Lubiewo börjar med en urinluktande hiss och fortsätter lukta piss, smutsig betong och otvättade kukar boken igenom. Journalisten Michal Witkowski tar en polsk piss-hiss med sönderbrända knappsatser upp till fjärde våningen. Där möter han Patricia och Lukrecia, två till synes feta och flintskalliga gamla gubbar med svampangrepp under naglarna och ett gemensamt litet badrum. Badrummet är fullt av cellulitkrämer och kosmetikaprodukter, alla med utgångna bäst-före-datum.

Ja, Lukretcias och Patricias datum har gått ut. Deras liv tog slut 1992. Det var då fantasin mördades, det var då marknadsekonomin infördes och allt gick att köpa för pengar, till och med en ny kropp. Det var slut. Slut med att ta systemets kuk i munnen, slut med kasernerna, soldaterna, ockupationen – det blev fri marknad, fri konkurrens. I Wroclaws anrika bögpark planeras nu ett köpcentrum. Hur många bögparker har inte försvunnit i det tysta? I Göteborg hände visst ungefär samma sak, fast där planlade istället myndigheterna en freesbeegolfbana snitslad mellan de stumma och barkade träden. Och på stranden Lubiewo, utanför Wroclaw solar nu niveaindränkta och vaxade killar två och två på sina Marabou-handdukar i frotté. Ovanpå chokladkakorna diskuterar de jämlikhetsfrågor och adoption.

Den fiktiva Michal Wikowski vill skriva ett reportage. Han vill skriva den tysta historien. Han tror i och för sig inte att den kommer publiceras någonstans, men vem vet…

Och Lukrecia gråter över förlorade glansdagar. Patricia muttrar. Journalisten Michal tar fram diktafonen och berättelserna om alla polska kommunist-fjollor vars namn aldrig ristats in i parkernas träd eller klottrats på pissoarernas kakelväggar tar vid.

Det är en skickligt komponerad historia. Lubiewo är bögarnas Decamerone, en stor uppslagsbok över Polens fjollor där Witkowski återigen skriver in sig själv, den här gången som Michaska. De bögar som inte skildras i Lubiewo är de som kallar sig gay och har glasögon och hemstickade koftor. De som vaknar i sina parförhållanden och ser på frukost-tv. I Lubiewo finns bara plats för kommunist-fjollornas äventyr, öden och raggningsknep. Fler än många är antalet avsugningar och ännu fler än många fler är önskningarna om avsugningarna. Det är sug och sug sida upp och sida ned, men brutal eller porrig är Lubiewo inte. Sugen blir snabbt segdragna, rent av tråkiga att läsa om. En del fjollor går det däremot för snabbt för, deras berättelser känns mest som utfyllnad – en skojig kommentar, ett fräckt sidospår, ett anonymt inlägg. Jag hade velat läsa mer om konflikterna mellan kommunist-fjollorna och gay-killarna och fler och utförligare miljöbeskrivningar. Den slipade berättarformen där allt berättas i andra eller tredje hand har den tråkiga bieffekten att ingen fjolla riktigt får tala för sig själv, att platser sällan är ingående beskrivna och att känslorna hos den aktuella fjollan är filtrerade. Ibland, men ändå för sällan lyckas Witkowski fullt ut med konsstycket att skildra två parallella världar. Det är då bögparkens busksnår glittrar om natten, sandkornen som fastnat i röven skaver som diamanter och bajstoan doftar gulare än det gulaste citronrengöringsmedel. Det är då pisset inte längre bara är piss utan också guld.