Recension

: Primtalens ensamhet
Primtalens ensamhet Paolo Giordano
2009
Forum
5/10

Om vad som aldrig blev

Utgiven 2009
ISBN 9789137134925
Sidor 280
Orginaltitel La Solitudine dei numeri primi
Översättare Helena Monti
Först utgiven 2008

Om författaren

Paolo Giordano är född i Turin 1982. Han är utbildad i teoretisk fysik och upphåller en doktorandtjänst vid universitetet i Torino. Primtalens ensamhet är hans första roman. 2008 vann han Italiens främsta litterära pris – Premio Strega.

Sök efter boken

”Primtalen är tal som bara är delbara med 1 och med sig själva. De står på sina platser i en oändlig följd av naturliga tal, inklämda som de är mellan två andra, men ändå ett steg bort i jämförelse med dem.”

Det är matematiken som är utgångspunkten i Paolo Giordanos prisbelönta roman Primtalens ensamhet. Eller rättare sagt, utgångspunkten är hur verkligheten med slumpens hjälp tenderar att skapa historier och mönster som går att återfinna i räknandet. Tal som är ganska lika, men som aldrig rör vid varandra. Människor som, om det fanns ett öde, borde ha varit nära varandra, men aldrig är det. Saker som kunde ha blivit, men som aldrig blev.

Eftersom jag, så länge jag kan minnas, alltid har tyckt om tanken på att det förutbestämda, det som en del kallar ödet, somliga för livets lott, och andra rätt och slätt för Gud, är det med en viss nyfikenhet jag börjar läsa berättelsen om Mattia och Alice. De är två primtal – två udda, eller åtminstone avvikande, personligheter som förs samman under skolåren av något som utåt sett kan tyckas verka som en slump. Mattia är den där skumma, men ändå lite söta killen i parallellklassen och Alice är den som med tonåringens obevekliga, men samtidigt känsliga blick, får upp ögonen för honom. Detta sker till stor del med hjälp av hennes vän, skoldrottningen Viola Bai, som tvingar Alice att erkänna sitt intresse och ordnar så att Alice och Mattia hamnar på tu man hand och måste kyssa varandra.

Det är den händelsen som utlöser vänskapen som senare ska gå vidare till en av de där kärlekarna som aldrig riktigt blir av. Alice och Mattia har både ett förflutet som tynger, båda har smärtor som till och från stänger dem ute från omvärlden och varandra. I Alices fall handlar det om en pressande men ändå givmild fader, en moder som så småningom insjuknar och dör, samt ett sedan tidigt påtagligt ätstörningsbeteende. För Mattia däremot ligger grunden till hans oro i en scen som utspelar sig i bokens början, där han överger sin förståndshandikappade tvillingsyster i en park. Mattia blir en kille med ärr på armarna, inåtvänd och onåbar för föräldrarna, med matematikböckerna som enda möjliga tillflyktspunkt.

Självfallet är både anorexia och självskadande viktiga ämnen. De är båda beteenden som ska tas på största allvar och bör skildras noggrant för att inte plattas till och bli klichéer, alternativt förringas ut i ett flyktigt skrapande på ytan. Å andra sidan är inte detta bokens fokus, och Paolo Giordanos avsikt är förmodligen snarare att använda dessa beteenden för att förstärka sina avvikande karaktärer, sina ”primtal”, än att fördjupa sig i problemen som sådana. Men, detta blir också bokens största dilemma. Någonstans i sin vilja att visa det där stora och laddade tappar Paolo Giordano bort sig. Alice och Mattia får visserligen båda en del starka scener, men det är som att dessa ändå inte räcker för att göra knyta ihop historien i sin helhet. Alice och Mattia förblir karaktärer vars känslor och personligheter man kan ana sig till, men aldrig riktigt känna. Att Paolo Giordano dessutom väljer att göra ett stort tidsmässigt hopp som efter ovan nämnda händelse med kyssen förflyttar karaktärerna till ”flera år senare” är också en av bokens brister.

Primtalens ensamhet blir aldrig en roman som får människor att tro på ödet. I stället lämnar den mig ganska ljummen och tvivlande, både när det gäller förutbestämda livshistorier och primtalen, vars kärlekhistoria kunde ha blivit något stort men som aldrig riktigt sammansluts.

Anna Carlén

Publicerad: 2010-03-07 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-11 16:30

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3646

4 kommentarer

Alltså den där definitionen av primtals som citeras där uppe är felaktig. Det är ju lite pinsamt för författaren. Här är en riktig definition:

Ett primtal är ett naturligt tal som är större än 1 och jämnt delbart endast med sig självt och med 1.

Medlem 2010-03-07 18:13
 

Uppmärksamt av dig att se det. Inte för att definitionen som sådan är så viktig för bokens del, men ja, författaren kunde ju ha varit lite mer noggrann, kan man tycka.

Anna Carlén Redaktionen 2010-03-07 23:35
 

Alltså ursäkta min kanske gnälliga kommentar men att författaren uttrycker ”definitionen” så konstigt beror ju på att den ska bli mer poetisk. Författaren är ju disputerad fysiker så han har nog bättre koll på vad primtal är än vad de flesta av oss har. Men visst, jag är själv matematiker och skulle väl inte vilja se hans ”definition” i en mattebok. Men det här är ingen mattebok utan en roman.

JB Oregistrerad 2011-07-20 07:31
 

Ja, såklart är det skillnad på romaner och matteböcker. Jag som inte alls är matematiker reagerade inte på detta förrän jag fick det påpekat för mig. Men sen är det kanske lite olika vad man som läsare förväntar sig av det lästa(hur teoretiskt korrekt man vill ha sin skönlitteratur,tänker jag.

Anna Carlén Redaktionen 2011-07-20 11:01
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?