I The Hollow Places får vi följa Kara, en nyskild, för tillfället arbetslös frilansare som står inför valet att bli hemlös eller att flytta hem till sin mamma. Ett välkommet alternativ dyker upp i form av ett samtal från hennes morbror Earl. Morbror Earl driver ett museum av allsköns kuriositeter, Glory to God Museum of Natural Wonders, Curiosities and Taxidermy. Hos morbror Earl finns både gästrum och sysselsättning, vilket är exakt vad Kara behöver.

När Kara dammar av ett gammal träsnitt av en död utter får hon syn på ett hål i väggen. Hålet leder till en bunker som alldeles uppenbart inte är en del av huset. På väggen har någon skrivit de olycksbådande orden “Pray that they are hungry”.

Utanför bunkern finns ett landskap av pilträd, gräsbevuxna kullar och vatten. Det är ett stilla, kusligt landskap inspirerat av Algernon Blackwoods The Willows från 1907 (svensk översättning saknas), som även påminner om skogen mellan världarna i C.S Lewis bok om Narnia. Varje kulle har en dörr, som går till andra bunkrar, och vad som döljer sig i dessa ska jag inte gå in på i detalj, men om själva miljön får en att tänka på en sagovärld så för innehållet i bunkrarna snarare tankarna till något mycket mer sinistert.

The Hollow Places utforskar idén om parallella verkligheter och det mänskliga psykets obotliga nyfikenhet där ens egna tankar är ens största svaghet. Det är en skräckroman fullspäckad med referenser till andra verk, utöver Blackwood finns även element från till exempel H.P. Lovecraft och Jeff VanderMeer. Det militära inslaget i form av bunkrar för tankarna till Annihilation från 2014 (som blev film med samma namn 2018).

Vi följer berättelsen genom Karas ögon. Genom hennes cyniska humor och associationer till existerande fiktiva verk blir hon en trovärdig och relaterbar karaktär som bär historien framåt i ett snabbt tempo. Språket drar in en i berättelsen från första meningen och håller läsaren i ett stadigt grepp fram till sista sidan.

Kingfisher håller en genomgående humoristisk ton, som jag är tacksam över eftersom det annars riskerat att bli både för obehagligt och för tramsigt. Humorn balanserar upp berättelsen och får mig att köpa även inslag som faktiskt är ganska fåniga – en uppstoppad tvättbjörn som plötsligt får liv och anfaller? Det är svårt att se det som något annat än skrattretande, men det funkar.

Jag gillade den här boken. Den är lättläst, underhållande och bitvis riktigt obehaglig, vilket är allt jag önskar från en bok av denna genre.