Man skulle kunna betygsätta boken ur två synvinklar. Dels hur bokförlaget Aleph har fullbordat översättningen av Lovecrafts tunga kortroman/långnovell. Då de även gett sig på ett förord och en extensiv analys av boken ligger en stor del av värdet i just den skriften. Dels hur boken jämför sig med Lovecrafts andra romaner och noveller.

Jag är en stor fan till Aleph Bokförlag och tycker att vi ska vara tacksamma att en svensk utgivare satsar på fantastisk litteratur. Jag har följt deras utgivning under senaste åren och uppskattar de översättningar som kommer, om än sparsamt. Det är ingen lätt uppgift att ta sig an ett sådant här alster. Sökandet efter det drömda Kadath saknar i stort sett dialoger och är oerhört kompakt skriven. Mängder med adjektiv och målande beskrivningar, kombinerade med Lovecrafts typiska, ofta konstiga, meningsföljd måste ha satt många funderingar i huvudet på översättarna. Jag kan riktigt tänka mig hur de i timtal suttit och funderat över speciellt krångliga passager i boken. Kort sagt har de gjort ett bra jobb.

Något som tidigt fångar uppmärksamheten är indelningen av stycken i boken. I stället för en enkel radbrytning används två vilket gör att varje stycke känns som ett eget kort kapitel. Det känns först ovant, men efter kort läsande inser man vilket hjälp det innebär. Lovecrafts språk är så intensivt att man behöver tid att fundera på vad man nyss läst, grubbla över vad han egentligen menade. Det här är inget verk man läser från pärm till pärm trots det korta formatet. Gör du det kommer du inte att uppleva bokens stora charm; detaljerna, korsreferenserna till andra Lovecraft-noveller och inte minst den påtagliga skräcken.

En annan fysisk detalj är bokens format. Vad har förlaget tänkt på? Formatet kan enklast liknas vid ett Tintin-album, stor och plastig. De flesta format har en marknad; pocketboken är behändig att ta med, inbundna och kartonnage ser mäktiga ut i bokhyllan och håller länge, storpocket fyller något tomrum däremellan. Det här formatet passar inte för något ändamål och jag hoppas att vi slipper se den i fler upplagor.

Boken då. Det är inte min Lovecraft-favorit, men det är troligen av mer personliga skäl. Jag har svårt med den skenande handlingen och de fattiga personporträtten. De fungerar i noveller men blir sparsamt i längre verk. Bortser man från det är det troligen ett av Lovecrafts bästa verk. I stället för att snabbt ryckas ur novellen kan du här gotta dig i timtal åt författarens rikliga prosa. När jag slog igen boken spreds en oväntad aha-känsla genom kroppen. Känslan likväl som slutet var inte helt olikt den i Paulo Coelhos Alkemisten – borta bra men hemma bäst. I övrigt kan jag inte se att dessa författare har något gemensamt.

Texten är ryckig med bihandlingar som försvinner lika fort som de kommer. Huvudpersonen Carter hinner med lika mycket på sina hundra sidor som Tom Jones gör på tusen. Han träffar åtskilliga karaktärer (likätarna är mina favoriter), de flesta har försvunnit eller dött innan du hann lära känna dem. I jakten på sin drömstad lär han känna vänner som hjälper honom på hans bisarra odyssé. Han tar sig även tid att återgälda tjänsterna på de mest otänkbara sätt. Då allt utspelar sig i Lovecrafts drömvärld får Lovecraft fria tyglar i sin prosa och det passar honom bra. Likt Matrix-filmerna uppstår konceptet, ju overkligare det är desto verkligare blir det.

Det känns som Lovecraft hade intentionen att skriva en novell men att texten blev längre och längre tills det helt plötsligt var en kort roman. I eftertexten får man djupare förklaringar till bokens natur: till exempel att det mycket väl kan ha varit ett experiment, aldrig menat att publiceras. Nu blev den som tur det. Romanen, om man räknar det som en sådan, är den sista att bli översatta till svenska. Äntligen skulle man kunna säga!