Sedan Minna var fem år, och hennes pappa lämnade familjen, har hon tagit hand om sin psykiskt sjuka mamma. Nu är hon sexton år och bestämd över att hon ska klara att gå gymnasiet och bli en ny människa i Skärholmen där ingen känner henne. Mamman har legat inlagd över sommaren och Minna har fått klara sig själv, så gott hon kunnat utan pengar, tillsammans med pojkvännen Eddie som har ett rivningskontrakt i Liljeholmen och jobbar på posten.

Naturligtvis är den där nya Minna inte så enkel att etablera. En gammal klasskompis dyker upp, och mamma kommer hem och det blir svårt att klara av att hantera allting samtidigt.

Boken utspelar sig under några veckor i höstterminens start. Berättelsens nutid varvas med tillbakablickar på Minnas uppväxt – hur hon skuldbelagts av sin mamma och hur hon har lärt sig att inte "besvära" sin pappa med hur hon har det.

Kanske spelar det in att jag avslutade Svinalängorna precis innan jag började läsa Bryta om. Svinalängorna har sin beskärda del av misär. Bryta om om möjligt ännu mer. "Misär misär misär, kan det inte få hända NÅGOT bra?" tänkte jag säkert femton gånger under läsningen. För det är verkligen alldeles bedrövligt. I elva år har Minna tagit hand om sin mamma, och uppenbarligen har INGEN sett något. Ingen har sett att Minna mått dåligt, att hon emellanåt har dåligt med mat, inte heller pappan verkar vilja se hur det står till även fast han helt uppenbart vet det.

Som barn av det här så kallade folkhemmet där staten och det sociala skyddsnätet är starka så är det en förfärande tanke att ett barn skulle kunna ha det så illa så länge utan att någon reagerar. Och ja, jag är förmodligen väldigt naiv.

Större delen av boken är helt okej, trots allt elände. Den är välskriven och beskriver Minnas tillvaro på ett medkännande sätt. Det är inte svårt att sätta sig in i hur hon gör för att överleva tillvaron. Men sen kommer slutet. Jag vill inte säga för mycket men plötsligt känns allting för tillrättalagt, för pedagogiskt. Författarens röst ändras också från att ha varit ett med Minna och en del av hennes helvete till att bli pedagogisk och undervisande, och där tappar boken sin trovärdighet helt för mig.

Jag funderade länge över varför Bryta om har fått epitetet ungdomsbok när exempelvis Svinalängorna är vuxenbok. Jag tror jag hittade orsaken i slutkapitlet. Och det är inte något som gynnar boken, oavsett genre.