Kallentoft debuterade år 2000 med thrillern Pesetas, men nådde fram till de breda läsarskarorna först med otäckheterna i Midvinterblod. Frågan är om han inte tar priset med råheten i Vårlik, redan i bokens inledning visar han att han är beredd att passera en gräns som många kriminalförfattare inte kan tänka sig att överträda: barn som offer. Brott mot barn väcker särskilda känslor hos de flesta, och är svårare att läsa om och, gissar jag, svårare att skriva om. Jag gillar att Kallentoft fortsätter på det respektlösa och ganska råa sätt som är ett tydligt särdrag. Jag gillar att det finns flera bottnar i hans historia, att det inte går en tydlig linje mellan svart och vitt, att det inte är självklart att ondskan är just ren ondska. Jag gillar att personerna i hans romaner också har flera bottnar, även om just Malin Fors ibland blir lite väl stereotypt deckarhjältig.

Det finns ett övernaturligt inslag, de döda talar till Malin Fors, ber henne om hjälp, vill att hon ska se. Ett grepp som stundtals fungerar alldeles utmärkt och stundtals ger romanen farlig slagsida mot pekoral och lite för mycket av det som brukar saluföras i program på TV där personer säger sig kunna tala med andar. Det är en svår balansgång och det är svårt att sätta fingret på exakt när det blir för mycket.

Det är finanskris även i Linköping, och Kallentoft låter Malin Fors bli ett slags talesman för det förakt som finns mot de rika, de som utan att tänka på konsekvenserna skapat de förutsättningar som ledde fram till kraschen. Det tillför inte historien något, stör väl inte heller. Intressantare är sidohistorien med Malins osympatiska mamma som avlidit, och Malins ångest över att inte sörja sin förälder tillräckligt mycket. Där blir hon mycket mänsklig och trovärdig, och scenerna mellan Malin, hennes dotter och hennes pappa tillhör de bästa i boken.

En bomb sprängs i centrala Linköping. Genast tar en aktivistgrupp på sig ansvaret, men det är något som inte stämmer. En grupp som spränger bomber för att protestera mot finanskrisen? Nä, jag köper det inte, och som tur är gör inte Malin det heller. Den historia som rullas upp är komplex, spännande och otäck, men mot slutet havererar det tyvärr i ett virrvarr av myter om rika män, mörka hemligheter som inte har någon poäng, rebels without causes, explosioner och en varansamling (!). Greppet med varanerna är förvisso underhållande, men också väldigt förvirrande. De sista femtio sidorna verkar tillhöra en helt annat bok som jag inte alls vill läsa och som jag önskar inte hade limmats fast vid den föregående.

En habil deckare som ibland glänser till, men det känns som att Kallentoft velat lite för mycket, velat skruva det ett varv för mycket. Frågan är om det gör så mycket i det stora hela. Kallentoft är trots allt en av få svenska deckarförfattare med litterära ambitioner, med ett litterärt språk och med kapaciteten att skapa trovärdiga persongallerier och intriger.