Men än så länge lever tidens intellektuella livets glada dagar. Författare, konstnärer, regissörer, skådespelare, arkitekter med flera trängs på kaféernas uteserveringar, krogar, kabaréer, teatrar, gaybarer, biografer och bordeller i Berlin, Paris och Wien. Tiden kännetecknas av rastlöshet, vilsenhet, dekadens, kreativitet och nöjeslystnad kombinerat med mycket alkohol och droger. Det påstås att det i metropolen Berlin finns något att hämta för alla erotiska smakriktningar.

I Florian Illies nyutkomna bok Kärlek i hatets tid: Europa på randen till världskrig 1929-1939 får vi så gott som ingenting veta om författarnas böcker eller konstnärernas tavlor, men desto mer om deras utsvävande kärleksliv – otrohetsaffärerna, lidelserna och vanvettet.

Med stigande förundran tar jag del av dramatikern Bertholt Brechts solkiga romanser och författaren Kurt Tucholskys bedrifter som hjärtekrossare.

Filmstjärnan Marlene Dietrich ligger inte herrarna långt efter. Om nätterna för hon ett utsvävande sexliv med älskare av båda könen. Dietrich beslutar att lämna det tyska filmbolaget UFA – och man och dotter – till förmån för konkurrenten Hollywood. Ett påfrestande pendlande fram och tillbaka över Atlanten blir följden.

Det är på en av dessa resor som hon stöter ihop med författaren och karlakarlen Ernest Hemingway. Båda drabbas av kärlek vid första ögonkastet. Dessvärre rör det sig, enligt Hemingway, om ”en osynkroniserad passion”, då båda är upptagna på annat håll. De håller emellertid kontakten i decennier via brev. De flesta kärleksförbindelser i boken tycks mig för övrigt osynkroniserade – utan att någon nämnvärt bryr sig. Harmoniska relationer är nästintill obefintliga.

Adolf Hitlers maktövertagande 1933 sätter definitivt punkt för den så kallade Weimarrepubliken, som föddes ur det krigshärjade Tyskland efter första världskriget. Den brittiske författaren Christopher Isherwood blir vittne till nazisternas och kommunisternas brutala slagsmål på gatorna i Berlin. När de homosexuellas barer bommas igen och kunderna trakasseras av Gestapo inser han vad klockan är slagen. Det är hög tid att ge sig av!

Med Hitler vid ratten blir de judiska intellektuella fråntagna sina befattningar, sina medborgarskap och tvingas gå i exil. Många är förutseende nog att packa sina väskor redan medan riksdagshuset brinner den 27 februari 1933. Siktet är i första hand inställt på Paris, London, franska rivieran samt Schweiz.

I exilen kastar man sig förstås in i nya kärleksaffärer!

Jag fick upp ögonen för den tyske kulturjournalisten Florian Illies redan för tio år sedan, då jag charmades av hans underbara Århundradets sommar – 1913. Illies använder sig av samma koncept i sin nya bok: ett underhållande hopkok av skandaler, osämjor och trassliga kärleksaffärer – allt på ett särdeles tilltalande, emellanåt ironiskt och rakt igenom elegant språk. Men resultatet tycks mig mindre lyckat, kanske på grund av det större formatet. Det blir en smula tjatigt med alla dessa otrohetsaffärer i längden. Relationerna är också invecklade till den grad att det inte alltid är lätt att hänga med i svängarna. Faktauppgifterna har Illies enligt bokens omfattande bibliografi hämtat ur biografier, dagböcker, brevsamlingar med mera.

Det stora antalet personer (de flesta med tyskklingande namn) som fyller boksidorna överväldigar läsaren. De försvinner och återkommer x antal sidor senare. Författaren själv hyser stor medkänsla med de porträtterade och har överseende med deras otaliga brister.

När jag långt om länge slår ihop bokpärmarna har jag i ett anteckningsblock klottrat ned författare, som jag blivit nyfiken på under läsningen. Å andra sidan har jag blivit avskräckt när det gäller vissa andra på grund av deras motbjudande uppträdande.

Similar Posts:

• Sex And Drugs And Cubism
• Om kulmen på dårskapen
• Jag är en syltmunk!
• Er ist ein Berliner
• Ser inte skogen för alla träd

Lutie har ändå arbetat sig upp. Från att ha varit tvungen att arbeta och bo långt ifrån sin familj – det som kostat henne äktenskapet med Bubs far – som inneboende tjänare hos en vit familj, har hon läst in kurser, lärt sig skriva maskin och liknande på kvällstid. Nu kan hon arbeta på kontor och betala hyran för en egen lägenhet. Samtidigt måste hon lämna sonen ensam när han kommer hem från skolan, och gatan är som ett ständigt underliggande hot. Hon vill inte låta gatan uppfostra sonen, men vad har hon för val?

Möjligheten att få sjunga på en nattklubb gnistrar till som ett sätt att komma undan tillvaron utan marginaler, men orkesterledaren som kommer med erbjudandet förutsätter också att hon i så fall ska ”vara snäll” mot honom. Den typen av erbjudanden återkommer kring den vackra Lutie. De från bordellmamman på nedre botten är bara de mest uppenbara.

Ann Petrys debutroman från 1946, här återutgiven i Norstedts klassikerserie med förord av Valerie Kyeyune Backström, skildrar rasismen som präglar tillvaron för Harlems invånare, men ännu mer Luties utsatthet i skärningspunkten mellan kön, hudfärg och fattigdom. Som ung, svart kvinna sexualiseras Lutie ständigt, av såväl vita som svarta.

Petry växlar perspektiv. Hon återkommer till Lutie och Bub, men låter oss också se världen ur de andra romankaraktärernas ögon. Orkesterledaren som är beredd att göra nästan vad som helst för att slippa gå tillbaka till att passa upp på tåg. Portvakten som suktar efter Lutie med en våldsam frenesi. Hans sambo som ser hela sin tillvaro hotad av den nyinflyttade kvinnan. Bordellmamman på nedre botten som fått sitt eget utseende förstört och nu lever på andra unga sårbara kvinnors.
Livsvillkoren på gatan gör så många där beredda att kliva över sin granne, att utnyttja alla möjligheter som finns för att överleva. Kanske till och med kunna drömma om att inte bara överleva någon gång. Om att leva.

Gatan pekar framåt mot författare som Toni Morrison, Alice Walker, Jaqueline Woodson och Regina Porter, men för också tankarna till äldre, socialt engagerade författare som Jack London och Charles Dickens. Jag brottas även med associationer till Harriet Beecher Stowes Onkel Toms stuga. Det känns lite orättvist, men jag blir nästan provocerad av Lutie Johnsons godhet. Hon är inställd på att göra det rätta, hon är dygdig och rättrådig i en värld som bara vill utnyttja henne. Samtidigt är det förstås deprimerande att bokens persongalleri, bortsett från Lutie och Bub, så helt saknar solidaritet med varandra.

Sammantaget är romanen en oerhört aktuell skildring av social och ekonomisk utsatthet som verkligen väcker frågor. Jag skulle jättegärna diskutera den i en bokcirkel eller liknande. Hur tar man sig fram och gör något vettigt av sitt liv i en värld där spelplanen är så uppenbart riggad emot en? Hur hanterar man moraliska frågor – eller finns det ens utrymme för moral? Kanske är det som i det där Brecht-citatet: ”Först kommer käket, sen moralen”? Är Lutie och hennes likar helt enkelt bara födda till förlorare?

Similar Posts:

• Systerskap i botten av näringskedjan
• Delad stad
• ”Spring aldrig i vita områden”
• Reportage från klassamhällets avgrund
• Vapen. Kärlek

Fram stiger Kurt, som driver en firma med långfärdsbussar. Han lever med Maggie, den tredje partnern i ordningen. Pengarna räcker och blir över. De borde ha det bra. Romanen visar i stället upp liv med smärtpunkter. Att sakna pengar har en brutal effekt på människor.

Maggies tillbakablickar avslöjar en kringflackande uppväxt. Ömsom tog hon sig till socialbidragskontoret där hon vägde sina ord inför handläggaren, ömsom fann hon män som bjöd på en säng och alkohol. Årtionden senare fikar hon med sin vuxna, utflyttade dotter och klyftan mellan den som aldrig jobbat och den som studerar på universitet är uppenbar. Dottern frågar om mamman egentligen var feminist när hon var ung? Att vara ovetande om hur ofta Maggie snodde kläder i butikerna på Strøget eller mötte våldsamma män som betraktade henne som hora är minst sagt en förmån för dottern.

Ett återhållsamt språk vittnar om hur Maggie och Kurt – en gång våldsamt förälskade – inte längre speglar sig i varandra. Utsatthet och lyckokast har tumlat om dem i för hög fart.

Jag undrar om Nordenhof är ute efter att skriva den stora nordiska romanen. Pengar på fickan är den första delen av sju böcker med samlingsnamnet Scandinavian Star. I denna del har Kurt en liten anknytning till de affärsuppgörelser som föregick år 1990 års katastrof, vars offer fått ett minnesmärke i Oslo.

I bokens mitt låter författaren berättaren kliva fram och rapportera om utredningsmaterial som avslöjar enorma säkerhetsbrister på fartyget Scandinavian Star. Transaktioner mellan oklart registrerade företag. Avtal om överpriser gav mångmiljonbelopp i utbetalda försäkringspengar vid allvarlig skada. Berättaren fylls av förfäran när hon konstaterar att barn dött i branden. Hennes eget barn är två år.

När förfäran avtar, växer cynismen. Den som har pengar kan slinka undan om man skickligt döljer ägarstrukturen bland de involverade bolagen:

Ole B. Hansen sonade inte sitt straff. Han drog i exil i Spanien och förkroppsligade den straffrihet som bara är hans klass förunnad.

Greppet liknar Brechts Verfremdungseffekt och här uppstår skarpare kulisser till romanpersonerna. Maggies beroende av Kurt för att överleva är inte huvudspåret. Temat beroende vidgas och dess tentakler sträcks ut i hela samhället och över en längre tidsperiod. Det kapitalistiska systemet från 1980-talet fram till idag kräver sina offer, även om den välbeställda majoriteten inte låtsas om det. Det skulle aldrig gå att förklara för de champagnedrickande, välklädda krogbesökarna att någon betalar sitt liv för att systemet ska hållas igång.

Nordenhof lyckas väcka mitt engagemang och min frustration på ett sätt som bara de skickligaste skribenterna gör. Romanen är nominerad till det Nordiska rådets litteraturpris 2021 – men jag är inte säker på att någon av politikerna som deltar i rådssammanträdena läser en roman som handlar om att kapitalismen är ett monster.

159 människor dog. Det är alldeles för möjligt att de dog för att några andra människor ville uppnå ekonomisk vinst. Det är inte möjligt att trösta sig med fallets ovanlighet.

Om det finns något ovanligt med fallet är det enbart att kapitalismens dödsoffer – förutsatt att man bortser från de som överhuvudtaget inte räknas som dödsoffer, växter, svampar, fiskar, insekter – som regel inte brukar finnas i Skandinavien.

Similar Posts:

• Osynlig front i asymmetriskt krig
• Ung dansk poesi med starkt vibrerande nerver
• Ur smärtan liv och poesi
• Balansakt i skrivande och kärlek
• Bränner bakom glasvägg

Mormor och morfar är de trygga stöttepelarna för Melody, eftersom Iris är en sökande person som inte tar på sig förälderns ansvar. Och läsaren får inblick i vad som driver henne. Naturligtvis vill hon bli någonting. Naturligtvis är det inte ansvarslösheten i sig som gör att hon inte vill fortsätta familjelivet med Melody och hennes pappa. Hon har en annan sorts längtan som visar sig först i antydningar och senare i klart ljus.

Kortromanen Genom märg och ben berättar om tre generationer i en nordamerikansk släkt som trots den systematiska rasismen genom årtiondena har tagit sig vidare och lyckats etablera sig i Brooklyn. Melody blir den älskade flickan som får växa upp hos mormor och morfar som även tar sig an Aubrey, pappa till Melody.

Att minnas sin släkts historia är en ledstjärna för mormor Sabe. Hon delar med sig av vad hennes familj var med om på 1920-talet. Hennes ambition är att pränta in händelsen i sin dotters och senare också i sin dotterdotters minne.

[- - -] jag måste ha hört den där historien hundra gånger när jag var barn, jag visste. Och jag såg till att Iris visste också. Och jag tänker se till att Melody också får veta, för om en kropp ska bli ihågkommen måste någon berätta om den.

Temat skulle kunna fördjupas och borras i men så sker inte. I stället får andra i släkten ordet. En kort tablå per person utan vindlande associationskedjor. Morfar är förtjust i musik, som haft en mäktig inverkan på honom. Aubrey, Melodys pappa, var nöjd med att börja jobba direkt efter åren i high school och frågar sig: Är det fel att vara nöjd? När Iris får ordet är hon svår att greppa och hennes nonchalanta stil har en förbryllande effekt till en början. Melody är en ung människa av idag och riktar blicken mot andra viktiga frågor.

Ofta brukar släktkrönikor som förflyttar sig i en båge på runt 100 år vara tjocka som tegelstenar. Min första tanke kring Woodsons vuxenroman rörde i synnerhet det korta formatet. Jag ville stanna längre i världen hon målat upp och tyckte att hon inte gett sina karaktärer möjlighet att fylla ut sina kostymer.

Men i efterhand när jag återvänder till boksidorna börjar jag tänka på Bertolt Brechts teaterteori. Det är som att de korta tablåerna och abrupta perspektivbytena skapar en distanseringseffekt. Ingen tid att drömma bort sig i en släktkrönika. Verkligheten knackar på. Det konkreta livet är allt som oftast både krävande och flyktigt – likt de korta tablåer jag just har läst.

Similar Posts:

• Mörkret inombords
• American Girl
• Det förflutnas förhäxande toner
• I skärningspunkten mellan hudfärg, kön och brutal fattigdom
• ”Vill jag verkligen bli integrerad i ett brinnande hus?”

Handlingen i romanen Den första stenen inleds lugnt. Den allvetande berättaren introducerar oss för vältränade nordiska kroppar, som utstått (och klarat) både fysiska och psykiska tester. De uniformsklädda danskarna känner att de förberett sig väl inför uppdraget. Översten i plutonen är äldre och bidrar med sin kunnighet i förhandlingar. Kommunikationen med de lokala makthavarna blir allt bättre. De mellanmänskliga kontakterna präglas av leenden, kamratskap och nyfikenhet som förseglas med riktiga och ärliga handslag.

Men så inträffar Incidenten. Därefter ännu en. Snabbt är soldaterna figurer som snubblar in i allt våldsammare händelser. En aldrig så väl utförd förberedelse visar sig vara utan betydelse när något brister på insidan i den egna plutonen. För de lokala krigsherrarna kvittar det om de skjuter på soldater från fredliga Danmark eller Darksky, det amerikanska företaget som innehar kontrakt med USA:s försvarsmakt. Efter explosionerna räknas antalet döda och skadade. Än en gång konstateras: Civilbefolkningens offer är alltid störst.

Kriget är ett viktigt levebröd, en näringsgren som försörjer individer, familjer, byar, nationer. Också Bertolt Brecht såg ett sådant sammanhang i sitt drama Mutter Courage. I Brechtpjäsen framställs krigshandlingarna med mycket tydlig distans, för att skapa reflektion hos publiken. Men så sker inte i Jensens roman. Krigshandlingarna överrumplar mig som läsare, de är omedelbara och tid för eftertanke ges inte. Händelserna framstår i stället som självklara och överlevnadskampen är primär.

Andra recensenter har i sin läsning av romanen dragit paralleller till dataspel, där aktörer uppnår högre resultat (når en högre level) med identitetsbyten. I soldatutbildningar ingår dataspel som förberedelse inför det asymmetriska kriget. Det handlar om att öva sig på snabba val i den brinnande striden, också att hantera konsekvenserna av de felaktiga valen. Men de fysiska förnimmelserna upplevs bara på plats. Romangestalterna får uppleva hur munnen fylls med sand, hur dammet tränger in i näsan och hur öronen drabbas av dövhet. Tunnelseende är bara förnamnet när de försöker återfå balansen.

På några få veckor sprängs föreställningarna om ideal och moral; de ligger som oigenkännliga splitter i den vidsträckta öknen. Om det finns liv, släcks det i samma ögonblick när foten trampar på vägminan eller när kroppen snuddar vid linan som utlöser försåtsminan i buskaget.

I romanens andra hälft, byts perspektivet till att skildra händelseförloppet genom Khaiber, en dansk som flugits in på uppdrag av säkerhetstjänsten. Med honom följer eftertänksamhet kring frågan vad som sker när människor vistas i kriget årtionde efter årtionde. Å ena sidan låter författaren honom uttrycka följande tankar:

Förändring, detta giftiga ord i ett samhälle där urgamla traditioner påbjuder att livet fortsätter utan avbrott från generation till generation. Här är förändring identiskt med sammanbrott.

Men å andra sidan jämställer Jensen de danska soldaternas utsatthet med ett totalt sammanbrott. De språkliga och kulturella världarna kan svårligen hanteras av influgna människor som drivs av sina känslor i stället för sitt förnuft. Dessvärre hjälper det inte heller att sända erfarna bornholmska lokalpolitiker till ett land där en missbedömning av hälsningsritualernas variationer och betydelser ger oanade förvecklingar.

Tidsomfånget för intrigen är chockerande kort utifrån perspektivet att händelsernas verkan skapar sår som kommer att stå öppna i generationer. Jensen balanserar sådana insikter med skicklig porträttkonst. Ingenstans förekommer schabloner – nej, han är väl förtrogen med gruppens psykologi liksom med reaktioner hos enskilda individer. I hans berättelse ges utrymme för ett komplext känsloregister när han målar upp eldhavets explosion och dess attraktionskraft. Förstörelselustan förknippas inte enbart med vapen och inte heller enbart med män. Fascinerande är också läsningen av den muntliga historiespridningen; hur snabbt det går att skapa livskraftiga myter som sprids från tusen munnar till tusen öron – utan den minsta tillgång till internet.

Om jag någon gång tvekar inför romaner, sker det när de är över 500 sidor långa. Jag brukar hitta textpartier som med fördel kunnat strykas. Men i Jensens roman ska ingenting tas bort eftersom allt behövs för att skildra krigets oundvikliga logik.

Similar Posts:

• Om varför krigen aldrig tar slut
• ”Är det inte Donald Trump som Dostojevskij skriver om här?”
• Plötsligt befinner jag mig själv på mission i Afghanistan
• Pengarnas brutala effekt
• Ingen krigsnostalgi i folkkär roman

Philip Shaw gör i sin bok Horses en grundlig genomgång av LP-skivan med samma namn som Patti Smith debuterade med år 1975. För att fånga läsaren börjar han med ett personligt minne av den första gången när han hörde de inledande orden i ”Gloria (in excelsis Deo)”. Hans öron registrerar något som definitivt krockar med en nyss genomgången konfirmation och det skuldkomplex han tycker sig bära på. De tabun som Smith bryter mot är nya för honom.

Till viss del inser Philip Shaw att det är ren och skär idoldyrkan han ägnar sig åt i sin bok som han skriver tre decennier efter sin tonårsupplevelse. Men som en professionell historiker undersöker han vilka referenser och vilken kontext som omgett skapandet av den rock’n’roll som Patti Smith debuterar med. Shaw har gått direkt till alla tidningsklipp, radio- och filmsekvenser han kunnat få tag på. Det finns mycket material eftersom Patti Smith har varit generös och låtit sig intervjuas många gånger. Han drar sig inte heller för att ta stöd av sina kunskaper i litteratur- och konstteori i berättandet. Några gånger hämtar han sin analysmodell från psykoanalysens världsbild. När jag läst en tredjedel av boken har jag kvar min nyfikenhet. Kommer dissekerandet och sönderplockandet vara intressant även under den återstående läsningen?

När en artist skapar, vem eller vad utgör inspirationskällan till alla låtar som växer fram? Det är en fråga som sannolikt mången musikkonsument undrat över, liksom Shaw. För Patti Smiths del kan nämnas Arthur Rimbaud, en fransk poet som levde 1854 – 1891 och som slutade skriva redan som 21-åring. Han tillhör en handfull inspiratörer som bidrar till Smiths utveckling av det hon kallar Rock’n’Rimbaud. Det är egentligen en slump, inser vi när vi får veta att hon som ung kvinna grabbar tag i en poesibok primärt för att omslaget har ett coolt ansikte (alltså Arthur Rimbauds). Patti Smith är också inspirerad av Bertolt Brecht, Lotte Lenya och Bob Dylan. Hon tar avstamp i 1900-talets tidiga decenniers talsångstradition och är egentligen ute efter att undersöka ordens makt och besvärjelseförmåga.

Miljön hon vistas i – New York – består av fattiga vänner, en skara människor med starka behov att uttrycka sig konstnärligt. För Smith gäller fortfarande orden och poesin. Men när vi nu når in i det tidiga 1970-talet anser Smith och hennes närmaste omgivning att musikindustrin övergått till att producera homogenitet. I den känslan förenar sig Patti Smith med några musiker som ger henne utrymme för sin strävan att sudda ut gränserna mellan tal, sång och poesi. Här sker någonting successivt som ingen egentligen har kalkylerat med, berättar Shaw: ”Trots att Smith fortsatte att inleda spelningarna med poesiuppläsningar höll trion, nästan mot sin vilja, på att bli ett rockband.” Några scenframträdanden senare befinner sig Patti Smith och medmusikerna i en inspelningsstudio och ger sig i kast med att producera en skiva. Författaren lyckas framgångsrikt med att beskriva den nedgångna studion och de kreativa kollisioner som uppstår mellan Smith och producenten.

LP-skivan Horses består av åtta låtar. Och Philip Shaw som fram till bokens sista fjärdedel ägnat sig åt att beskriva bakgrunden till skivans uppkomst går slutligen in på varje enskild låt. Med en verktygslåda av musiktermer analyserar han respektive låts uppbyggnad, deras instrumentering och hur Patti Smith sjunger med en ständigt skiftande och variationsrik sångstil. Han ser förklaringar till lyriken i de biografiska källor han funnit och han hittar gränsöverskridande teman på många plan. Erotikens lockande maktförskjutningar, upplösningen av det kvinnliga och manliga jagets gränser, pånyttfödelse, tragedier och extas.

Fungerar då en bok som analyserar en LP-skiva från år 1975? Jag måste erkänna att Shaws metod fungerar i den inledande delen av boken. Jag tycker han har en egen ton när han tillåter sitt passionerade förhållande till den ursprungliga kraften i rockens uttryck skina igenom den akademiska tonen. Men kanske hade texten tjänat på att vara något luftig, eftersom det händer något i min läsning när jag är halvvägs. Eventuellt är det ett briljerande av psykologiska teorier som tröttar mig. Eller så är det namndroppandet som vattnar ur mitt intresse. Någonstans ropar den icke-rationella delen i mig: ”Låt mig drabbas av rock’n’rollens explosioner utan att tänka på låtens uppbyggnad eller sångtexters budskap!” Den som intresserar sig för händelser som sporrat Patti Smith när hon gjorde sin debut-LP, Horses, vill jag ändå rekommendera att läsa Philip Shaw. Han har gjort sin läxa bra, framförallt i sin framställning av Patti Smith som en viktig förebild för den androgyna människan.

Similar Posts:

• Patti och Robert söker livet
• Rumphugget och brist på doft
• Att göra saker som saknar motstycke
• Patti the poetess
• Magiskt om musik och människor

Detta faktum utgör någon sorts utgångspunkt eller grund för Terry Eagletons biografiska – eller vore kanske ”kvasibiografiska” en bättre beteckning? – pjäs Oscar den helige. Liksom Wildes sexuella läggning gör hans nationalitet honom till en slags gränsvarelse, till någon som tillhör men ändå inte tillhör den värld han rör sig i, den dominerande kulturens.

Om det språk man skriver på, som i Wildes fall, är den koloniala förtryckarens språk är det osannolikt att man kan undvika en starkt språklig självmedvetenhet: språket kan framstå som det enda kvarvarande rum där man tillfälligtvis kan vara fri och pressa fram en pyrrhusseger över den obönhörligt härskande historien. Det koloniala subjektet, instängd i en evig identitetskris, låter sig inte alltför lätt imponeras av den klassiska litterära realismens stabila och symmetriska personer, utan känner sig flytande, diffus och provinsiell; och samma provinsiella känsla gäller sociala former och konventioner och ger upphov till en ironisk medvetenhet om att de är fiktiva och saknar fast grund.

Ja, Eagleton är litteraturprofessor och filosof och det är kanske framför allt som undersökning av ett kreativt och politiskt utanförskap som Oscar den helige fångar mig, det får erkännas. Han menar att Wilde på många sätt föregriper moderna litteraturteorier och att hans ställning (som irländare och homosexuell) är central i det. Dessutom sticker han inte under stol med att Wilde för honom också blir ett medel att utforska den egna dubbelpositionen som iriskättad oxfordakademiker genom.

Detta är inte allt Oscar den helige är, och man behöver verkligen inte vara bevandrad i litteraturteori för att ha utbyte av själva pjäsen. Den är skriven med samma lätta, kvicka hand som Wilde själv förde och gestaltar fritt en rad möten med viktiga personer i Wildes liv före, under och efter rättegångarna och straffarbetet som bröt ner honom fysiskt och psykiskt. Han talar bland annat med sin mor och med älskaren Bosie (lord Alfred Douglas), vars far, markisen av Queensbury, var den som drev rättssaken emot honom.

Trots att pjäsen faktiskt innehåller såväl dessa karaktärer som en hel kör, som i klassisk grekisk anda (eller brechtsk, om man så vill) kommenterar händelserna i sång, har jag svårt att inte mest hela tiden tänka på Oscar den helige som en monolog. Med huvudpersonens egna ord:

Den här kvällen har jag vikt åt mig själv. Då och då kommer några andra figurer att promenera in och ut i denna lilla charad, enbart för att skapa illusionen av dramatisk handling. Jag vill inte gå så långt att jag kallar dem personer. De finns med för att skapa en smula visuell omväxling, ifall ni skulle tröttna på mig. Inte för att det någonsin har skett.

Det är förstås avväpnande skrivet av Eagleton, men också symptomatiskt för pjäsen och, tror jag, för Wilde själv. Kanske ser vi verkligen alla andra människor i våra liv som skugglika bikaraktärer, men vi skulle knappast erkänna det så här öppet. Det är på en gång poserande ytligt och öppenhjärtigt, en avslöjande falskhet eller en sann chimär. Som det där med att tillhöra utan att tillhöra; att passera, men att göra det iögonenfallande.

Similar Posts:

• Carpe Noctem
• En berättelse för vår tid
• Ars moriendi – konsten att dö
• Faktaspäckade snabbkurser med underhållningsvärde
• Den hotfulla dubbelnaturen

Fan vet bara varför konstnärer och poeter och musiker inte fattade detta och i stället drog ett streck i sanden, började med kubism och modernism och futurism och verkade förklara konsten död. Vad tror alla de där Picasso och Stravinskij och Duchamp att de håller på med egentligen? Om nu Freud har förklarat exakt hur människan fungerar, varför är han då konstant i bråk med sina egna lärjungar? Kan inte fler vara som den där anspråkslöse österrikiske unge mannen med mustaschen som målar enkla tavlor man kan känna igen? Är vi inte färdiga nu?

Jo, Århundradets sommar är en riktigt underhållande bok. Illies har skrivit en krönika över det som kallats seklets sista år (enligt teorin att 1800-talet varade från 1789 till 1913 och 1900-talet från 1914 till 1989) på ett ovanligt sätt; han har läst in sig på några tjog kulturpersonligheter, från poeter till politiker, och sedan följt deras liv månad för månad och i stället för en torr historik skapat en samlad kultursida/skvallerkolumn för hela året som känns mer som en smått rafflande relationsroman. Kafka, Hitler, Armstrong, Joyce, Jung, Franz Ferdinand, Musil, Woolf, Schönberg, Jünger, Stalin, Proust, Rilke, Mann (båda), Brecht, Camus och många fler föds, lever och dör, skriver eller skriver inte, målar eller målar inte, knullar och knullar inte, knarkar och super och slåss och grälar och definierar och avskaffar och inför och lever om. Det här är ju året som gav oss Våroffer och På spaning efter den tid som flytt, Döden i Venedig och Cykelhjulet, när Mona Lisa återfanns och de första filmstjärnorna gjorde skandal genom sin oerhörda smalhet … Det är enormt detaljrikt, och eftersom Illies är en god kåsör blir det ofta enormt läsvärt. Kafkas försök till frieri är som något taget rakt ur en Ricky Gervais-komedi, bröderna Manns familjeliv hjärtenypande, självaste Keith Richards skulle bli avundsjuk på hur 10-talets målare levde, och så inskrivningsrapporten från ett sjukhus i Wien: ”Man inlagd efter att ha bitits i skrevet av en häst. Patienten till akuten, hästen till professor Freud.”

Men samtidigt känns det också lite ytligt. Jämfört med t ex Andrei Codrescus tankeväckande studie över efterkrigskonsten, Tzara och Lenin spelar schack, är Illies lite för upptagen med att skildra konstnärernas liv i stället för att skildra själva konsten och vad den säger om världen. Att boken är extremt eurocentrisk – och då specifikt det tyskspråkiga Europa – må vara hänt, de var ju faktiskt så övertygade om att de var världens centrum. Men det som stör mig mer är att boken, både genom sin blotta existens och genom en del små sidokommentarer, utmanar oss att dra paralleller till världen av idag, men gör det bara genom en krypande ospecificerad känsla av snar undergång. Vi vet ju idag att trots all optimism bröt kriget ut nästa år, och därför, verkar Illies mena, borde vi inte vara så säkra på att historien inte upprepar sig … Vackert så, men samtidigt går han inte alls in på några av orsakerna till att kriget faktiskt bröt ut. Idag lever vi ju paradoxalt nog i den kanske fredligaste tiden i mänsklighetens historia, och är samtidigt räddare än någonsin för att sprängas i luften så fort vi går utanför dörren; varför underblåsa den rädslan med mer vaga undergångspredikningar som inte är baserade på något konkret? Speciellt i en bok som njuter av att påpeka att det de konservativa kritikerna såg som ett slut idag ser ut som början …

Men stänger man av den sura minen och läser detta med wikipedia nära till hands och gott humör finns här rejält med både skratt, skandal och faktoider du kan imponera på bordsgrannen med när det kulturella rödvinet kommer fram. Man får bara hålla koll på ironinivåerna.

Similar Posts:

• Sängkammarfars anno dazumal
• Vecka 28: ångest, bitter eftersmak, personliga skildringar och läskickar
• Tårar i tid och rum
• Skräckgotisk psykothriller!
• Mellan divanen och läsfåtöljen

Undrar ni över Garderob, Matta, Mamma och Rum? Alla saker i rummet har stor bokstav precis som Mamma; precis som Karin, Anna och Anton har stora bokstäver först. Precis som personer.

En fantastisk och spännande berättelse ifrån en femårig pojkes perspektiv. Något så fruktansvärt, blir för mig ändå ytterst en berättelse om kärleken mellan en mor och hennes son. Det finns en term som pjäsförfattaren Bertold Brecht kom på: Verfremdung (främmandegöring/distansering). Distanseringen innebär att författaren får oss att se något välbekant med andra ögon. Det är precis vad Donoghue gör, när hon låter en femåring berätta om sin värld. Bara det är en aha-upplevelse. Det är roligt och fint, men många gånger också tänkvärt med logiken hos ett barn, som ännu inte lärt sig det normativa sättet att tolka verkligen och språket.

Som när Jack och hans mamma står framför spegeln och mamman försöker förklara gener och arvsanlag för sin son:

“Same brown eyes, same big mouth, same pointy chin…”
I’m staring at us at the same time and the us in Mirror are staring back. “Not
same nose.”
“Well, you’ve got a kid nose right now.”
I hold it. “Will it fall off and an adult nose grow?”
“No, no, it’ll just get bigger. Same brown hair-”
“But mine goes all the way down to my middle and yours just goes on your
shoulders.”
“That’s true,” says Ma, reaching for Toothpaste. “All your cells are twice as
alive as mine.”

I didn’t know things could be just half alive. I look again in Mirror. Our
sleep T-shirts are different as well and our underwear, hers has no bears.

I didn’t know things could be just half alive. Jag tänker efter. Antingen lever man, eller så gör man inte det. Ganska övertygande, eller hur? I Jacks naivitet finns stundvis en sådan klockren logik att han känns som en uråldrig yogimästare, som inom sig bär på sanningen om livet.

Room har blivit nominerad till ett flertal priser och vunnit både Irish Book Award 2010 och Rogers Writers’ Trust Fiction Prize. Den är lättläst, varm, hemsk och spännande. En riktigt bra bok, helt enkelt.

Similar Posts:

• Sorg efter familjemedlems död
• På barnets sida
• Förra årets bästa bok
• Kvinnoroller och fattigdom i efterkrigstidens Dublin
• Skräcknovellsamling som inte når fram

Margot, bokens titel och första huvudperson, är långtradarchauffören med traumatisk barndom och prostituerade nattepisoder. Hon, och alla andra långtradare, fascineras av den rullstolsbundna och socialt isolerade Joanna, som blir deras skyddshelgon där hon sitter och pratar med dem via komradio. Så kommer Waldi in i bilden, den superkända, avgudade Waldi som inte kan dansa.

Witkowskis perversa samtidsskildring ger mig en bild av Polen som delvis känns igen (här kanske det är på sin plats att påpeka att jag är lång ifrån någon Polenexpert, och att det här med att bekanta sig med ny, polsk litteratur är en ovan, men dock mycket angenäm, erfarenhet). Här finns prostitutionen, landsbygden, fattigdomen. Men vad som först och främst slår mig vid läsningen är den underbara humorn. Och hur boken ständigt växlar och förvånar mig. Alltid överraskad och förvånad över det jag läser – ingenting kan förutsägas!

I början är det fattigdom och elände med fin (och ibland på gränsen till extrem) humor. Witkowski ringar in det som är vackert och viktigt i människors liv, exempelvis Joannas kärlek till doftljus och Paulo Coelho.

Jag tänker att det är en helt otrolig historia – men ibland funderar jag ändå på om den kanske är högst realistisk, delar av den åtminstone. Eller? Boken får mig att känna mig lite dum och naiv, för i min oerfarenhet kan jag inte riktigt skilja mellan parodi och seriositet. Gissar att det mesta hör till den första kategorin, men ändå.

Så kokar allting ner till ensamheten, alla dessa ensamma människor. Oavsett hur omringade de är av andra människor, de är ändå ensamma och varje gång jag inser det så sätter jag skrattet i halsen.

Efter en stund ändras tonen. Och den rullstolsbundna Joanna blir under åsyn av en radioaktiv ängel (åh! vad jag älskar det uttrycket) ett helgon. Därefter träffar vi prästen som är sexgalning (pojkar, pojkar, pojkar är något av hans mantra) och träningsnarkoman som säljer kosttillskott. Och kritiken mot kyrkan blir brutalt påtaglig.

Sexualiteten finns överallt, och i alla former. Hetero, homo, och i alla möjliga olika varianter. Och allt är lika vidrigt, lika rått och känslolöst, som något nödvändigt ont. Alla möjliga sexuella utlevelser skildras – det är mer än färgen på omslaget som påminner mig om Charlotte Roches Våtmarker, men det här är mycket vidrigare.

Det är grymt, skitigt, obehagligt, hårt. Särskilt kapitlet om livet som långtradare (ja, chaufförerna kallar sig själva långtradare (eller rättare sagt, de nämner sig själva efter sin last – Margot är en kylvagn)). Om den nattliga prostitutionen. Men det finns hela tiden en obehaglig, distanserande humor som gör att det hemska aldrig blir sentimental grymhetsfrossa.

Över lag är allting väldigt obehagligt. Även Margots uppväxt som är alldeles fruktansvärd. De här distanseringseffekterna mitt i all grymhet får mig nästan att tänka på Brechts Verfremdung, även om det aldrig blir riktigt så tydlig metafiktion. Till exempel författarens kommentar om att Greta efter en extremt vidrig sexscen ”bidrar till nedsmutsningen av vår planet” genom att spotta ut tuggummi i en vattenpöl.

Det finns något filmiskt över Margot. Ibland en liten Amélie-känsla, eller påminner den inte om den där bisarra dokumentärfilmen om ett kryssningsfartyg som jag såg en gång, eller någon av alla de tyska filmerna jag fick se under gymnasiet? Jag får en drömkänsla av texten – kanske är det en mardröm. Allt är absurt, nästan kafkaeskt. Liknar en skröna. Stundtals helt hysteriskt, men alltid med något hårt och påtagligt bakom.

Witkowski är kritisk mot allt. Han brister ut i en fantastisk mediaparodi. Och kombinationen media och självskadebeteenden. Driver hejdlöst med amerikaniseringen och kritiserar svidande glappet mellan USA-ytan och smutsen under.

I dagens globaliserade värld fungerar kritiken mot det polska samhället utmärkt även i Sverige – åtminstone delvis – vilket gör allting intressant, är det en egentlig kritik mot globalisering och McDonaldfiering, mot kändislivets ytlighet och resten av världens längtan efter detta?

Antar att det finns en del konkreta polska nyckelpersoner, men även på svenska finns personer som skulle kunna identifieras som Den Enkla Killen Från Landet Som Blir Superkändis, Den Vackert Bedagade Stjärnan, och Stjärnans Kopia.

Funderar på om romanen kanske är osammanhängande? Med bytena av huvudperson och berättarperspektiv? Kanske liknar den mer tre långa noveller med en lösare sammanknytning? Oavsett vilket så blir det ändå en väl fungerande historia, och de tre olika huvudpersonerna kompletterar varandra, blir tre typiska nutidsmänniskor – alla suicidala, uppmärksamhetstörstande och ensamma.

Sammanfattningsvis vill jag säga att jag skrattar, gråter och blir berörd. Margot är fullkomligt vidrig – på ett bra sätt.

Similar Posts:

• Snipp, snapp, sug så var sagan skriven
• Bland tanter, långtradare och vemod
• Med normkritiska ögon på magiska tänder
• Välkommen till Gammeltida
• Alla ensamma pojkar