När jag gick på gymnasiet anordnades demonstrationer mot globaliseringen. Jag deltog bara i en av dem och blev mest besviken. Jag kunde inte förstå vad det var vi kritiserade, allt var så abstrakt och allmänt hållet. Ärligt talat tyckte jag snarare om globaliseringen, för jag förknippade den med bra musik och utlandsresor.

Dessa ord formulerar Paolo Giordano i sin bok Smittans tid. Den är en reaktion på coronapandemin som bröt ut i början av 2020 och består av korta reflektioner kring det liv som påverkats av samhällenas restriktioner.

Som citatet visar, handlar inte författarens funderingar enbart om virusets framfart. Texternas innehåll har stor variation och jag associerar flera gånger till Sveriges Radios P1-program Tankar för dagen. Funderingarnas utgångspunkt är som förväntat coronapandemin. Men perspektivet vidgar sig till vårt behov av att kunna göra förutsägelser samt hur människan har gett förutsättningar till pandemin.

Författaren är personlig på ett sympatiskt sätt. Han utgår delvis från sin egen bakgrund som matematiker men skriver oerhört begripligt och konkret. Siffror är inte aktuella i reflektionerna, däremot vi människor – och vår livsstil.

Ett virus har stor hjälp av att människor förflyttar sig snabbt mellan länder och kontinenter. Men också det sätt människor våldför sig på naturen, menar Giordano. Att skövla orörda djungler innebär kontakt med okända mikrobiska världar. Att artdöden sker allt snabbare innebär att bakterierna som lever i värddjuren letar efter nya värdar att föröka sig i. Att djur föds upp i fabriksliknande miljö innebär att smittämnen frodas.

Virus hör till de många flyktingarna i miljöförstöringens kölvatten. Tillsammans med bakterier, svampar och protozoer. Om vi kunde lägga lite av vår egocentrism åt sidan skulle vi konstatera att det egentligen inte är de nya mikroberna som jagar oss, utan snarare vi som lockar fram dem.

I bokens korta stycken lyckas Giordano uppmärksamma flera viktiga slutsatser. I mina ögon är även tankarna som rör sig bortom naturvetenskapliga sfärer läsvärda. Han sätter ord på hur rädslan kan ta en människa i sitt grepp så att hon blir fördomsfull mot någon som stämplats som syndabock i ryktesfloran. Till och med välutbildade läkare kan få panik när blodsdroppen från en smittad patient fallit på golvet. Situationer med okända faktorer gör även rationellt betingade människors reaktioner drastiska.

Vi förlitar oss på att vetenskapen ska kunna tillhandahålla bra rådgivare till beslutsfattarna. Förvirrande känns det förstås när vetenskapens representanter drar olika slutsatser trots att de utvärderar samma data och använder samma modeller. Stor osäkerhet föds bland oss vanliga medborgare främst för att vi glömmer bort att även vetenskapsexperter har åsikter, menar Giordiano. När experter dessutom adderar det element som tillhör vetenskapens grund (Osäkerheten & Omprövandet) så tolkar vi det som gräl att förvalta på sociala medier.

Giordano förklarar bättre än Andri Snær Magnason (se recension Om tiden och vattnet) hur vår hjärna låser sig när den försöker hantera den alltmer komplexa verkligheten. Han glider inte i väg i sitt tema som islänningen, utan lyckas hålla kvar läsaren med varsam hand. Kanske för att han ser på sina egna tillkortakommanden och inte ser sig själv som obestridlig företrädare för en ekovänligare värld.

En karantän kan ge många möjligheter till att reflektera och skriva ned ord. När avsändaren dessutom använder en ödmjuk attityd som inbjuder till samtal mellan olika samhällsrepresentanter känner jag hopp inför framtiden. Varm läsrekommendation från mig!