Recension

: Maplecroft
Maplecroft: The Borden Dispatches #1 Cherie Priest
2014
Penguin
6/10

Strandhugg

Utgiven 2014
ISBN 9780451466976
Sidor 435
Språk Engelska

Om författaren

Cherie Priest, född 1975, är en romanförfattare och bloggare från Tennessee. Hon debuterade 2003 med Four And Twenty Blackbirds; och har bl a nominerats för Hugopriset för sin roman Boneshaker.

Sök efter boken

Ett av mina stoltaste ögonblick på dagensbok.com var när jag såg att min recension blivit citerad på den svenska utgåvan av Pride And Prejudice And Zombies. Jag gillar galna crossovers – det där ögonblicket när två historier som inte alls borde fungera ihop plötsligt tvingas ihop och visar sig förklara varandra rätt väl, understryker eller kompenserar varandras styrkor och svagheter.

Maplecroft borde passa mig perfekt, även om den är väldigt olik PP&Z och dess oräkneliga (och snart väldigt tröttsamma) kopior. Vi börjar med Lizzie Borden, kvinnan som i verklighetens 1892 anklagades för att ha slagit ihjäl sina föräldrar med en yxa, frikändes (delvis eftersom ingen kunde föreställa sig att ett svagt, ogift fruntimmer skulle kunna yxmörda någon) men dömdes i allmänhetens ögon och förvandlades till en barnramsa.

Lizzie Borden took an ax
And gave her mother forty whacks.
When she saw what she had done,
She gave her father forty-one.

Sen konstaterar vi att detta ägde ju trots allt rum på HP Lovecrafts bakgård… Så varför inte utgå från att Lizzies föräldrar faktiskt var besatta av något, att Miskatonic University med alla dess galna forskare är alldeles om hörnet, och att Saker som gör människor vansinniga då och då kommer upp ur havet, drivna av närvaron av Något Mycket Gammalt…? Och nu är det upp till Lizzie och hennes yxa, hennes svårt tuberkulossjuka syster som via posten lever ett dubbelliv som hyllad manlig vetenskapsman, den lokale doktorn som har både PTSD från inbördeskriget och ett rejält riddarkomplex, och Lizzies… äh, ”nära personliga väninna” att stoppa det, i den mån det alls kan stoppas.

Det jag gillat i Priests steampunkfuturism (Boneshaker) finns här också: Hon tar sitt upplägg på allvar – det gjorde ju Lovecraft också, om än inte alltid lika sympatiskt som här – och använder det för att blanda skräck, familjedrama och lagoma doser petande i köns-, klass- och sexroller med en gammal smårostig hattnål. Vad man än kan tycka om att använda ett verkligt brottsfall till en sådan här grej (om 30 år gör någon en vampyrhistoria av Juha Valjakkala) blir det ju onekligen så när man gräver långt nog tillbaka; det är de blodiga historierna som överlever, och som ibland behöver skrivas om.

Samtidigt kan jag ändå tycka att Maplecroft efter en lysande start blir lite felviktad. Delvis eftersom detta, som alla jävla ”genre”-romaner nuförtiden, förstås är del 1 i en serie och hon alltså inte kan göra som Lovecraft gjorde och låta alla bli galna, dö, eller bli galna och dö inom 30 sidor utan måste lämna mycket öppet. Men desto större skäl då att hålla igen lite; i stället kastas vi omedelbart in i handlingen, halvvägs in i boken har allt redan börjat gå obönhörligt åt helvete och den där klimaktiska slutfajten som borde ligga i slutet av boken dras ut alldeles för länge, och mycket av poängen med att faktiskt låta det utspela sig på 1800-talet och utforska den världen går förlorat. Hon lever lite för mycket på att låta läsarens egna fördomar om det pryda, verklighetens-folk-stockkonservativa 1800-talsamerika göra jobbet åt henne i stället för att bygga ut den världen. Att Lizzies kärleksaffär med skådespelerskan Nance O’Neil (i verkligheten bara ett rykte och per definition på 1800-talet ett illasinnat sådant) här blir ett faktum är ett bra grepp – historiska LGBT-skildringar kan bli väldigt bra, jag älskar Sarah Waters. Men just eftersom allt går så snabbt känns det som om Priest tar en genväg; de är lesbiska i en amerikansk småstad på 1800-talet, där har de redan läsarnas sympati och behöver inte mer bakgrund än så.

Men trots allt kan jag inte låta bli att gilla det, hela vägen fram till den obligatoriska öppet-för-uppföljare-slutet. Priest skriver hela boken som en serie inte helt logiska dagboksanteckningar, där vissa av berättarna tappar koncepterna mer och mer allt eftersom, men försöker inte skriva som Lovecraft (vilket nog är en väldigt god idé). Men hon har en poäng med det på 2010-talet, när gamle Howard Phillips ärkekonservativa tankemonster börjar bubbla upp och ta plats hos människor en trodde en kände… och där, på tröskeln, står en sammanbiten kvinna med en yxa i näven och säger STOPP. Hur långt räcker det?

Björn Waller

Publicerad: 2015-03-15 00:00 / Uppdaterad: 2015-03-14 18:13

Kategori: Recension | Recension: #6057

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?