Minst 11 människor omkommer i en tågolycka. En bil kör av okänd anledning in i ett Intercitytåg, trots fungerande bommar och signaler vid järnvägskorsningen. Föraren avlider omedelbart.
Och sedan flyttar Karin Alvtegen tillbaka tiden fem månader. Hennes tre huvudpersoner berättar växelvis sina historier – högst personliga historier av tillkortakommanden och felaktiga livsval – där en rad händelser vävs samman tills det endast återstår denna enda, denna ofrånkomliga tragedi vid järnvägskorsningen. Fjärilseffekten, då en marginell påverkan i ett system kan få stora och oförutsägbara effekter någon annanstans.
Bodil har just fått veta att hon kommer att dö, och beskedet får henne att vakna till liv. Hon lämnar sin dominerande man, bryter med sina tidigare måttfulla vanor och rutiner, skaffar för första gången i sitt vuxna liv en vän och försöker återknyta kontakten med sin dotter Viktoria. Dottern å sin sida är en överpresterande ”duktig flicka” som då hon börjar i terapi och uppmanas att dra ner på arbetstiden inte längre vet vem hon är eller vad hon tycker om att göra. Hon bestämmer sig för att under en period bryta med båda sina föräldrar, utan att veta att hennes mors tid håller på att rinna ut. Andreas, romanens tredje huvudperson, bor med fru och två barn i en fin villa i ett fint område. Makarna har lyckade karriärer, bjudningar med sina vänner och ett helt nyrenoverat kök. De har allt. Men under ett besök i en guldsmedsaffär finner sig plötsligt Andreas liggande i fosterställning på golvet med en rånares pistol tryckt mot huvudet. Allt han kan tänka på efteråt är att rånaren vet vem han är, men själv har han bara sett ett par ögon.
Jag har tidigare läst alla Alvtegens böcker, och sju år senare kan jag ibland fortfarande känna den där tryckande ångesten från läsningen av Skam. Hon är fenomenal på att skildra det mänskliga i sina karaktärer, så där så att man känner det de känner. Och med det mänskliga menar jag främst det som vi anstränger oss halvt fördärvade för att hålla dolt för varandra, det fula med att vara människa. Skuld, bitterhet, feghet. Hur vi gör fel val när vi väl ges valmöjlighet, och hur vi sedan kan ägna ett helt liv åt att rättfärdiga detta val. För att det är lättare än att erkänna sitt misstag. För att det är lättare att bara resignera under omständigheterna. För att det ibland är lättare att se sig själv som ett offer än som någon som tar ansvar för sina egna handlingar.
Fjärilseffekten är inget undantag. Huvudpersonerna berättar sina historier inledningsvis trevande, som om de befinner sig i terränger de tidigare inte vågat sig in i. Det är naket och ärligt. I karaktärernas inre monologer virvlar tankar och oförställda känslor, men i dialogerna lyckas de aldrig nå fram till varandra. De anstränger sig så för att hålla tillbaka allt det där verkliga inom dem, att inget som egentligen är av vikt någonsin blir sagt. De lyssnar kanske inte ens. Eller de hör endast det som sägs, aldrig tystnaderna eller det som ligger bakom.
Det här är en roman som, på typiskt Alvtegenvis, kryper in under skinnet på en. Det gör liksom lite ont i magen att läsa den. Det är lågmält berättat om levnadsöden som är allt annat än detta – lågmälda. Det är en roman om hur vi återupprepar mönster vi föraktar ur vår barndom, om hur vi tappar bort oss själva i strävan efter att inte vara som våra föräldrar. Det är också en roman om hur vi handskas med våra egna dåliga beslut. I alla historier som berättas finns tillfällen, som små plattformar vid sidan av det utstakade spåret, där karaktärerna hade kunnat stoppa händelseutvecklingen. Där de hade chansen att kliva av. Där de vet att de hade chansen att kliva av, men där de på grund av rädsla valde fel.
Men främst är det kanske en roman om döden, och om det oåterkalleliga i det. Våra hemligheter kommer att avslöjas efter döden, då när vi inte längre finns här för att hålla dem inlåsta. Men då finns de enbart kvar som fakta – som ett dolt hyreskontrakt som uppdagas eller som släktingar ingen någonsin talat om. ”Tänk på döden” står det över en kyrkogårdsport i Göteborg. Tänk på dina relationer medan du är livet, kan vara en tolkning av det. Ta ansvar för dem, för hur dina närmaste ska minnas dig, för det är bara upp till dig. Om fem månader … vid en järnvägskorsning … med fungerande bommar. Har du förklarat allt du vill förklara? Har du sagt allt du vill ha sagt?
Publicerad: 2013-05-16 00:00 / Uppdaterad: 2013-05-15 22:49
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).