Vanja (fullständigt NAMN: Brilars Vanja Essre Två) kommer med TÅG till STADEN Amatka, längst ut vid KANTEN av civilisationen. Hennes SYSSELSÄTTNING där är att prata med MEDBORGARE för att undersöka intresset för HYGIENPRODUKTER från det något rikare Essre, där man specialiserat sig på sådant.

Hon märker Amatka: en GRUVA, en kall och gråskitig STAD bebodd av MEDBORGARE som lever på SVAMP, GRÖT och SPRIT. Där måste ju finnas EFTERFRÅGAN på HYGIENPRODUKTER. Bortom dem finns ju bara INTET, ända sedan den där gången för länge sedan då CIVILISATIONEN föll samman, SOLEN blev kall och MÄNNISKORNA fick klamra sig fast där det gick. Tack och lov för STYRELSEN som håller ihop alltihop.

(SUBSTANTIV är viktiga. Så här på andra sidan … vad som nu hände världen kan en aldrig vara försiktig nog. Alla TING är gjorda av syntetiskt MATERIAL, och om man glömmer att konstant märka dem, tala om för dem vad de är, kanske de slutar vara TING och blir sig själva i stället. Och var stode vårt SAMHÄLLE då? Så: märk allt. Ta en PENNA och skriv TINGENS NAMN på dem. Se på den återvunna pappersmassan, kalla den PAPPER. Se på den smaklösa gröten, kalla den MAT. Se på arkiven, kalla dem KUNSKAP. Se på människorna, kalla dem FAMILJ. Skriv. Fyll i så fort det börjar blekna. Minska antalet tillgängliga namn för att inte förvirra. Tappa inte koncentrationen. Tänk inte ”om” eller ”vad” eller ”varför”, då faller allt samman, rinner iväg som en oaptitlig quornliknande massa.)

Var var jag? Amatka. Staden på gränsen, bebodd av MEDBORGARE som Nina, som tar in Vanja i sitt HEM och sedan i sin SÄNG och märker henne, vill kalla henne LYCKA. Att det ska vara så enkelt. BIBLIOTEKET där nästan ingen går in längre, som bit för bit plundras på PAPPER för att ersätta det som upplöses när folk glömmer det, där DIKTERNA bara består av exakta, helt ometaforiska beskrivningar av DRIVHUSEN där de sista MÄNNISKORNA odlar sin MAT.

klockan fem och tjugotvå bland betorna
en skiftning från grånad till skärpa
de långa fårorna av kalkhaltig jord
ljudet av vatten som sugs upp av rötter

Det ligger något desperat över Amatka, som Monty Python-sketchen om hus byggda av en hypnotisör, som rasar när folk slutar tro på dem. Finns det tunnlar (inga versaler) under staden? Möts människor i hemlighet för att säga saker de inte får säga när storebror STYRELSEN hör? Viskas det fortfarande om BRANDEN för några år sedan, när den sista POETEN sade något som inte fick sägas, när människor försvann, när allt höll på att spricka? Självklart, det är ju en dystopi Nej, varför skulle de det? Låt bara bli att märka det. Syns inte. Finns inte.

Tidbeck slår en fantastisk båge här; hon sätter upp en värld som hämtad ur klassisk subversiv sovjetisk SF á la Zamjatin och Tarkovskij (via Orwells språkbeväpning), skrivet i koncisa, urtvättade färger, och befolkar den med människor uppspolade ur modern svensk diskbänksrealism, losshakade från kravet att vara Verkliga. Visst kan vi den här världen, visst har vi läst allt från Boye till Collins och världen som sådan har inga stora överraskningar … nåmendåså, då gör vi det till en poäng, en standarddystopivärld som slitits så tunn att den måste hållas ihop med tvingande normer och etiketter för att skygglapparna ska sitta kvar.

Det är ju alltid frestande att läsa en dystopi som en reflektion av tiden den skrevs i, och här har vi alltså ett språk hämtat ur ett samhälle där det faktiskt fanns Saker Man Inte Fick Säga och applicerat på en värld där allt redan sagts. Där alla konflikter bemöts med ”Nu lägger vi det här bakom oss och blickar framåt.” Där minsta antydan om att man kan göra saker på något annat sätt bemöts av vild panik och tillrytningar att sitt för fan ner i båten innan du stjälper oss, sabba för guds skull inte vår illusion att vi ordnat allt. (Amatka använder konsekvent det opersonliga pronomenet ”en” i stället för ”man”. Sådär bara.) Men framför allt vågar den fabulera.

Det finns en fantastisk liten våg av nya apokalypslögnare i svensk litteratur idag, Carolina Fredriksson, Susanna Lundin med flera; de som skriver om saker som aldrig kan hända, sammanbrottet som vi fruktar utan att tro på dem, och vågar ljuga och berätta sagor som känns sanna även när de beger sig in i rena drömvärldar. Där någonstans leder en smalspårig järnväg in till Amatka. Och marken under Amatka är kanske inte lika frusen och ogästvänlig som den verkar.

Similar Posts:

• Frihet kontra lycka i dystopisk klassiker
• Sverige efter revolutionen
• Storstilad dystopitrilogi går i mål
• Världen som trevlig?
• Dystopi med ett mänskligare ansikte?

Vi börjar med Erik. Erik är inte så gammal, men gammal nog att följa med att följa med morsan (Erik är ett av alla barn som har en morsa och en farsa men inte längre ett mammaåpappa) på semester till ett ställe med vit sand, blått vatten, gamla ruiner och slitna hotell. Och han är gammal nog att ha fått en egen kamera; en liten billig digital historia som alltid tar någon sekund på sig att ta en bild när man trycker på knappen, men som sedan direkt visar en liten platt och inte särskilt högupplöst bild av vad man sett på den lilla skärmen. Ett ögonblick fångat för evigt, ryckt ur sitt sammanhang. Där går han omkring, fortfarande hängande i morsans kjolar, och klickar. Klick, den nästan tomma matsalen på hotellet. Klick, en papegoja i en bur. Klick, morsan som pratar med en annan farsa och skrattar. Klick, morsan som röker, det gör hon inte hemma. Klick, en trött hund långt borta med något rött på sig. Det är varmt och han vill inte gå. Klick. Sandalerna skaver, han låter havet ta dem och går barfota. Klick.

Sedan slutar det klicka, för sedan händer Något. Något fasansfullt, något alldeles för stort för att fånga i den lilla kameran utan vidvinkelobjektiv. Och sedan har vi Erik igen, fortfarande inte gammal men mycket äldre, hemma hos farsan i den svenska staden. Han bläddrar i kameran och i minnet, han försöker förstå, han försöker känna, han gömmer sig under täcket när farsan försöker vara hurtig om morgonen, han smiter från skolan där de andra barnen kallar honom psyko, vandrar runt på stan och ser på fåglar i bur, jagar falkar över taken.

Det har varit en liten udda trend de senaste åren, historien om den förment upplyste och förstående svensken och mötet med… om inte det apokalyptiska så i alla fall det kataklysmiska, den där tragedin så stor att den lika gärna kunde betyda jordens undergång. Lotta Lundbergs Ön, Per Ole Perssons Jaco, Susanna Lundins Hindenburg, Carolina Fredrikssons Flod, till och med Mikael Niemis nya vad jag förstår… alla kretsar de kring liknande tankegångar, självbilden som sviker, fördämningen som brister, de krossade bitarna som måste fiskas upp och sättas ihop igen. Om detta ska skyllas ekonomiska kristider, thailändska tsunamis, ett sätt för romankonsten att slå sig ut ur en återvändsgränd må de lärde debattera, men fan vet om inte Vit vit ändå slår hårdast av dem.

Och jag säger ”fan vet” därför att jag ärligt talat inte vet. På många sätt är det en frustrerande roman, med en berättare så ung och så förkrossad av sorg att historien lika ofta ligger i vad han inte förstår, vad han inte kan se i det han skickar vidare till oss. Den slår luften ur mig trots att den är nästan kliniskt fri från känslor; vi får ett gäng korta, lösryckta intryck, bilder där bildtexten bara kan beskriva exakt det som finns på bilden. Norin, poet till vardags, har ett språk som fångar varenda detalj men vägrar ge dem en tolkning, tvingar oss in i Eriks lilla ruta där orden är tomma, där lungorna svider, där han svarar nej tack på frågor om han vill ha något att dricka fast han är törstig, där han stirrar på det lilla fönstret i kameran. ”Detta är en bild av en morsa.” ”Detta är en bild av en död fisk.” ”Detta är en bild av en jeep.” När skräcken kommer, när katastrofen slår till, kan den inte beskrivas. I en värld där allt kan fångas på bild är den inte längre förståelig. När du ser alla färger samtidigt blir spektrat bara vitt.

Det fina med digitalkameror är ju att de ger oss omedelbar feedback, du ser direkt vad du sett, klick klick klick. Blev bilden inte bra? Ta en till, ta tjugo. Är du på plats? Skicka bilder till Aftonbladet nu! Stor bildspecial från undergången. Vi har bilder av allt, och en bild säger mer än en bild säger mer än en bild säger mer än…

Den världen har Erik spolats upp i. Och någonstans utanför ramen sitter han nu på ett tak högt över staden, med huvudet fullt av bilder, och har tappat sitt ord och sin papperslapp.

Similar Posts:

• RECENSION
• Förpackad i en järnbalk av prosalyrik
• Stirrar du eller väjer du undan med blicken?
• God träsmak
• Poesi für alle

1 av 10 (Ny)

Inger Christensen Azorno
Att ta med till en öde ö

”Anteckningar om Azorno: I ett flöde av höstens romaner. Hur att läsa?poesi Romanen upprepar sig för att den bör göra det. Ska inte förstås. Finns något i upprepningarna, det musikaliska. Hitta ett sätt att läsa, lyssna på, se.Kvinnorna är ansiktslösa, röstlösa, språklösa. Än mer röstlös är Azorno. röster, kroppar, kläder Kollektiv!…”Läs mer

2 av 10 (Ny)

Liv Strömquist:Ja till Liv! Liv Strömquists ABC
Hurra för Liv!

”Först streckläser jag. Sen börjar jag om från början. Direkt. Men istället för att sluka, konsumera allt från pärm till pärm, smakar jag på orden, tuggar och sväljer – låter det ta tid. Jag plockar precis som jag vill – som chokladpraliner, en ask där alla är lika goda. Läser huller om buller, fram och tillbaka. Och det funkar utmärkt…”Läs mer

3 av 10 (Ny)

Emma Virke: Memmo och Mysen söker efter färger
Stämningsfullt färgöverdåd

”När Memmo vaknar är det fortfarande mörkt ute. Han fascineras av natten och väcker sin vän Mysen (ett stort gosedjur), som också blir förundrad: varför är det så svart? Var är alla färgerna? Memmo försäkrar att de finns kvar, bara gömda, och de drar ut med en ficklampa för att titta. Ute i skogen möter de sedan morgonen…”Läs mer

4 av 10 (Ny)

Naima Chahboun: Okunskapens arkeologi
”detta är historien”

”Inte alla debutanter är så erfarna som Naima Chahboun. Okunskapens arkeologi må vara hennes första egna diktsamling, men hon har tidigare medverkat i antologier och inte minst stått på scen med sin poesi. Det hörs också.Det finns en språklig lekfullhet i Okunskapens arkeologi…” Läs mer

5 av 10 (Ny)

Barbara Demick: Inget att avundas
Nord och syd

”Hur skriver man ett reportage från ett nästan fullständigt isolerat land? Det går visserligen att resa i Nordkorea numera, men bara under ytterst övervakade och begränsade former. Någon undersökande journalistik kan det knappast bli tal om. Man får inte ens prata med några andra än de hårt drillade och i sin tur övervakade ”guider”…”Läs mer

6 av 10 (Ny)

Sofia Åkerman och Thérése Eriksson: Slutstation rättspsyk: Om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott
Se det här som ett debattinlägg ni ska läsa

”Hur många kan svara ja på de här frågorna? Vet du hur man vårdar och behandlar de svårast självdestruktiva kvinnorna och unga tjejerna och var?Ni som inte kan svara ja på ovanstående frågor ska läsa Slutstation rättspsyk, då får ni svar med besked…”Läs mer

7 av 10 (2)

Sara Lundberg: Vita streck och Öjvind
Om längtan till något som är viktigt

”I berättelsens fokus står huvudpersonen Vita. Hon är flickan som står för ordningen i bokens universum när hon baklänges målar de vita strecken på vägarnas mittlinje. Detta pågår tills det en dag kommer en pojke farande – rakt ner i hennes färgpyts. Det är Öjvind som kommer, och plötsligt blir strecken utbytta…” Läs mer

8 av 10 (3)

Matilda Ruta: Tummelisa
Sagolikt brutalt om att ta sin historia i egna händer

”Det var en gång en saga. Sagan handlade om en liten, pytteliten flicka. Hon kallades Tummelisa. Så hände massor av hemska grejer med henne, men själv gjorde hon nästan ingenting. Det var en gång en serieskapare. Hon kallades Matilda Ruta. Så läste hon sagan om Tummelisa, och en massa andra böcker också, och så bestämde hon sig för att göra om sagan. Matilda Rutas nya version av…” Läs mer

9 av 10 (6)

Carolina Fredriksson: Flod
Vidunderligt bra

”Mitt första intryck av Flod var att det var en krävande bok. Det var som en barriär omkring den, som låg kvar det första kapitlet ut. Jag som alltid hoppas mycket på debutanter blev om inte besviken men modfälld, tänkte att jag orkar inte med läsning som begär för mycket av mig. Ett kapitel senare var jag övertygad om att…”Läs mer

10 av 10 Ny

Alberto Méndez: Blinda solrosor
Överlevaren skriver ner historien

”1900-talet led ingen brist på tragedier, och det märks i litteraturen – speciellt den som utspelar sig runt andra världskriget och fascismen. Som sig bör. Vi behöver komma ihåg de där historierna; Anne Frank, Vita rosen, Oskar Schindler, De fattiga i Lodz, Är detta en människa etc – inte minst nu…” Läs mer

Similar Posts:

• 10 i topp februari 2012
• Katapultpriset 2012 till Naima Chahboun
• Se det här som ett debattinlägg ni ska läsa
• 10 i topp november 2011
• Vacker Tummelisa

Tomas Bannerhed för Korparna. Juryns motivering: ”För en roman som med tyngd och trovärdighet rör sig över gränsen mellan yttre och inre landskap och med sagoton och saklighet öppnar sig mot en nära historia där utvecklingens offer ännu är oräknade.”
Foto: Sara Mac Key.

Carolina Fredriksson för Flod. Juryns motivering: ”För en roman som i ett mjukt och följsamt episkt flöde och med mättad symbolik gestaltar barndomens villkor i en giftig och laglös framtidsvärld som ur berättelsen vänder sig till oss som kusligt samtida.”
Foto: Emelie Asplund.

Kristofer Ahlström för Bara någon att straffa Juryns motivering: ”För en roman som med säker gestaltning och uppdriven känsla för ett ölandskaps rastlösa föränderlighet skildrar ett sorgearbete som inrymmer och försonar barnslig kärlek och den skam som väcker ångest.”
Foto: Emily Dahl.

Naima Chahboun för Okunskapens arkeologi Vi har inte recenserat den än på dagensbok, men Norstedts skriver så här om diktboken: ”Genom historiska nedslag och vilja till att kommunicera har Naima Chaboun skapat en alldeles egen musikalisk form av politisk dikt. Okunskapens arkeologi har som utgångspunkt det kända rättsfallet Julius och Ethel Rosenberg och utvecklandet av atombomben. Men boken skulle också kunna sägas protokollföra den västerländska berättelsen om att vara människa.”
Foto: Sara Moritz.

Andrés Stoopendaal för Maskerad ”Om inte Andrés Stoopendaal finns med bland de nominerade nästa år är jag inte bara beredd att äta upp hans utmärkta roman utan därtill hela mitt bibliotek”, skrev Expressen. Dagensbok var inte lika begeistrade, intressant nog. Foto: Christer Ehrling.






Vem som vinner får vi veta torsdagen den 23 februari… Vilken bok hejar du på?

Similar Posts:

• Katapultpriset 2012 till Naima Chahboun
• Borås tidnings debutantpris 2012 går till…
• Nomineringarna till Borås tidnings debutantpris klara
• Nomineringarna inför Borås tidnings debutantpris 2013
• 10 i topp januari 2012

I år, för en vecka sedan, tilldelades priset Carolina Fredriksson för debutromanen Flod som recenserades här på dagensbok.com den 29 juli. I samband med att Carolina Fredriksson var nominerad till augustpriset publicerade vi också en intervju med henne den 21 november som vi gjorde på bokmässan i Göteborg.

Den långa motiveringen lyder:

För att hon på ett åter­håll­samt, ryt­miskt språk lyc­kas för­ankra sin berät­telse rea­lis­tiskt på en obe­stämd plats i en obe­stäm­bar tid, och sam­ti­digt göra den sur­re­a­lis­tiskt drö­mar­tad och dysto­pisk. Med kon­cent­ra­tion i det kort­huggna språ­ket gestal­tar hon barns verk­lig­het och utsatt­het i en out­härd­lig var­dag, kon­se­kvent skild­rad ur bar­nets per­spek­tiv och på bar­nets vill­kor. Den arki­tek­to­niskt detalj­rikt beskrivna bron bil­dar ramen för berät­tel­sen, men genom de knappa, karga repli­kerna och en sön­der­tum­mad gam­mal atlas kan bar­nen också för­flyt­tas från det grymma livet under bron till en lju­sare, mer sago­lik värld. Författaren skri­ver lika kniv­skarpt som sinn­ligt fram bar­nets kraft att med fan­tasins hjälp skapa sitt eget uni­ver­sum, mer uthärd­ligt än den värld bar­net ham­nat i.

Jag träffade på Carolina bakom kulisserna på festivalen och passade på att fråga henne om vad Mare Kandres författarskap har betytt för henne själv. Så här svarar hon:

Mare Kandre är en författare som vidgat mitt seende. Hon använder språket och rytmen för att nå det som ligger bortom språket och rytmen, det mytiska, det tidlösa. Hon går rakt in, utan skyddsnät, och med en sorts kompromisslös klarhet som har den märkliga effekten att den blottar verklighetens oskärpa.

Under prisutdelningen berättade Carolina själv att hon som tonåring läste en intervju med Mare Kandre i ett nummer av tidskriften 90TAL (som 10TAL hette under 1990-talet). Hon blev så fascinerad att hon klippte ut intervjun ur ett biblioteksexemplar för att spara den.

Vi på dagensbok.com önskar Carolina all lycka och hoppas på att få läsa fler fantastiska romaner av henne i framtiden.

Similar Posts:

• ”Berättelsen ska hela tiden kännas osäkrad” – intervju med Carolina Fredriksson
• Borås Tidnings debutantpris 2012
• Vidunderligt bra
• Aidt får Nordiska rådets litteraturpris
• Augustprisnomineringar 2011

Foto: Emelie Asplund

Själv är Carolina mer intresserad av bokens estetik än tematik. Att skriva om barn i misär var aldrig ett egenvärde för henne. Däremot förhåller hon sig till en litteraturhistoria och leker och driver med den, även om det inte alltid är uttalat. ”Berättelsen ska hela tiden kännas osäkrad, det är ett medvetet val och något som jag uppskattar själv när jag läser.”

Hon ser sin roman som en undersökning av var gränsen mellan lek och verklighet går:

För att göra den undersökningen så relevant som möjligt är det bättre att barnen är utsatta. Det blir mer brännande när det står på randen. Så är det med många saker generellt, det är (i de utsatta) ytterligheterna som livet får en annan sorts nödvändighet.

Som berättare har Carolina flera olika roller, när hon har skrivit har hon både gråtit och skrattat och vissa av delarna i boken har varit jättetuffa att skriva. Hon berättar om den starka relationen som växer fram när hon jobbar med dem och hur svårt det har varit att samtidigt utsätta dem för allt som Alka och Kappen blir utsatta för. Att hon fortfarande klarar av att lämna dem i den utsatta position som de befinner sig i, handlar om en känsla av skyldighet till berättelsen.

Jag försöker att inte tänka att det här kan jag inte göra, utan istället dra berättelsen till sin spets och se vart den hamnar. Det absolut värsta att skriva i romanen var när Ina överger Alka och Kappen, det var oerhört smärtsamt.

”Alla människor har ibland känslan av att vara helt ensamma i världen, utan att egentligen vara det”, fortsätter Carolina. När Alka blir lämnad ensam är hon verkligen helt själv i världen, det är ytterligare ett exempel på hur Carolina hela tiden, utan att värja sig, låter berättelsen gå så långt som möjligt. Hon ser också skrivandet som ett sätt att möta rädslor. Det finns mycket rädsla hos karaktärerna, att möta den rädslan kan vara ett sätt att möta oss själva och vårt samhälle och att vinna mod att arbeta för något annat.

Anledningen till att Carolina har valt att inte sätta ut den fysiska platsen på kartan är att hon inte vill ha fokus på nationalitet eller var i världen de är. Det är viktigt att berättelsen utspelar sig på en fiktiv plats men den skulle däremot kunna utspela sig vart som helst i världen, även i Sverige. Istället vill hon att det ska handla om mänsklighet. Men det säger inte att Alka och Kappen inte vet var de befinner sig. Kartboken spelar en viktig roll i romanen i och med att det är den som är grundstenen i deras lek. För Carolina har det varit ett sätt att få in hela världen i deras medvetande.

Många barn har en kartbok som de pekar i och fantiserar om vart de ska åka. Men om de inte hade haft kartboken så hade de såklart kunnat leka ändå. Då hade deras lek varit förankrat i något annat. Lek kan vara så mycket. När är den verklighetsflykt och när omformar den verkligheten? För utsatta barn blir leken på ett annat sätt, Alka och Kappen är ganska allvarliga och leker allvarliga lekar.

Flod slutar när Alka är på bron som går över floden Kadin. Carolina berättar att i hennes läsning av den egna romanen går Alka över bron, bort från husvagnen till något annat. Vart tror du att hon går?

Similar Posts:

• Vidunderligt bra
• Mare Kandre-priset 2011
• Augustprisnomineringar 2011
• Borås Tidnings debutantpris 2012
• ”Vem som helst kan vara flicka” – Intervju med Sanne Näsling

Årets nominerade i kategorin skönlitteratur är:

Tomas Bannerhed: Korparna
En far, en massa fåglar och så Klas mittemellan

”Klas kallar sin pappa far. De är ute efter far. Korparna är ute efter honom. Och Klas skräms av fars galenskap. Lika mycket som han skäms över att det är Agne som det klottras om som är hans far. Och samtidigt den här förälskade vänskapen. Jag grips som alltid av historier om barn som inte vet vad de känner, hur de ska känna och…” Läs mer

Carolina Fredriksson: Flod
Vidunderligt bra

”Mitt första intryck av Flod var att det var en krävande bok. Det var som en barriär omkring den, som låg kvar det första kapitlet ut. Jag som alltid hoppas mycket på debutanter blev om inte besviken men modfälld, tänkte att jag orkar inte med läsning som begär för mycket av mig. Ett kapitel senare var jag övertygad om att …” Läs mer

Eva-Marie Liffner: Lacrimosa
Språket blir en barriär

”Tintomara från Carl Johan Love Almqvists Drottningens juvelsmycke får eget utrymme när Eva-Marie Liffner gestaltar henne som Ros, Rose och mr Ross i romanen Lacrimosa. Vildbarnet har blivit lämnat på en gård i Finland. De första fem åren lever hon som en vilde innan Almqvist…” Läs mer

Sören Bondeson: En m³ jord
Himlajorden om du vill

”Bästa exemplet på begreppet högkoncept inom film måste vara actionrullen Snakes on a Plane. Den heter Snakes on a Plane och handlar om ormar på ett flygplan. Vad handlar Snakes on a Plane om, sa du? Jo, det är ett flygplan… och så plötsligt kommer massa ormar och skrämmer passagerarna. Den heter alltså Snakes on a Plane…” Läs mer

Amanda Svensson: Välkommen till den här världen:
”Snabbt, flyktigt och hänförande i Svenssonland”

”I Amanda Svenssons andra roman, efter hyllade debuten Hey Dolly, ger hon sig på att förnya det klassiska triangeldramat. Välkommen till den här världen: är ett särdeles ambitiöst projekt som har alla förutsättningar att misslyckas: ung och oerfaren författare tar sig an en genre där allt redan gjorts med ett språk som ingen är van vid…” Läs mer

Bengt Ohlssons Rekviem för John Cummings

Att det är två debutanter bland de sex, Carolina Fredriksson och Tomas Bannerhed glädjer jag mig extra åt. Det var längesedan man blev författare i och med sin andra bok och speciellt Flod är en av de starkaste debuter jag har läst på länge. Amanda Svenssons andra bok Välkommen till den här världen är redan omtalad och omskriven, recenison av den kommer snart här på Dagensbok. Det är vanskligt med gissningar, lättare och fegare med önskningar. Får jag hoppas så hoppas jag allra mest på Carolina Fredriksson, ska jag tro så tror jag allra mest på just Amanda Svensson eller möjligen Eva-Marie Liffner.

Årets nominerade i kategorin fackbok är:

Lennart Pehrson: Ni har klockorna – vi har tiden. USA tio år efter 11 september
Slutet på en era?

”Det har väl knappast undgått någon att idag är tioårsdagen för terrorattackerna mot World Trade Center och andra amerikanska mål. När detta skrivs är det fortfarande den tionde september, jag är redan less på 9/11 och gråtmilda teveinslag som får svenska nyhetsprogram att kännas kapade av amerikanska Fox News…” Läs mer

Lasse Berg: Skymningssång i Kalahari
Ge människan i dig en chans

”Om ni läste Lasse Bergs förra (lysande) bok, Gryning i Kalahari, eller såg dokumentären Jordens snällaste apa, har ni redan hört hans grundsats: vi homo sapiens är, innerst inne, goda. Vänliga, solidariska, generösa, pratglada. Vi är inte byggda för att vara störst, starkast, snabbast och tuffast, vi blev inte en av jordens…” Läs mer

Magnus Bärtås och Fredrik Ekman: Alla monster måste dö
Pyongyang med all-inclusive från 11.995

”Efter att länge ha varit en vitfläck på resekartan kan vi nu äntligen erbjuda en exklusiv paketresa till ett lika annorlunda som spännande resmål: Nordkorea. En resa där vi kombinerar storstadslivet i huvudstaden Pyonyang och bland annat besöker världens största idrottsanläggning, Runango May Day Stadium…” Läs mer

Elisabeth Åsbrink: Och i Wienerwald står träden kvar
Och allt som finns kvar ryms i en låda från Ikea

”När Elisabeth Åsbrinks Och i Wienerwald står träden kvar släpptes i början av hösten tycktes varenda nyhetsreporter ha gett sig av till en Ikea-parkering i närheten. Där instämde möbelkunderna i hur förfärligt alltsammans var, och fortsatte sedan glatt att shoppa vidare. Huruvida man bör bojkotta storföretag eller inte är jag inte säker på hänger så…” Läs mer

Christel Kvants Trädets tid

Johan Svedjedals Spektrum – den svenska drömmen

Eftersom min läsning av facklitteratur är nästintill obefintlig har jag ingen aning om vem som skulle vinna det här priset. Desto lättare med en gissning, kanske Lasse Berg eller Elisabeth Åsbrink?

Årets nominerad i Barn- och ungdomslitteratur är:

Jessica Schiefauer: Pojkarna
Boys will be boys? Girls will be boys? Hm.

”Någonstans i yngre tonåren slukade jag en bok med titeln Avsnoppad. Romanen, av David Thomas, handlar om Bradley, en man som sövs ned på ett sjukhus för att få visdomständerna bortopererade. Av en slump – eller snarare på grund av nyligen varslade vårdbiträden som varit ute och supit på lunchen” Läs mer

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren: Cirkeln
Häxorna vs demonerna

”Vid det här laget har väl knappt någon missat vårens litteraturhajp Cirkeln som är första delen i en trilogi av författarduon Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Att det är just en ungdomsbok som står för den gör den mer välkommen, men jag har alltid varit skeptisk inför hajper. När jag började läsa hade jag ännu inte…” Läs mer

Sara Lundberg: Vita streck och Öjvind
Om längtan till något som är viktigt

”I berättelsens fokus står huvudpersonen Vita. Hon är flickan som står för ordningen i bokens universum när hon baklänges målar de vita strecken på vägarnas mittlinje. Detta pågår tills det en dag kommer en pojke farande – rakt ner i hennes färgpyts. Det är Öjvind som kommer, och plötsligt blir strecken…” Läs mer

c

Lotta Olssons Konstiga djur

Maria Nilsson Thores Petras prick

Att Cirkeln blivit nominerad glädjer jag mig åt på många sätt, inte bara för att det är en fantastisk bok som bara blir bättre och bättre för varje gång jag läser den, utan för att den nomineringen öppnar för fantasy, andra världar och magi. Det är viktigt för att den litteraturen som så länge verkat underifrån nu blir tagen på allvar och insläppt i de litterära finrummen. Vita streck och Öjvind fick toppbetyg så sent som i lördags av vår gästrecensent här på Dagensbok. Det borde vara dags för en bilderbok i barn- och ungdomskategorin så kanske ligger ändå Sara Lundmark bäst till. När jag läste Pojkarna kände jag mig mest ett steg efter, jag kom inte åt den, skrämdes mest av den. Så ska jag hoppas så hoppas jag på Cirkeln, ska jag gissa så gissar jag på Vita streck och Öjvind.

Vad tror du?

Similar Posts:

• Himlajorden om du vill
• Augustpriset 2011
• Om längtan till något som är viktigt
• 10 i topp januari 2012
• Vecka 19 på dagensbok.com – minicirkel om Cirkeln och mycket mer

Alka och Kappen bor i en övergiven husvagn vid en bro över en flod i utkanten av en stad. De är barn och har råkat bli kvar när bosättningen där jagades iväg till förmån för hus som ska byggas. Men det har inte blivit några nya hus, så Alka och Kappen går kvar i resterna av det som var och väntar på Ina som kommer ibland. Ina bor i staden och kommer ner för slänten med jämna och ojämna mellanrum, hon har med sig mat, kläder, fotogen, kläder och sånt som är bra att ha – en bandspelare, klubbor, karameller.

Det är en hård värld för två barn att nästan ensamma överleva i. Alka och Kappen gör som barn gör och flyr genom fantasin. En gammal kartbok och förarhytten i husbilen räcker för att kunna flyga och för att kunna besöka världens alla platser. Det är med stor precision i språket och med en enormt fin känsla som Carolina Fredriksson låter verklighet övergå i fantasi. Jag vill tro, och jag tror att barnen verkligen flyger upp över molnen, att de verkligen besöker de där platserna.

Nu flyger vi, sa han.
Vi flyger, sa Alka.
De såg ner genom sidorutan där markslätternas gröna skogsfläckar och Kadins glittrande vatten tonades ut av himladiset under dem. Snart var de omgivna, helt inneslutna av molnens små fuktdroppar, som virvlade mot dem och slungades bort i husbilens framfart (…)
När mätarna visade att de började närma sig Arktis sänkte Alka farten. Husbilen tappade i höjd och landskonturer blev åter synliga under dem, snö och frost bet sig fast i vindrutetorkarna och iskristaller blommade upp över framrutan i exakta formationer.

Porträtten av barnen är också tecknade på ett precist och ömsint sätt. Framförallt Alka blir en karaktär som kryper in under skinnet på mig, med all hennes ilska och vilja och företagsamhet. Hon är ett barn samtidigt som hon blir en vuxen och jag slås av tanken på hur gatubarn egentligen överlever. Alka tar hand om Kappen och sig själv efter bästa förmåga, sysselsätter dem, försöker hålla hungern på avstånd, tittar på fiskmåsarna.

Trots att platsen har en sådan central del i romanen förblir den defus för mig. Kadin heter floden, på andra sidan i staden finns bilar och hus och stora kryssningsfartyg. Ina kommer från den med sprit, cigaretter och popmusik i öronen. Men jag får fortfarande inget grepp om var och när de befinner sig. Alka behöver fråga Ina vad man gör med ett par musik-hörlurar, men vet exakt vad ett nagellack är. Barnen kan namn på huvudstäder och flaggor men nämner aldrig var någonstans i världen de själva befinner sig. I de styckena försvinner trovärdigheten för mig för ett par sekunder. Men samtidigt kan jag tycka att det inte gör så mycket, för deras värld förblir där den är.

De senaste två säsongerna tycker jag att debutanterna på de stora förlagen har varit ovanligt svaga. Istället har de starkaste rösterna kommit från de mindre förlagen och inom ungdomslitteraturen. Men med Carolina Fredriksson kommer en stark och personlig röst som jag gärna vill läsa mycket mer av!

Similar Posts:

• ”Berättelsen ska hela tiden kännas osäkrad” – intervju med Carolina Fredriksson
• Borås Tidnings debutantpris 2012
• Mare Kandre-priset 2011
• Augustprisnomineringar 2011
• RECENSION