mantel eller krona. Denna ödmjukhet verkar också ha funnits hos den verklige Jesus. Visst predikade han om de fattigas rätt framför de rikas, hur allt gott skulle komma till de som nu inget hade, och de handpåläggningar han utfärdade för att bota de sjuka var inget han tog betalt för. Till skillnad, ska sägas, från många aktiva schamaner som fanns under denna tid.

Men har vi då inget kvar? Finns det ingen av dessa berättelser som är helt och hållet sann? Helt och hållet; – nej. Men faktiskt kan inte Reza Aslan utesluta uppståndelsen. Jo, du hörde rätt, och detta är intressant. Många tidigare sägner fanns berättade om Messias, innan Jesus kom. Hur han skulle skapa ett kungarike, hur han skulle uppväcka folk från de döda. Men att han själv skulle korsfästas, dö och begravas, för att sedan återuppstå på den tredje dagen, var inte någon existerande legend. Det går heller inte att avfärda den mängd människor som i årtionden efter hans död själva blev brutalt mördade, stenade till döds och halshuggna, för att de höll fast vid vittnesmålet att ha sett en man som de identifierade som Jesus vandra omkring efter sin död. Även människor som inte stått Jesus nära offrade alltså sina liv för övertygelsen om denna syn.

Uppståndelsen brukar räknas till de viktigaste grundpelarna i kristen tro, och det som är svårast att tro på. Själv är jag drillad av Narnia-böckerna, och en naiv tilltro till det omöjliga, i filosofin ”det blir roligare om jag tror att det är sant”. Vi måste i detta ekonomiskt fokuserade samhällsklimat inse vårt eget behov av berättelser. Ibland är inte det intressanta vad som är sant, utan vad berättelsen säger oss. Det är möjligt att Jesus aldrig sa åt folk att älska sin fiende eller vända andra kinden till, men om det är ett budskap jag tycker om och vill leva efter, är det väl inget som hindrar att jag gör det.

Uppståndelsen skulle förstås vara slutklämmen; det odiskutabla beviset på att Jesus verkligen var Guds son och inte kunde dö utan vidare, utan dunder och brak. Och erkänn att det blir roligare om vi åtminstone leker med tron på den? Som en symbolisk bild av att godheten och kärleken segrar, eller som en väldigt kittlande fantasi om att bryta mot de mest grundläggande av naturlagarna. Det här är en bok som försöker sprida ljus över den verkliga Jesus, men den sprider faktiskt ljus över mycket mer än så. Människor i alla tider behöver något att tro på. All fakta som sprids vidare undgår inte att till viss del bli fiktionaliserad. Och tro behöver inte handla om religion.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2014-12-17 00:00 / Uppdaterad: 2014-12-16 07:45

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5961

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?