dagensbok.com » Stina Sigurdsson

Rose Lagercrantz "Mitt lyckliga liv"

Stina Sigurdsson — Sun, 26 Dec 2010 23:00:10 +0000

Dunne ligger i sin säng och kan inte somna. Vissa räknar får, men Dunne räknar istället alla gånger hon varit lycklig (de olyckliga stunderna kommer med av bara farten).

Dunne berättar om när hon började skolan, och var glad och förväntansfull, men samtidigt så orolig över att hon kanske inte skulle få några vänner. Men så ser hon Ella Frida på skolgården, och Ella Frida ser henne, och från den dagen är de bästa vänner som gör allting tillsammans.

Tills den dagen Ella Frida berättar att hon ska flytta. Sorg! Dunne vet inte hur hon ska klara sig utan Ella Frida, och allting blir väldigt väldigt ledsamt och tråkigt en stund efteråt. Men så småningom reder det mesta upp sig, som det brukar göra.

Rose Lagercrantz bok om Dunne är en fantastisk liten bok. ”Träffsäkert om stora känslor ur ett barnperspektiv” har förlaget skrivit på baksidan av boken, och det är precis så det är. Dunnes lyckliga stunder är verkligen lyckliga, och de ledsamma stunderna så rent hjärteslitande ledsamma att det känns ända ner i magen.

Illustratören hamnar ofta i skymundan, men här vill jag verkligen lyfta fram Eva Erikssons bilder som bidrar minst lika mycket till historien som Rose Lagercrantz text. Bilderna förstärker historien, och jag tycker mycket om att Dunne och hennes klasskompisar får se så små ut som 7-åringar faktiskt är. De är barn, och de är ganska små barn. Men även små barn kan känna stora känslor, och det är alldeles på riktigt.

Mitt lyckliga liv är en bok att sätta i händerna på varenda läsglad unge, eller kanske ännu hellre en bok att läsa högt tillsammans. Alternativt kan man läsa den helt utan barn i närheten, det går precis lika bra.

Mårten Sandén "De dödas imperium"

Stina Sigurdsson — Thu, 02 Dec 2010 23:00:44 +0000

De dödas imperium är den sista boken i Mårten Sandéns trilogi om Jannike Faltin. Några år har gått och Jannike har gjort militärtjänst som kustjägare, och blivit om möjligt ännu tuffare och definitivt ännu argare. Nu blir hon av Byrån för Särskilda Efterforskningar samt dess brittiska motsvarighet MI0 skickad till London för att utreda varför ett gammalt luftskepp står i luften över en långvågssändare i Halland. Eller kanske inte så mycket utreda något som rädda världen.

Den som ligger bakom luftskeppen, och en hel del andra underligheter, är Lord Holbrock. Han är ungefär 150 år gammal och i klockbranschen, och har hittat ett sätt att lura tiden, med ödesdigra konsekvenser.

Till Jannikes hjälp i London finns en viss Geoffrey Wilmot. I förra boken, Det viskande barnet var Geoffrey en riddare i spegelvärlden, och även den som Jannike insåg var den hon så småningom skulle gifta sig med. Jannikes förväntan är gränslös inför mötet med Geoffrey, som dock visar sig vara vampyr i den här världen, något som Jannike inte alls kan förlika sig med. Att hon är otrevlig mot stackars Geoffrey är en underdrift.

Jag har märkt att böckerna i den här trilogin är väldigt svåra att berätta om. Det finns så många trådar och nivåer och så väldigt många olika fantasyelement. Första boken var mest vättar och troll och jättar (folktro), andra boken var det spegelland och riddare (saga), tredje boken handlar om att besegra döden, bland mycket annat. Det blir onekligen rätt splittrat.

Och så den här vampyren då. Min besvikelse var oändlig när jag läste om De dödas imperium på förhand och insåg att även Mårten Sandén hade fallit till föga och skrivit om vampyrer. Jag gillade ju de andra böckerna just för att de var något annat, för att han använde andra övernaturliga inslag än de vanliga. Efter att ha läst boken kan jag i och för sig se att vampyren Geoffrey fyller sitt syfte, och jag vet inte hur historien skulle knutits ihop om han inte varit vampyr. Men ändå! Jag gillade Twilight-böckerna (om än inte oreserverat), men har sett en sådan oändlig mängd efterföljare att det känns rätt tröttsamt med ännu en vacker vampyr, som därtill är snäll och inte biter människor.

Min största invändning har jag däremot mot slutet. Slutet har all kapacitet att bli starkt och hjärtslitande, men blir mer ”jaha”. Det avrundas för snabbt och jag hade mer än gärna sett ett till kapitel mellan de två sista. Jag tror att det hade hjälpt både förståelsen och empatin för Jannike och för känslan av ett rätt abrupt slut.

Trilogin Den femte systern, Det viskande barnet och nu De dödas imperium är och förblir en favorit, men den sista boken är också den svagaste.

Hanna Jedvik "Snart är jag borta"

Stina Sigurdsson — Sun, 17 Oct 2010 22:00:12 +0000

Snart är jag borta börjar i efterdyningarna av en gruppvåldtäkt. Lina släpar sig hem genom staden, på alla fyra, eftersom det gör så ont i hennes underliv att hon inte kan gå. Hon klandrar sig själv, för att hon var så obetänksam och klantig att hon följde med fyra killar på efterfest. Så gör man inte, det är att be om att bli våldtagen, och allt är hennes eget fel, tänker Lina. Hennes bästa vän Maja skulle aldrig göra så, och Lina bestämmer sig för att inte berätta för någon om vad som hänt.

Maja är poptjejen som dyrkar Broder Daniel och Håkan Hellström, skriver bandrecensioner, är jättesöt och omtyckt. Men när ingen ser gråter hon och kämpar mot längtan att skära sönder sig (igen). Maja vill inget hellre än att flytta från stan (till Göteborg), Lina vet knappt om hon vill något alls.

Maja och Lina är lite som Spara och Slösa; de är karaktärer skapade för att vara motsatta varandra. Det är inåtagerande vs utåtagerande: Maja är den som utåt sett är perfekt, alltid trevlig, duktig i skolan, stabilt föräldrahem, men vänder sina ångest inåt, med sönderskurna armar och sömnlösa nätter. Lina har det utåt sett struliga bakgrunden: försupen pappa, dåligt med pengar, brutalt våldtagen. Men till skillnad mot Maja vänder hon aggressionerna utåt och blir sur och skäller ut människor utan anledning istället; stöter bort Maja som annars skulle ha förstått att något var fel och luskat ut vad.

Jag tycker att Snart är jag borta är lite väl psykologiserande på sina ställen, som en liten skolbok i olika sätt att hantera smärta. Å andra sidan är det en bra historia, välskrivet och med bra beskrivna skildringar av Lina och Maja – utan att gå över gränsen till förhärligande av ångest och destruktivitet. Snart är jag borta är ingen misärroman, trots våldtäktsinledningen och trots titeln, som fick åtminstone mig att tro att det var nån slags självmordshistoria. Snart är jag borta handlar om mörker och ångest och hur vi hanterar det, men också om att vara sjutton år och kär, och att längta bort, och om att hitta ett sammanhang där man kan lära sig att tycka om sig själv, vara som man är.

Karin Alvtegen "En sannolik historia"

Stina Sigurdsson — Sun, 12 Sep 2010 22:00:49 +0000

Helena flyttar med man och dotter från hektiskt karriärliv i Stockholm till en gård i Sundsvallstrakten, där de till bybornas förfäran bygger upp ett hotell. I ivern att få allting klart, så att allting ska bli bra sen, kraschar dock äktenskapet och Helenas man flyttar tillbaks till Stockholm. Kvar är Helena och en ledsen dotter.

Anders har en fantastisk karriär bakom sig, men allt känns meningslöst. God för flera miljoner kör han med vilje av vägen, och missar en bergvägg med centimeter tillgodo. Han kan lämna sjukhuset efter någon dag, och desillusionerad och trött tar han in på ett hotell i en by utanför Sundsvall. Och så vävs de två historierna ihop.

En sannolik historia är egentligen bara början på en roman, vägen fram tills det egentligen börjar. Jag sträckläser den, har svårt att sluta, sitter uppe för länge när jag egentligen behöver lägga mig tidigt för att orka upp dagen efter. Det är inte så många böcker som har den effekten på mig längre.

Jag ser boken som en beskrivning av hur vi tenderar att vara rädda för det som är okänt, och hur vi svårt vi har att ta ett steg bort från oss själva och sätta oss in i någon annans situation:

Helenas granne Anna-Karin var populär och tuff som tonåring, fick barn tidigt och är nu ensam efter flera skilsmässor. Hon är rasist och homofob, och vill att allting ska vara exakt som det alltid har varit. Alla förändringar är av ondo. Jag tycker om skildringen av henne, hon är en obehaglig och osympatisk människa, men det är lätt att se hur hon längtar tillbaka till tonårens glansperiod. Ju fler förändringar som görs omkring henne, desto längre ifrån tonåren kommer hon.

Helena klamrar sig fast vid minnet av sin exman och vill inte gå vidare. Hela orsaken till att hon befinner sig i byn är en längtan tillbaka till barndomens lyckliga somrar som hon tror att hon ska kunna återskapa.

Men livet fungerar inte om vi är statiska, om vi krampaktigt håller kvar vid det som varit för att vi inte vågar gå framåt, för att vi är rädda för det okända. En sannolik historia är en roman om att våga gå vidare.

Mikael Niemi "Skjut apelsinen"

Stina Sigurdsson — Sun, 08 Aug 2010 22:00:43 +0000

Skolmassaker. Någon eller några kliver in på sin skola och skjuter ihjäl sina lärare och skolkamrater. Vi läser artiklarna i tidningarna, förfäras och undrar vilka de är som gör sånt, vad är de för personer, hur går man över den gränsen?

En skola jag jobbade på blev en dag hotad. Någon hade skrivit på ett forum på nätet att han tänkte åka till skolan och skjuta omkring sig. Någon annan läste detta och ringde skolan och varnade. Det var en helt vanlig dag som slutade med insatsstyrkans närvaro, låsta byggnader och systematisk utslussning och evakuering av skolans samtliga 1200 elever. När polisen sedermera hittade killen som skrivit inlägget hävdade han att det bara var ett skämt. Ett skämt som blev förbaskat dyrt.

Huvudpersonen i Mikael Niemis bok är inte särskilt sympatisk. Det vill säga han är tonåring. Tonåringar är som regel rätt egocentriska och jobbiga. Huvudpersonen i Skjut apelsinen (som saknar namn) tycks vara en rätt färglös naturare, en tönt kanske, som föraktar sina skolkamrater enormt mycket. Han föraktar även sin mamma, sina lärare och, tja, Strindberg. Han börjar skriva dikter och upptäcker att han är ju själv enormt mycket bättre än alla stora författare som svenskläraren tvingar honom att läsa.

Han börjar provocera – för att märkas, för att inte vara helt osynlig och som död. Alla uppfattar dock inte hans provokationer på det sätt han hade tänkt sig.

Och var ligger den där gränsen egentligen? När är något ett skämt, när är det konst? När är det blodigt allvar? Huvudpersonen (i brist på bättre epitet), är han på rätt sida om den när han skaldar om att bomba skolan? Kan man ens skämta om sådant – eller kan man skriva poesi om vad som helst? Kan man trigga andra människor att gå över gränsen?

Niemi använder som vanligt ett målande språk och värjer inte för det äckliga (tvärtom, faktiskt). Jag gillar att boken inte är så tillrättalagd. Många ungdomsböcker är lite sådär finbra: välskrivna gripande historier som följer ungefär samma mall om utanförskap och olycklig kärlek. Dessa teman är högst centrala även i Skjut apelsinen, men historien är inte tillrättalagd. Den genomsyras av förakt och äckel och otrevliga människor. Same, same but different, liksom.

Johan Theorin "Blodläge"

Stina Sigurdsson — Sun, 04 Jul 2010 22:00:40 +0000

Blodläget är ett rött stråk som går genom kalkstenen i stenbrottet. Det sades vara förstenat blod efter en strid mellan trollen och älvorna.

Per Mörner bor i en stuga vid kanten av stenbrottet och vid kanten av Alvaret. Hans ena dotter är svårt sjuk, hans pappa är en gammal porrkung som behöver sin sons hjälp. Per själv slits mellan att vara vid sin dotters sida, och behöva inse hur svårt sjuk hon faktiskt är, och att hjälpa sin pappa.

Faderns, porrkungens, hus och studio brinner ner och själv är pappan efter en stroke inte så behjälplig i att förklara vad som har hänt. Per Mörner börjar nysta i de fåtal spår han har, från sin pappas enstaviga meningar och gamla tidningar, för att försöka ta reda på vad som har hänt – eller kanske mest vem hans pappa egentligen var, och vilka de unga tjejerna som han fotograferade var.

Theorins tredje bok om Öland är på samma sätt en spänningsroman med övernaturliga inslag som de tidigare. Dock är de övernaturliga inslagen mer perifera och, tyvärr, även spänningen mindre. Det tar tid innan jag kommer in i boken, det tar lång tid innan själva mysteriet står klart för mig och när det gör det är inte lösningen så svår att lista ut.

Jag har alltid varit förtjust i just de övernaturliga inslagen i Johan Theorins böcker, och tycker att kombinationen spänningsroman och spökhistoria brukar vara synnerligen lyckad i hans händer. I Blodläge fångar mig dock bihandlingen med Per Mörners granne Vendela mer. Vendela är uppvuxen på Öland och är nu tillbaka med sin egocentriska skitstövel till man. Vendela är helt uppslukad av att möta älvorna på Alvaret, och be om deras hjälp. På samma sätt som hon bad om deras hjälp som barn – trots att konsekvensen av det blev förödande.

Sammantaget är Blodläge den svagaste av Johan Theorins böcker hittills. Ändå fullt läsvärd.

Magnus Nordin "Djävulens märke"

Stina Sigurdsson — Sun, 30 May 2010 22:00:05 +0000

9C är den stökigaste klassen i skolan, och än värre har det blivit sedan deras ordinarie klassföreståndare, Hanna, blivit sjukskriven. Klassen har gått igenom ett antal vikarier när Malin Lärka kliver in i bilden. Det är som att vända på en femöring, klassen blir ordningsam och börjar prestera långt över sin förmåga.

Efter en tid är Hanna frisk nog att komma tillbaka till arbetet, och Malin får sluta. Hanna förundras över de goda resultaten i klassen – hon känner ju sina elever och vet ungefär vilken nivå de låg på när hon försvann. Hon fattar misstankar och har precis börjat försöka luska i vem Malin egentligen är, när hon hittas död i klassrummet. Malin får komma tillbaka till 9C.

Ella går i klassen och inser att något är mycket märkligt med Malin. När Malin tittar på henne är det svårt att säga ifrån, för att inte tala om den underliga rösten hon hör i huvudet. Och Malins ögon skiftar tydligt mellan blått och grönt. Och vad hände egentligen med Hanna? Med tiden förstår Ella att saker är väldigt, väldigt fel.

Magnus Nordin är lite av ungdomsbokskräckmästare i Sverige, och Djävulens märke är verkligen inget undantag. Det är en välskriven och spännande historia som bara är lagomt förutsägbar, och innehåller både övernaturlighet, sex och ond bråd död. Not bad at all.

Sarah Waters "Främlingen i huset"

Stina Sigurdsson — Sun, 25 Apr 2010 22:00:54 +0000

Efter att, i jobbet, ha plöjt böcker för sjuåringar i tre månader kände jag en längtan efter att sätta tänderna i en riktig Roman. En tjock, välskriven bok. Vuxenbok. Jag hittade inget på biblioteket som föll mig i smaken den dagen, så jag åkte hem tomhänt. Och hittade ett recensionsex av Sarah Waters Främlingen i huset i brevlådan. Score! Dryga femhundrasidor historisk roman – efterkrigstid, England, gamla slitna mansions. Helgen var räddad! Omslaget är till och med gjort så att det ska se ut som att boken redan är så läst att skyddspappret börjat slitas i kanterna.

Främlingen i huset handlar om gården Hundreds hall, sedd genom distriktsläkaren Faradays ögon. Doktor Faraday minns husets prakt från sin barndom och blir förskräckt när han, strax efter andra världskrigets slut, blir kallad dit för att se till en patient. Godset har förfallit bortom räddning, den en gång så förmögna familjen måste vända på slantarna och själva jobba hårt för att hålla sig själva och gården på fötter. Doktor Faraday förförs ändå av den gamla byggnaden, och av familjen Ayres, och ser till att få fler och fler anledningar till att åka ut till gården och blir en vän till familjen.

Familjen Ayres består av Mrs Ayres och hennes vuxna barn, Roderick och Caroline. Roderick blev svårt skadad under kriget och håller nu på att gå under av ansvaret att vara gårdens herre. Caroline var lotta under kriget och trivdes utmärkt, men blev hemkallad för att vårda Roderick och blev kvar. Som den klipska kvinna hon är (dvs ful) har hon inte särskilt många andra alternativ än att stanna kvar – gift blir hon inte.

Samtidigt som doktor Faraday har svårt att hålla sig borta från huset börjar märkliga och otäcka saker hända där. Ett spöke, eller något som hemsöker huset? Doktor Faraday ser förstås bara logiska förklaringar, som den läkare han är, men katastrofen är nära.

Boken är dock mer än en spökhistoria, kanske inte ens främst en spökhistoria. Klassproblematiken griper mig. Familjen Ayres är överklass i förfall, men oavsett hur lite pengar de har är de ändå förmer än doktor Faraday, vars mor var barnjungfru i huset. Inte på något elakt sätt, och familjen har förstås de bästa manér, men på bara ett självklart sätt.

Främligen i huset är en roman med många bottnar, med nyanserade välskrivna karaktärer. När jag läst ut boken har jag fler frågor än när jag började – på ett bra sätt, jag kan inte riktigt sluta fundera på vad som egentligen hände och hur saker förhåller sig. Sarah Waters har återigen skrivit en riktigt bra roman, helt enkelt.

Maja-Maria Henriksson "Jag finns"

Stina Sigurdsson — Sun, 21 Mar 2010 23:00:43 +0000

Den här trenden att vilja läsa böcker som har hänt ”på riktigt” har jag aldrig riktigt förstått mig på, men jag ser ju hur oerhört stark den är idag. En bok kan verka vara hur spännande och bra som helst, men har det inte hänt på riktigt så är det inte lika bra. Att även biografier och ”sanna” historier också är vinklade och aldrig hundra procent sanna för alla inblandade spelar visst ingen roll. Det viktiga är att någon säger att det här har hänt.

Personligen tillhör jag nog en annan generation, eller bara en annan smak, för jag föredrar en bra historia och ett bra språk framför att något är sant. Jag blev aldrig upprörd över att James Frey hade ljugit ihop Tusen små bitar. Visst är det lite löjligt att påstå att något är en sann historia när det inte är det, men jag läser ju mycket hellre den påhittade och intressanta historien än den tråkigare verkligheten. Och det tror jag gäller för de flesta andra också, bara det att många förmodligen vill leva kvar i villfarelsen att vad de läser är Hundra Procent Sant.

Så med den bakgrunden är det inte så konstigt att jag stönar högt när jag läser på baksidan till Jag finns att det är en roman med självbiografiska inslag. Jag BRYR mig inte, och jag vill inte ens veta att det är sant. Jag vill faktiskt hellre läsa en helt uppdiktad roman, eller åtminstone bara inte veta vad författaren har för egna upplevelser. Men jag ser varenda dag bevis på att många tänker precis tvärtom, och jag förstår mycket väl att förlagen hänger på och skriver ”självbiografiskt” på allt de kan. Jag kan bara beklaga det. (För mer läsning i ämnet: läs Ellas recension av en avhandling om gymnasieelever och ”sanna historier”.)

Jag finns handlar om Johanna som blir svårt mobbad och misshandlad av några killar i skolan, och sen kommer hem till en psykiskt instabil mamma som fortsätter misshandeln både psykiskt och fysiskt.

Maja-Maria Henriksson skriver målande och gripande. Under största delen av boken är det dock så svart att jag letar efter minsta lilla ljusglimt. Det finns inte något i Johannas liv som går att hålla fast vid, som ger en liten liten ljusglimt. Det är så att jag nästan hoppas att hon ska försöka ta livet av sig bara för att ta sig därifrån, för så där går det inte att leva.

Och nej, det gör det ju inte. Och den där ljusglimten kommer ändå, sent omsider, och då är det på ett bra sätt. Det finns andra ungdomsböcker i den här misärgenren där jag verkligen inte gillat upplösningen och hur allt görs bättre (till exempel Åsa Anderberg Strollos Bryta om) men här fungerar det. Här blir det trovärdigt för mig. Det är inte tillrättalagt, det blir inte plötsligt lätt, det kommer inte ett gudomligt ingripande och ändrar allting, utan det är ungefär som i verkligheten: ett helvete, men kanske går det att ta sig upp ur helvetet.

Katarina Kieri och Per Nilsson "I det här trädet"

Stina Sigurdsson — Sun, 14 Feb 2010 23:00:56 +0000

Två av Sveriges främsta ungdomsboksförfattare skriver en bok ihop. Det har hänt förr: för 15-20 år sen läste jag Hans-Eric Hellbergs och Elvira Birgitta Holms böcker Förbjudet och Tillåtet. Likheter finns det – författarna har skrivit varannat kapitel, Kieri om Jakob och Nilsson om Siri (liksom Hellberg och Holm också skrev om sitt motsatta kön). Men där slutar likheten – Hellberg och Holm skrev sina böcker på 70-talet med tidstypiska explicita sexskildringar och att jämföra I det här trädet med Förbjudet är egentligen inte rättvist. Lång tid har gått och ungdomslitteraturen ser annorlunda ut nu.

I det här trädet handlar om Jakob och Siri, men de lever parallella liv och träffas knappt. Jakob är av den tysta sorten, inte killen som går ut och festar på helgerna. Han förundras över hur klasskompisen Ida ens vill prata med honom, så pass att han glömmer bort att prata tillbaka. Siri har bara en vän, Fatima, som hon lyckas stöta ifrån sig. Hon sticker ögonen ur klasskompisarna i skolkatalogen, och har en alkoholiserad pappa som sviker henne om och om igen. De går om varandra, Jakob och Siri, och möts aldrig riktigt.

I det här trädet handlar bland annat om hur vi inte pratar med varandra och hur man gör saker stora genom att inte prata om dem. Jag grips av hur Jakob skapat enorma, traumatiska händelser av saker som kanske inte är så stora egentligen. Men eftersom familjen inte har pratat om det utan bara tigit har de fått växa oemotsagda, i fred tills de överskuggar hela livet. Och hur lätt det skulle kunna vara att punktera alltihop genom att bara säga några ord.

Jag kan känna igen Kieri och Nilssons röster i de olika kapitlen, men I det här trädet är ändå märkvärdigt hel och väl sammansatt. Per Nilsson har dessutom lämnat sina ständigt återkommande karaktärer, och många av sina tendenser att leka med fiktionen och sina karaktärer, vilket i det här fallet är lite befriande. Om jag inte hade varit så pass inläst på båda författarnas tidigare böcker tror jag inte att jag hade kunnat skilja ut vem som skrivit vad utan bara läst en helgjuten, bra bok.

dagensbok.com » Stina Sigurdsson

Rose Lagercrantz "Mitt lyckliga liv"

Similar Posts:

Mårten Sandén "De dödas imperium"

Similar Posts:

Hanna Jedvik "Snart är jag borta"

Similar Posts:

Karin Alvtegen "En sannolik historia"

Similar Posts:

Mikael Niemi "Skjut apelsinen"

Similar Posts:

Johan Theorin "Blodläge"

Similar Posts:

Magnus Nordin "Djävulens märke"

Similar Posts:

Sarah Waters "Främlingen i huset"

Similar Posts:

Maja-Maria Henriksson "Jag finns"

Similar Posts:

Katarina Kieri och Per Nilsson "I det här trädet"

Similar Posts: