Hösten 2020 fyller dagensbok.com 20 år. Det vill vi fira genom att publicera några favoriter i repris. Katze Collmar har plockat fram denna recension från arkivet, och skriver här om sitt urval:

/Katze,
redaktionsmedlem, lättkränkt snöflinga, klen ungdom, och ärkehomo

D. uppvisar ett starkt intresse för psykiatri. Hans iver och många idéer har drivit honom att skriva en bok, som blandar påstådda fakta med åsikter inom en mängd områden. Boken är menad som ”en underhållande och lättläst förklaring av psykiatrin och vem som är frisk och sjuk i vårt samhälle”, men har blivit en oberäknelig cocktail av häftiga känsloutspel och spekulativa samhällsanalyser.

Impulskontrollen kring drastiska påståenden är mycket svag. Ställningstaganden i allvarliga frågor med en avgörande påverkan på olika gruppers livssituation avverkas med stor rastlöshet. Exempel på fenomen som D. reagerar negativt på är dagens klena ungdomar, överdriven likabehandling av minoriteter, dyslektiker och lobbygrupper från queerrörelsen. Positivt i hans värld är istället kemisk kastrering, avskaffande av sexköpslagen, sterilisering vid könsbyte [könsbekräftande vård, red. anm.] och ordningen i skolan på 50-talet.

Verklighetsuppfattning
I tidigare böcker har D:s värld befolkats av olika figurer som hetat ”trygghetsnarkomanerna” eller ”de lättkränkta”. Nu tycker han sig leva i något som heter ”det kravlösa samhället”.

”Det kravlösa samhället” kan låta som ett önsketänkande om en god värld fri från förpliktelser och åtaganden. Men för D. är tillståndet en mardröm. Här ”bombarderas” människor med läkemedel vid minsta kris. Ett försvagat folk överdiagnostiseras ”explosionsartat” tills de utarmas på ansvarstagande och handlingskraft. Ungdomarna är mer bortskämda än någonsin. Dyslektiker och transsexuella [transpersoner, red. anm.] är på väg att få för stora rättigheter. Psykiatrin tillskrivs ansvar för psykopater, trots att dessa inte har något alls med psykiatri att göra. Folk lever i en bedräglig föreställning om att sjukdom är något man ska vila sig ur. Här råder också något som kallas ”valfrihetsstress”. Som exempel på valfrihetsstressen berättas hur D. en gång skulle handla en fläktkåpa och upplevde utbudet som ”orealistiskt stort”.

För en utomstående är det oklart var i världen ”det kravlösa samhället” ligger, om det ens existerar ett sådant. Ibland finner man beröringspunkter med dagens Sverige, samtidigt som det finns tecken på att D:s värld utspelar sig i en annan tid. Till exempel skriver han:

Man är knappt en värdig medborgare om man inte tycker att den viktigaste samhällsfrågan är hur vi solidariskt ska ge bort största delen av vad de arbetande människorna tjänar till dem som inte kan eller vill jobba själva.

Av detta framgår att den värld D. upplever inte fullt överrensstämmer med ett nutida Sverige. Bortsett den bittra och tillspetsade formuleringen kunde man tidigare gärna ha delat uppfattningen att solidaritet varit ett framträdande ord i landets offentliga politiska debatt. Men efter de politiska valen i Sverige 2006 och 2010 kan många vara överrens om att solidaritetsbegreppet tappat mark jämfört med tidigare. Det parti som gått vinnande ur de senaste valen lanserade ett framgångsrikt löfte om ”mer i plånboken”, en formulering som i debatten hördes långt mer ofta än solidaritetsbegreppet. För det parti som länge framhållit solidaritet i sin retorik och besuttit långa obrutna regeringsperioder i Sverige försvårades läget genom förlorat väljarstöd och dess situation har omskrivits i media som en kris. Den föreställning som D. framkastar har alltså svag förankring i nutid och verklighet.

Kommunikativ förmåga
D:s sätt att framställa sina resonemang präglas av en desorganiserad framtoning. Detta innebär en oförmåga till sammanhållet tonfall och en splittring mellan professionellt omdöme och privatpersonens godtycklighet.

Till exempel kan D. åberopa material ur de psykiatriska diagnostikmanualerna DSM-IV och ICD-10 för att plötsligt växla i tonfall och använda uttryck som ”fyllskallar”, ”knäppskallar” och ”att flippa ur”. Vid ett tillfälle framhåller D. att någon har ”långt vilt hår och stirrande blick” samt ”ser ut som urtypen för en elaking”. Ett typiskt exempel på D:s retoriska nivå finns i ett utspel kring sexbrottsdömde polischefen Göran Lindberg:

Kapten Klänning visade sig vara en medelålders kåt gubbe med mycket lite önskan om jämställdhet. Åtminstone inte i sängen. Tvärtom ville han gärna förnedra och dominera unga kvinnor. Kanske var det därför han ville ha fler kvinnliga poliser…

Logisk förmåga
D:s förhållande till logik betecknas av två mönster. Det ena kan kallas logisk fixering och det andra fördubblad världsbild.

Med logisk fixering menas att D. begränsar sig till en stramt logisk tankegång, som framställs som slutgiltig och vattentät och hämmar förmågan att överblicka ett komplext sammanhang. Exempel:

Frågan är varför flickor skär sig? Och varför de inte gjorde det för trettio år sedan? Och varför de inte gör det i Afrika och på andra platser där människor rent objektivt borde må mycket sämre än vi i Sverige. Varför skär man sig bara i den delen av världen där invånarna har det som bäst? Och varför är det nästan uteslutande flickor som gör det? Beror det verkligen på att de är utsatta för incest eller har det tuffare än killarna, som vissa debattörer vill göra gällande? Eller är det, som vissa förståsigpåare vill argumentera för, ett uttryck för hur ojämnställt vårt svenska samhälle är. Och att det därför inte är så konstigt att unga flickor mår så dåligt. Men med den logiken måste ju folk såväl i Afrika som i arabvärlden eller för den delen Italien leva mer jämställt än här.

I slutmeningen används logik som en garanti för analysens riktighet. Den strikt logiska tankebana som har fortplantat sig i D:s inre blockerar honom från tankar som skulle kunna rubba tvärsäkerheten i hans värld. Den viktiga insikt han missar är att nya sjukdomstillstånd kan utvecklas parallellt med ett samhälles ökade välfärd. Fenomen som allergier, utbrändhet, fetma, Alzheimers och sömnstörningar har också uppkommit i takt med ökad levnadsstandard. Det är oklart om D. skulle applicera samma stränga logik på alla nyare västvärldssjukdomar eller om den bara gäller självskadebeteende hos unga flickor.

Med fördubblad världsbild menas att D. kan påstå en sak och senare påstå en annan, varav den senare blir direkt motstridig i förhållande till den förra. Till exempel framhåller D. att psykiatrisk diagnostik är mer tillförlitlig än biomedicinsk. Samtidigt hävdar han ofta att det skulle pågå en ”explosionsartad” överdiagnostisering av till exempel depressioner, adhd och dyslexi. Detta återkommande påstående om överdiagnostisering är bland dem som väcker häftigast känslor i D:s föreställningsvärld. Enda utvägen ur resonemangets dubbelhet vore att om psykiatrisk överdiagnostisering är så förödande utbredd, och denna ändå är säkrare än biomedicinsk, måste den senare vara missriktad bortom alla gränser. Att uppsöka läkare vore i princip meningslöst. Den upplevelsen är emellertid svår för en utomstående att känna igen sig i. Världsbilden fördubblas sedan igen när D. fortsätter upprepa den samhällsförintande överdiagnostiseringen samtidigt som han starkt avfärdar kritiska mediebilder om psykiatrin.

Kognitiv förmåga
D. har svårt att problematisera frågor på den nivå som normalt kunde förväntas eller som står i proportion till ämnet. Han är övertygad om att överfallsvåldtäkter inte har något att göra med maktutövande. Han argumenterar att överfallsvåldtäktsmän jämfört med resten av befolkningen inte uppvisar någon förhöjd våldsbenägenhet annat än i sexuella situationer. Det är bara deras sexualdrift som är högre än genomsnittet. Eftersom att förövaren enbart betecknas av sexuella störningar, men alltså inte är överrepresenterad bland våldsbrott, slutleder D. att begreppet makt är oanvändbart i teorier om överfallsvåldtäkter.

Därför kan D. mena att ”den allmänna myten” om en koppling mellan våldtäkt och maktutövande inte är sann när det kommer till överfallsvåldtäkter. Sexualdrift är ju den entydiga orsaken. Resonemangets blinda fläck ligger i att. D. förutsätter att ett orsakssamband mellan makt och utövande av våld automatiskt utesluter ett samband mellan makt och sexualitet. Överhuvudtaget utvecklar han varken vad maktbegreppet egentligen innebär, eller varför kopplingen mellan makt och våld skulle vara så självklar. Tanken att två eller flera orsakssamband skulle kunna samexistera verkar vara en för stor kognitiv ansträngning, varför förmågan att problematisera avstannar tidigt i resonemanget.

Interpersonell relationsförmåga
Förhållandet mellan D. och flera andra grupper i samhället verkar präglas av disharmoni och missunnsamhet. Attityden till minoriteters välbefinnande är allmänt skeptisk. Samtidigt uppvisar D. en viss förmåga att föreställa sig hur han uppfattas av andra. Vid ett tillfälle antyds att hans syn på unga självmordsbenägna patienter kan tillskrivas ”en känslokall, uppblåst och osolidarisk människa” av andra.

D. uppvisar drag av paranoia gällande den egna gruppen. Han uppträder med en irrationell eller kraftigt överdriven oro över att vara hotad med utgångspunkt i social grupptillhörighet eller identitet. Han skriver att det bedrivs en ”klappjakt” eller ”hetsjakt” på män och att denna visar sig i våldtäktsmål. I D:s värld har en gammal förföljelse på något sätt skiftat måltavla och börjat gälla den grupp han tillhör. Han skriver att ”den historiska klappjakten på de sexuellt avvikande har i dessa fall ersatts av en klappjakt på män i allmänhet” och att ”i den klappjakt på potentiella förövare som pågår är alla män suspekta.” Upplevelsen styrks inte av statistik eller övertygande exempel.

D. uppvisar även drag av paranoia gällande specifika grupper. Irrationell eller kraftigt överdriven oro uppstår inför grupper som rimligtvis inte kan utgöra något hot mot honom. I D:s värld har ”plötsligt alla som inte kan läsa och skriva fått dyslexi”. Även om han menar att det inte alltid rör sig om en ren diagnos utan ibland om en social brasklapp, orsakar detta ett allvarligt förfall hos svenskundervisningen.

Dyslektikernas utbredning drabbar D. med ängslan. ”Hur ska man kunna kräva någonting av någon?” frågar han. Dyslektikerna får till och med utbilda sig till svensklärare. Och värre är att i konsekvensens namn måste ju därför människor med diagnosen dyskaluli få utbilda sig till matematiker. Och när människor som inte kan räkna får bli mattelärare kan man lika gärna låta psykopater bli poliser. Annars kanske de stämmer staten, menar D., för psykopaterna kan ju inte hjälpa att de är kriminella och det är ju bara en sjukdom.

Man anar att detta mest är en känsloladdad sarkasm. Men även om utspelet inte ska tolkas som en egentlig hållning till antagning av psykopater till polishögskolan säger det något om hans inställning till dyslektiker. Föreställningen verkar bygga på att om vissa grupper likabehandlas tillräckligt mycket upplöses sociala kategorier som är trygghetsskapande för D. Därför är det symptomatiskt att han använder polisväsendet som ett tillspetsande exempel.

Abnorm proportionalitet
Abnorm proportionalitet innebär hos D. en förskjutning så att en abstrakt tanke om ”konsekvens” kan värderas högre än andra människors möjlighet att skaffa barn. Han reagerar häftigt på uppfattningen att könsbyte inte tvunget borde innebära sterilisering. Det är mycket viktigt för D. att en kvinna [transman, red. anm.] som könsopereras inte får behålla sin livmoder. Han argumenterar att situationen vore ”inkonsekvent” annars. Proportionerna mellan konsekvensargumentet och livssituationen för de människor som i verkligheten berörs av frågan har förskjutits så att påtvingad sterilisering framstår som rimlig för D.

Förskjutningarna av proportioner verkar dessutom orsaka ändringar i associationsmönstren. D. gör en märklig association när han apropå transsexualism plötsligt uttrycker en önskan om sexköpslagens avskaffande: ”Man kanske kunde fråga sig om den lagen är vettig och samtidigt måste man kanske också fråga sig vad syftet med könsbyten egentligen ska vara.” Uttalandet lämnas hastigt och hur han menar att ämnena hänger ihop förklaras inte alls. Möjligen ligger ämnena nära varandra i D:s inre, men sambandet förblir otillgängligt för utomstående.

D. är mycket angelägen om att den allmänna bilden av transsexualism som en störning fortsätter att upprätthållas. Han framställer sig som en martyr i frågan: ”Idag måste man acceptera könsbyten som en mänsklig rättighet och se på transsexualism som ett normaltillstånd för att inte målas ut som mörkerman.” En konspirativ hänvisning till lobbygrupper från queerrörelsen görs, men utvecklas inte.

D. gör en jämförelse mellan könsbyte och levertransplantation hos alkoholister. Hos alkoholisten kan man antingen operera in en ny lever, som på nytt sups sönder, eller kan man arbeta för att behandla orsaken och stoppa alkoholisten från fortsatt drickande. I D:s värld gäller samma för transsexuella. Dessa mår tydligen ofta dåligt även efter operationen och därför borde man istället ”angripa problemet från annat håll” än genom könsbyte. Vad ”annat håll” egentligen skulle vara framgår inte.

Enligt D. måste transsexualism absolut uppfattas som sjukligt och borde under inga omständigheter normaliseras. Argumentet är att forskning kring sexuella avvikelser annars riskerar att tappa mark, vilket skulle göra det svårare att förhindra och behandla sexualförbrytare. Genom att sluta normalisera sexuella avvikelser skriver D. till exempel att framtida Josef Fritzls kan undvikas.

Dikotomt tänkande
Med dikotomt tänkande menas en låsning vid att tänka i motsatsförhållanden. Reflektionsförmågan är drabbad av en försnävelse till ensidigheter som svart-vitt och antingen-eller. Tillståndet verkar vara bekvämt eftersom det ger D. en illusorisk känsla av stark klarsyn.

En återkommande dikotomi hos D. är förhållandet mellan frisk och sjuk. Förstås är det en normal uppfattning att hälsa står i motsats till sjukdom, men hos D. är gränsen mellan tillstånden så tydlig att den inte kan problematiseras. Han upplever att omvärlden har förskjutit denna gräns mot en ”explosionsartad” överdiagnostisering, helt bortom den självklara skiljelinje han verkar tycka är underförstådd. Därför kan D. tacksamt gå upp i rollen som en bondförnuftig sanningssägare när han förfäras över förskrivning av antidepressiva läkemedel mot sorg och normala livskriser.

De flesta människor skulle hålla med om att ”naturliga” tillstånd som hör livet till inte borde sjukdomsklassas. På så sätt är det rimligt att medicinera för depression, medan sorg är något man ska ta sig igenom på egen hand. Ändå skulle andra författare inom psykiatri förmodligen ha nämnt att gränsen mellan sorg och depression inte alltid är självklar. Med skillnaden att sorgtillståndet oftare har en mer uppenbar orsak är symptomen hos depression och sorgreaktionens sena fas likartade. Sorg kan även bli patologisk om den drabbade inte lämnar sitt tillstånd, så kallad överdeterminerad krisreaktion. Inför kommande upplaga av diagnosmanualen DSM råder dessutom diskussion om hur man kommer att uppdatera diagnosgränsen mellan sorg och depression. Utan sådana uppgifter till läsaren blir D:s resonemang vilseledande i sin enkelsidighet, men säkert behändigt för honom själv.

En annan dikotomi hos D. handlar om offer och förövare. Ett exempel är Anna Lindhs mördare Mijailo Mijailovic. I tonåren knivskar Mijailovic sin pappa och D. menar att samhället då tillskrev honom en tydlig roll som offer, trots att han begått ett brott. Instanserna ska ha resonerat att knivdådet måste ha berott på att pappan faktiskt förtjänade det. Denna roll som offer möjliggjorde sedan en fortsatt framfart som våldsverkare. D. menar att Mijailovic borde ha bemötts och klassats som förövare så tidigt som möjligt.

Lika lite som mellan frisk och sjuk förmår D. att se nyanser här. Resonemanget är blint för insikten att begrepp som ”offer” och ”förövare” är mångdimensionella och fungerar olika beroende på om det gäller juridik, identitet eller D:s egna ryggmärgsreflexer. Inget utrymme finns för tanken att en individ i en situation kan vara ett offer men i en annan situation agera som förövare. Att Mijailovic knivskar sin far kan knappast fullt ut förklaras utan faderns tyranniserande ställning i hemmet. Men att söka svar från flera håll vore för besvärligt för D. I hans tankevärld innebär en människosyn som tillåter att offer och förövare kan samexistera inom en och samma individ automatiskt att man också vägrar ställa någon till svars för sina handlingar. Att söka förklaringar är liktydigt med att ”ömma”.

Därför framstår det också som särskilt underligt när D. vid ett annat tillfälle plötsligt visar förståelse för hämndaktioner. Han ser ett föredöme i Frankrike där så kallade crime passionel, våldsbrott till följd av otrohet, tidigare gett strafflindring. ”En inte helt tokig idé”, menar han. Motstridigheten mellan dessa två hållningar till strafflindring lämnas utan förklaring.

Även i ett resonemang om psykopati framgår hur en dikotom fixering förenklar D:s verklighet. Han konstaterar kort att psykopati inte är möjligt att bota och kan därför göra det tvärsäkra ställningstagandet att psykopater inte på något sätt är en fråga för psykiatrin. Den psykiatriska vårdens ansvarslöshet inför psykopater hävdas starkt och i den mån psykopati skulle kunna motverkas förlägger han ansvaret på annat håll i ett halvsarkastiskt utspel:

I den bästa av världar skulle man kunna tänka sig att om unga kvinnor ser till att i alla fall inte bli med barn när de har sex med dessa ”spännande och farliga” män så kommer tillståndet att försvinna om några tusental år eller så.

D. har helt rätt i psykopati idag anses vara obotligt, framför allt på grund av psykopatens bristande sjukdomsinsikt. Ändå är det bedrägligt att framställa det som om läget är oföränderligt för all framtid. Uppgifter om forskning på området undanhålls och D. är antingen retorisk eller påfallande okunnig när han undlåter att nämna Violence Reduction Program, en omtalad och löftesrik behandlingsmodell som är under utveckling. En författare med normal visionsförmåga och kunskap i ämnet hade framställt det som att man ännu inte utvecklat framgångsrika behandlingar mot psykopati, men att historien visat att många diagnoser som en gång framstått som oöverkomliga senare kunnat behandlas.

Ställningstagandet att psykopater borde vara helt frånkopplade psykiatrin lämnar dessutom oklarheter efter sig. Eftersom att psykopati ibland sammanfaller med andra diagnoser (till exempel adhd eller drogbetingad psykos) måste ju psykiatrin rimligtvis komma i kontakt med psykopater på den vägen, hur ogärna D. än önskar det. Hur han ställer sig till detta, eller om han ens begriper det, framgår inte.

Förhöjd abstraktionsförmåga
D. visar prov på onormalt hög förmåga till abstrakt tänkande och lägger ofta resonemangen på en mycket generell nivå. Han kan sätta diagnos på en hel nation, till exempel att Sverige lider av nationellt paniksyndrom. Invecklade samhällsfenomen sammanfattas i extrem korthet och lämnas som entydiga sanningar att piska fram mardrömsbilder ur. Det verkar knappt finnas någon slags grupp eller tillstånd som inte är endimensionellt nog att låta sig reduceras till en skarp generalisering:

Alla struliga barn tycks få diagnosen adhd. På samma sätt som plötsligt alla människor som inte kan läsa och skriva ordentligt kan dölja sin okunskap i diagnosen dyslexi.

Försänkt konkretionsförmåga
Som en effekt av den förhöjda abstraktionsförmågan verkar D:s förmåga att konkretisera sina tankar istället ha begränsats kraftigt. Detta gäller framför allt redovisning av underlag. Så drastiska påståenden som D. gör skulle normalt ha underbyggts av statistik, rapporter eller exempel ur den egna erfarenheten.

Anmärkningsvärt är hur han i vissa fall kan åberopa ett underlag, medan i andra – ofta i de frågor han uppvisar starkast känslor kring – inte gör någon hänvisning. För en utomstående är det svårt att se mönstret i vilka påståenden som underbyggs med hänvisning till forskning och vilka som inte gör det. Om det finns en metod kanske den lyder ett system i D:s inre som inte är tillgängligt för någon annan än honom själv. För en utomstående framstår det som dels slumpartat och dels beroende på om det faktiskt råkar existera belägg för vad D. påstår.

En genomgång av D:s bok ger lågt räknat runt femtio (50) marginalnoteringar på punkter där hänvisning till en trovärdig källa hade förväntats men saknas. Vid ett tillfälle förklarar han sig med en allmän hänvisning till ”sedvanliga läroböcker” i ämnet. Kanske är detta tillräckligt för etablerade och stabila siffror kring olika diagnosers förekomst i befolkningen. Men att man i dessa läroböcker skulle finna vetenskapligt stöd för, till exempel, att vad unga flickor med självskadebeteende allra mest behöver är ”motgångar” och ”någon att ta hand om” är tveksamt. Lika osäkert är det om en läsare verkligen skulle kunna leta upp rapporter med ett så svagt signalement som att de utkommit under sommaren 2010.

I bästa fall kan frånvaron av källor förklaras med en frihet från genre hos boken. Växlingarna mellan fakta, ilsket godtycke och spontana generaliseringar sker så ivrigt att en sänkt akademisk nivå känns naturlig. Värre är när D. vill bygga resonemang och driva teser utan vare sig vetenskapliga belägg eller övertygande exempel.

Hur många som faktiskt har dyslexi eller läs- och skrivsvårigheter uppges inte, bara att D. fått för sig att de blivit orimligt många. Några exempel på de värdefulla rön om Josef Fritzl som forskning kring transsexualism kunde frambringa finns inte. När D. i en evolutionistisk vision framhåller p-piller som enda möjliga ”psykofarmaka” mot psykopati nämns inget alls om tillståndets grad av ärftlighet. Hur mycket antidepressiv medicin som skrivs ut i onödan mot ”naturliga” kriser som sorg finns inga siffror på. Att tala varmt om kemisk kastrering som prevention mot sexualförbrytare med svävande hänvisning till ”en del undersökningar” är lättvindigt på ett sätt som inte står i proportion till ämnets allvar. Och att mena att ett ”mycket stort antal” incestanklagade fäder är oskyldigt dömda därför att en (1) kollega till D. har gjort den ”bedömningen” är bara bortgjort.

Vissa påståenden återkommer hos D. och bildar röda trådar i hans föreställningsvärld. Även dessa består ofta av ett dunkelt formulerat eller obefintligt underlag och exempel är så sällsynta att det ibland blir svårt att begripa vilken poäng han vill göra. Bland annat menar D. att många ungdomar har ”enorma svårigheter att klara av livet”. Vilka ungdomar som egentligen menas, hur många de är och hur de enorma svårigheterna verkligen ser ut är otydligt, men som orsak anges att de är oförberedda på livet. Det som ofta kallas psykisk sjukdom skulle alltså egentligen handla om en orealistisk självbild sedan barnsben och att man anpassar samhället efter ungdomarna istället för tvärtom. I en analys av självskadebeteende menar D att: ”ju högre förväntningar man har på vad livet ska ge en, desto större är risken att man inte får det man önskar sig. Då känner man sig tom.”

I ett exempel med tveksam träffsäkerhet och generaliserbarhet berättar D. om 22-årige Fredrik som får ett sammanbrott efter att ha avfärdats av Idoljuryn. Berättelsen är betecknande för D:s uppfattning om ungdomar som söndergosade, tafatta och bortskämda. Han återkommer ofta till att de är dåligt förberedda på livet. En naturlig fråga som förföljer hans resonemang är hur D. tycker att dessa livsförberedelser i praktiken borde se ut, men här ges inga svar utöver katederundervisning och utantilläxor.

En annan känslostark men löst underbyggd reaktion hos D. gäller hans upplevelse av dagens ”explosionsartade” diagnostisering. Man öppnat en Pandoras ask av diagnostiseringar och för varje behandlingsbart tillstånd tiodubblas antalet icke behandlingsbara blandtillstånd. Diagnoserna fråntar förövare allt ansvar och de ursäktas som offer. Dessutom ökar LSS (Lagen om Stöd och Service för vissa Funktionshindrade) attraktionskraften hos diagnoser så att ”fler personer med problem” vill ha dem. Hela mardrömsbilden målas upp utifrån den suddiga formuleringen att ”en hel del” diagnostisering är missriktad. Förutom att adhd används som exempel är det oklart vilka diagnoser som egentligen menas. Vad D. grundar upplevelsen på förblir också dolt i hans inre värld.

Attityden till självmord framförs också märkligt svävande och utan tillräcklig konkretisering. D. är bekymrad över den ”hysteri” att motverka självmord som spridit sig bland myndigheterna. Han menar att handlingen ibland kan vara ”välövervägd” och ”helt adekvat” och har då inte inom psykiatrin att göra. Som enda exempel används en 95-åring som vill ta sitt liv efter att maken sedan 65 år gått bort. Med detta vill D. varna för ett samhälle där hela befolkningen omyndigförklaras.

Det är tveksamt hur vanligt förkommande situationer som 95-åringens är, men den borde normalt uppfattas som ett undantag. Andra och mer generaliserbara exempel på när självmord ska anses helt normalt levererar inte D. och framställningen är typisk för hans sätt att låta en mardrömsbild, i detta fall hysteri och en omyndigförklarad befolkning, springa ur ett enskilt extremt exempel. Anmärkningsvärt är också hur en fråga om att rädda liv kan framkastas med sådan lättvindighet och sedan hastigt lämnas utan att utvecklas till ett resonemang värt ämnet.

Bristen på konkretion hos D. gäller inte bara livsavgörande situationer för den enskilda medborgaren. Han kan också reducera komplexa vetenskapliga sammanhang till ett fåtal meningar och utifrån dessa argumentera för fenomen ur sin föreställningsvärld. D. menar att det biologiska perspektivet på psykisk sjukdom är stigmatiserat och anses politiskt inkorrekt. Detta är så allvarligt att det utgör ”ett av den moderna psykiatrins stora problem”.

Helt i enlighet med övriga beteendemönster hos D. efterlämnar det påståendet obesvarade frågor. Det är en gåta hur det biologiska perspektivet kan anses ha tappat mark samtidigt som utvecklingen av läkemedel med framgång stegrat sedan 50-talets Hibernal fram till dagens SSRI-preparat. Behandling riktad mot signalsubstanser är knappast annat än biologiskt orienterad och märkligt nog kallar D. själv vid ett annat tillfälle läkemedelsutvecklingen för ”revolutionen som stängde sjukhusen”.

D. upprepar också att allt fler människor definierar sig som offer och patienter hos psykiatrin. Han framställer en nation på väg att handlingsförlamas genom överdiagnostisering och skylla ifrån sig-mentalitet. Läget är kritiskt och genom alarmerande uttryck som ”diagnosinflation” förstår man att effekten på samhället måste vara förödande. Men om situationen vore så omfattande som D. menar borde det förstås finnas ett erfarenhetsgrundat stöd för detta i verkligheten. Om det är så uppenbart måste väl tillgänglig statistik kunna belägga denna hejdlöst galopperande diagnostisering. I alla fall finns väl någon slags enklare mätning som kan tolkas som att den pekar på en tendens. Som minst kunde D. hävda att han själv, kanske bara en (1) kollega, eller någon han hört talas om, gjort iakttagelsen och visa något exempel. Nej, även här saknas stöd utöver impulserna från reptilhjärnan.

Avslutande kommentar
Det är anmärkningsvärt att D. försörjer sig som överläkare i psykiatri.

Similar Posts:

• När reptilhjärnan har ordet
• Favorit i repris: Priset man betalade för rytmen
• Favorit i repris: Släpp sargen, Pretty Boy
• Favorit i repris: Odödligt om människans våndor
• Favorit i repris: A Starman waiting in the sky

Impulskontrollen kring drastiska påståenden är mycket svag. Ställningstaganden i allvarliga frågor med en avgörande påverkan på olika gruppers livssituation avverkas med stor rastlöshet. Exempel på fenomen som D. reagerar negativt på är dagens klena ungdomar, överdriven likabehandling av minoriteter, dyslektiker och lobbygrupper från queerrörelsen. Positivt i hans värld är istället kemisk kastrering, avskaffande av sexköpslagen, sterilisering vid könsbyte och ordningen i skolan på 50-talet.

Verklighetsuppfattning
I tidigare böcker har D:s värld befolkats av olika figurer som hetat ”trygghetsnarkomanerna” eller ”de lättkränkta”. Nu tycker han sig leva i något som heter ”det kravlösa samhället”.

”Det kravlösa samhället” kan låta som ett önsketänkande om en god värld fri från förpliktelser och åtaganden. Men för D. är tillståndet en mardröm. Här ”bombarderas” människor med läkemedel vid minsta kris. Ett försvagat folk överdiagnostiseras ”explosionsartat” tills de utarmas på ansvarstagande och handlingskraft. Ungdomarna är mer bortskämda än någonsin. Dyslektiker och transsexuella är på väg att få för stora rättigheter. Psykiatrin tillskrivs ansvar för psykopater, trots att dessa inte har något alls med psykiatri att göra. Folk lever i en bedräglig föreställning om att sjukdom är något man ska vila sig ur. Här råder också något som kallas ”valfrihetsstress”. Som exempel på valfrihetsstressen berättas hur D. en gång skulle handla en fläktkåpa och upplevde utbudet som ”orealistiskt stort”.

För en utomstående är det oklart var i världen ”det kravlösa samhället” ligger, om det ens existerar ett sådant. Ibland finner man beröringspunkter med dagens Sverige, samtidigt som det finns tecken på att D:s värld utspelar sig i en annan tid. Till exempel skriver han:

Man är knappt en värdig medborgare om man inte tycker att den viktigaste samhällsfrågan är hur vi solidariskt ska ge bort största delen av vad de arbetande människorna tjänar till dem som inte kan eller vill jobba själva.

Av detta framgår att den värld D. upplever inte fullt överrensstämmer med ett nutida Sverige. Bortsett den bittra och tillspetsade formuleringen kunde man tidigare gärna ha delat uppfattningen att solidaritet varit ett framträdande ord i landets offentliga politiska debatt. Men efter de politiska valen i Sverige 2006 och 2010 kan många vara överrens om att solidaritetsbegreppet tappat mark jämfört med tidigare. Det parti som gått vinnande ur de senaste valen lanserade ett framgångsrikt löfte om ”mer i plånboken”, en formulering som i debatten hördes långt mer ofta än solidaritetsbegreppet. För det parti som länge framhållit solidaritet i sin retorik och besuttit långa obrutna regeringsperioder i Sverige försvårades läget genom förlorat väljarstöd och dess situation har omskrivits i media som en kris. Den föreställning som D. framkastar har alltså svag förankring i nutid och verklighet.

Kommunikativ förmåga
D:s sätt att framställa sina resonemang präglas av en desorganiserad framtoning. Detta innebär en oförmåga till sammanhållet tonfall och en splittring mellan professionellt omdöme och privatpersonens godtycklighet.

Till exempel kan D. åberopa material ur de psykiatriska diagnostikmanualerna DSM-IV och ICD-10 för att plötsligt växla i tonfall och använda uttryck som ”fyllskallar”, ”knäppskallar” och ”att flippa ur”. Vid ett tillfälle framhåller D. att någon har ”långt vilt hår och stirrande blick” samt ”ser ut som urtypen för en elaking”. Ett typiskt exempel på D:s retoriska nivå finns i ett utspel kring sexbrottsdömde polischefen Göran Lindberg:

Kapten Klänning visade sig vara en medelålders kåt gubbe med mycket lite önskan om jämställdhet. Åtminstone inte i sängen. Tvärtom ville han gärna förnedra och dominera unga kvinnor. Kanske var det därför han ville ha fler kvinnliga poliser…

Logisk förmåga
D:s förhållande till logik betecknas av två mönster. Det ena kan kallas logisk fixering och det andra fördubblad världsbild.

Med logisk fixering menas att D. begränsar sig till en stramt logisk tankegång, som framställs som slutgiltig och vattentät och hämmar förmågan att överblicka ett komplext sammanhang. Exempel:

Frågan är varför flickor skär sig? Och varför de inte gjorde det för trettio år sedan? Och varför de inte gör det i Afrika och på andra platser där människor rent objektivt borde må mycket sämre än vi i Sverige. Varför skär man sig bara i den delen av världen där invånarna har det som bäst? Och varför är det nästan uteslutande flickor som gör det? Beror det verkligen på att de är utsatta för incest eller har det tuffare än killarna, som vissa debattörer vill göra gällande? Eller är det, som vissa förståsigpåare vill argumentera för, ett uttryck för hur ojämnställt vårt svenska samhälle är. Och att det därför inte är så konstigt att unga flickor mår så dåligt. Men med den logiken måste ju folk såväl i Afrika som i arabvärlden eller för den delen Italien leva mer jämställt än här.

I slutmeningen används logik som en garanti för analysens riktighet. Den strikt logiska tankebana som har fortplantat sig i D:s inre blockerar honom från tankar som skulle kunna rubba tvärsäkerheten i hans värld. Den viktiga insikt han missar är att nya sjukdomstillstånd kan utvecklas parallellt med ett samhälles ökade välfärd. Fenomen som allergier, utbrändhet, fetma, Alzheimers och sömnstörningar har också uppkommit i takt med ökad levnadsstandard. Det är oklart om D. skulle applicera samma stränga logik på alla nyare västvärldssjukdomar eller om den bara gäller självskadebeteende hos unga flickor.

Med fördubblad världsbild menas att D. kan påstå en sak och senare påstå en annan, varav den senare blir direkt motstridig i förhållande till den förra. Till exempel framhåller D. att psykiatrisk diagnostik är mer tillförlitlig än biomedicinsk. Samtidigt hävdar han ofta att det skulle pågå en ”explosionsartad” överdiagnostisering av till exempel depressioner, adhd och dyslexi. Detta återkommande påstående om överdiagnostisering är bland dem som väcker häftigast känslor i D:s föreställningsvärld. Enda utvägen ur resonemangets dubbelhet vore att om psykiatrisk överdiagnostisering är så förödande utbredd, och denna ändå är säkrare än biomedicinsk, måste den senare vara missriktad bortom alla gränser. Att uppsöka läkare vore i princip meningslöst. Den upplevelsen är emellertid svår för en utomstående att känna igen sig i. Världsbilden fördubblas sedan igen när D. fortsätter upprepa den samhällsförintande överdiagnostiseringen samtidigt som han starkt avfärdar kritiska mediebilder om psykiatrin.

Kognitiv förmåga
D. har svårt att problematisera frågor på den nivå som normalt kunde förväntas eller som står i proportion till ämnet. Han är övertygad om att överfallsvåldtäkter inte har något att göra med maktutövande. Han argumenterar att överfallsvåldtäktsmän jämfört med resten av befolkningen inte uppvisar någon förhöjd våldsbenägenhet annat än i sexuella situationer. Det är bara deras sexualdrift som är högre än genomsnittet. Eftersom att förövaren enbart betecknas av sexuella störningar, men alltså inte är överrepresenterad bland våldsbrott, slutleder D. att begreppet makt är oanvändbart i teorier om överfallsvåldtäkter.

Därför kan D. mena att ”den allmänna myten” om en koppling mellan våldtäkt och maktutövande inte är sann när det kommer till överfallsvåldtäkter. Sexualdrift är ju den entydiga orsaken. Resonemangets blinda fläck ligger i att. D. förutsätter att ett orsakssamband mellan makt och utövande av våld automatiskt utesluter ett samband mellan makt och sexualitet. Överhuvudtaget utvecklar han varken vad maktbegreppet egentligen innebär, eller varför kopplingen mellan makt och våld skulle vara så självklar. Tanken att två eller flera orsakssamband skulle kunna samexistera verkar vara en för stor kognitiv ansträngning, varför förmågan att problematisera avstannar tidigt i resonemanget.

Interpersonell relationsförmåga
Förhållandet mellan D. och flera andra grupper i samhället verkar präglas av disharmoni och missunnsamhet. Attityden till minoriteters välbefinnande är allmänt skeptisk. Samtidigt uppvisar D. en viss förmåga att föreställa sig hur han uppfattas av andra. Vid ett tillfälle antyds att hans syn på unga självmordsbenägna patienter kan tillskrivas ”en känslokall, uppblåst och osolidarisk människa” av andra.

D. uppvisar drag av paranoia gällande den egna gruppen. Han uppträder med en irrationell eller kraftigt överdriven oro över att vara hotad med utgångspunkt i social grupptillhörighet eller identitet. Han skriver att det bedrivs en ”klappjakt” eller ”hetsjakt” på män och att denna visar sig i våldtäktsmål. I D:s värld har en gammal förföljelse på något sätt skiftat måltavla och börjat gälla den grupp han tillhör. Han skriver att ”den historiska klappjakten på de sexuellt avvikande har i dessa fall ersatts av en klappjakt på män i allmänhet” och att ”i den klappjakt på potentiella förövare som pågår är alla män suspekta.” Upplevelsen styrks inte av statistik eller övertygande exempel.

D. uppvisar även drag av paranoia gällande specifika grupper. Irrationell eller kraftigt överdriven oro uppstår inför grupper som rimligtvis inte kan utgöra något hot mot honom. I D:s värld har ”plötsligt alla som inte kan läsa och skriva fått dyslexi”. Även om han menar att det inte alltid rör sig om en ren diagnos utan ibland om en social brasklapp, orsakar detta ett allvarligt förfall hos svenskundervisningen.

Dyslektikernas utbredning drabbar D. med ängslan. ”Hur ska man kunna kräva någonting av någon?” frågar han. Dyslektikerna får till och med utbilda sig till svensklärare. Och värre är att i konsekvensens namn måste ju därför människor med diagnosen dyskaluli få utbilda sig till matematiker. Och när människor som inte kan räkna får bli mattelärare kan man lika gärna låta psykopater bli poliser. Annars kanske de stämmer staten, menar D., för psykopaterna kan ju inte hjälpa att de är kriminella och det är ju bara en sjukdom.

Man anar att detta mest är en känsloladdad sarkasm. Men även om utspelet inte ska tolkas som en egentlig hållning till antagning av psykopater till polishögskolan säger det något om hans inställning till dyslektiker. Föreställningen verkar bygga på att om vissa grupper likabehandlas tillräckligt mycket upplöses sociala kategorier som är trygghetsskapande för D. Därför är det symptomatiskt att han använder polisväsendet som ett tillspetsande exempel.

Abnorm proportionalitet
Abnorm proportionalitet innebär hos D. en förskjutning så att en abstrakt tanke om ”konsekvens” kan värderas högre än andra människors möjlighet att skaffa barn. Han reagerar häftigt på uppfattningen att könsbyte inte tvunget borde innebära sterilisering. Det är mycket viktigt för D. att en kvinna som könsopereras inte får behålla sin livmoder. Han argumenterar att situationen vore ”inkonsekvent” annars. Proportionerna mellan konsekvensargumentet och livssituationen för de människor som i verkligheten berörs av frågan har förskjutits så att påtvingad sterilisering framstår som rimlig för D.

Förskjutningarna av proportioner verkar dessutom orsaka ändringar i associationsmönstren. D. gör en märklig association när han apropå transsexualism plötsligt uttrycker en önskan om sexköpslagens avskaffande: ”Man kanske kunde fråga sig om den lagen är vettig och samtidigt måste man kanske också fråga sig vad syftet med könsbyten egentligen ska vara.” Uttalandet lämnas hastigt och hur han menar att ämnena hänger ihop förklaras inte alls. Möjligen ligger ämnena nära varandra i D:s inre, men sambandet förblir otillgängligt för utomstående.

D. är mycket angelägen om att den allmänna bilden av transsexualism som en störning fortsätter att upprätthållas. Han framställer sig som en martyr i frågan: ”Idag måste man acceptera könsbyten som en mänsklig rättighet och se på transsexualism som ett normaltillstånd för att inte målas ut som mörkerman.” En konspirativ hänvisning till lobbygrupper från queerrörelsen görs, men utvecklas inte.

D. gör en jämförelse mellan könsbyte och levertransplantation hos alkoholister. Hos alkoholisten kan man antingen operera in en ny lever, som på nytt sups sönder, eller kan man arbeta för att behandla orsaken och stoppa alkoholisten från fortsatt drickande. I D:s värld gäller samma för transsexuella. Dessa mår tydligen ofta dåligt även efter operationen och därför borde man istället ”angripa problemet från annat håll” än genom könsbyte. Vad ”annat håll” egentligen skulle vara framgår inte.

Enligt D. måste transsexualism absolut uppfattas som sjukligt och borde under inga omständigheter normaliseras. Argumentet är att forskning kring sexuella avvikelser annars riskerar att tappa mark, vilket skulle göra det svårare att förhindra och behandla sexualförbrytare. Genom att sluta normalisera sexuella avvikelser skriver D. till exempel att framtida Josef Fritzls kan undvikas.

Dikotomt tänkande
Med dikotomt tänkande menas en låsning vid att tänka i motsatsförhållanden. Reflektionsförmågan är drabbad av en försnävelse till ensidigheter som svart-vitt och antingen-eller. Tillståndet verkar vara bekvämt eftersom det ger D. en illusorisk känsla av stark klarsyn.

En återkommande dikotomi hos D. är förhållandet mellan frisk och sjuk. Förstås är det en normal uppfattning att hälsa står i motsats till sjukdom, men hos D. är gränsen mellan tillstånden så tydlig att den inte kan problematiseras. Han upplever att omvärlden har förskjutit denna gräns mot en ”explosionsartad” överdiagnostisering, helt bortom den självklara skiljelinje han verkar tycka är underförstådd. Därför kan D. tacksamt gå upp i rollen som en bondförnuftig sanningssägare när han förfäras över förskrivning av antidepressiva läkemedel mot sorg och normala livskriser.

De flesta människor skulle hålla med om att ”naturliga” tillstånd som hör livet till inte borde sjukdomsklassas. På så sätt är det rimligt att medicinera för depression, medan sorg är något man ska ta sig igenom på egen hand. Ändå skulle andra författare inom psykiatri förmodligen ha nämnt att gränsen mellan sorg och depression inte alltid är självklar. Med skillnaden att sorgtillståndet oftare har en mer uppenbar orsak är symptomen hos depression och sorgreaktionens sena fas likartade. Sorg kan även bli patologisk om den drabbade inte lämnar sitt tillstånd, så kallad överdeterminerad krisreaktion. Inför kommande upplaga av diagnosmanualen DSM råder dessutom diskussion om hur man kommer att uppdatera diagnosgränsen mellan sorg och depression. Utan sådana uppgifter till läsaren blir D:s resonemang vilseledande i sin enkelsidighet, men säkert behändigt för honom själv.

En annan dikotomi hos D. handlar om offer och förövare. Ett exempel är Anna Lindhs mördare Mijailo Mijailovic. I tonåren knivskar Mijailovic sin pappa och D. menar att samhället då tillskrev honom en tydlig roll som offer, trots att han begått ett brott. Instanserna ska ha resonerat att knivdådet måste ha berott på att pappan faktiskt förtjänade det. Denna roll som offer möjliggjorde sedan en fortsatt framfart som våldsverkare. D. menar att Mijailovic borde ha bemötts och klassats som förövare så tidigt som möjligt.

Lika lite som mellan frisk och sjuk förmår D. att se nyanser här. Resonemanget är blint för insikten att begrepp som ”offer” och ”förövare” är mångdimensionella och fungerar olika beroende på om det gäller juridik, identitet eller D:s egna ryggmärgsreflexer. Inget utrymme finns för tanken att en individ i en situation kan vara ett offer men i en annan situation agera som förövare. Att Mijailovic knivskar sin far kan knappast fullt ut förklaras utan faderns tyranniserande ställning i hemmet. Men att söka svar från flera håll vore för besvärligt för D. I hans tankevärld innebär en människosyn som tillåter att offer och förövare kan samexistera inom en och samma individ automatiskt att man också vägrar ställa någon till svars för sina handlingar. Att söka förklaringar är liktydigt med att ”ömma”.

Därför framstår det också som särskilt underligt när D. vid ett annat tillfälle plötsligt visar förståelse för hämndaktioner. Han ser ett föredöme i Frankrike där så kallade crime passionel, våldsbrott till följd av otrohet, tidigare gett strafflindring. ”En inte helt tokig idé”, menar han. Motstridigheten mellan dessa två hållningar till strafflindring lämnas utan förklaring.

Även i ett resonemang om psykopati framgår hur en dikotom fixering förenklar D:s verklighet. Han konstaterar kort att psykopati inte är möjligt att bota och kan därför göra det tvärsäkra ställningstagandet att psykopater inte på något sätt är en fråga för psykiatrin. Den psykiatriska vårdens ansvarslöshet inför psykopater hävdas starkt och i den mån psykopati skulle kunna motverkas förlägger han ansvaret på annat håll i ett halvsarkastiskt utspel:

I den bästa av världar skulle man kunna tänka sig att om unga kvinnor ser till att i alla fall inte bli med barn när de har sex med dessa ´spännande och farliga´ män så kommer tillståndet att försvinna om några tusental år eller så.

D. har helt rätt i psykopati idag anses vara obotligt, framför allt på grund av psykopatens bristande sjukdomsinsikt. Ändå är det bedrägligt att framställa det som om läget är oföränderligt för all framtid. Uppgifter om forskning på området undanhålls och D. är antingen retorisk eller påfallande okunnig när han undlåter att nämna Violence Reduction Program, en omtalad och löftesrik behandlingsmodell som är under utveckling. En författare med normal visionsförmåga och kunskap i ämnet hade framställt det som att man ännu inte utvecklat framgångsrika behandlingar mot psykopati, men att historien visat att många diagnoser som en gång framstått som oöverkomliga senare kunnat behandlas.

Ställningstagandet att psykopater borde vara helt frånkopplade psykiatrin lämnar dessutom oklarheter efter sig. Eftersom att psykopati ibland sammanfaller med andra diagnoser (till exempel adhd eller drogbetingad psykos) måste ju psykiatrin rimligtvis komma i kontakt med psykopater på den vägen, hur ogärna D. än önskar det. Hur han ställer sig till detta, eller om han ens begriper det, framgår inte.

Förhöjd abstraktionsförmåga
D. visar prov på onormalt hög förmåga till abstrakt tänkande och lägger ofta resonemangen på en mycket generell nivå. Han kan sätta diagnos på en hel nation, till exempel att Sverige lider av nationellt paniksyndrom. Invecklade samhällsfenomen sammanfattas i extrem korthet och lämnas som entydiga sanningar att piska fram mardrömsbilder ur. Det verkar knappt finnas någon slags grupp eller tillstånd som inte är endimensionellt nog att låta sig reduceras till en skarp generalisering:

Alla struliga barn tycks få diagnosen adhd. På samma sätt som plötsligt alla människor som inte kan läsa och skriva ordentligt kan dölja sin okunskap i diagnosen dyslexi.

Försänkt konkretionsförmåga
Som en effekt av den förhöjda abstraktionsförmågan verkar D:s förmåga att konkretisera sina tankar istället ha begränsats kraftigt. Detta gäller framför allt redovisning av underlag. Så drastiska påståenden som D. gör skulle normalt ha underbyggts av statistik, rapporter eller exempel ur den egna erfarenheten.

Anmärkningsvärt är hur han i vissa fall kan åberopa ett underlag, medan i andra – ofta i de frågor han uppvisar starkast känslor kring – inte gör någon hänvisning. För en utomstående är det svårt att se mönstret i vilka påståenden som underbyggs med hänvisning till forskning och vilka som inte gör det. Om det finns en metod kanske den lyder ett system i D:s inre som inte är tillgängligt för någon annan än honom själv. För en utomstående framstår det som dels slumpartat och dels beroende på om det faktiskt råkar existera belägg för vad D. påstår.

En genomgång av D:s bok ger lågt räknat runt femtio (50) marginalnoteringar på punkter där hänvisning till en trovärdig källa hade förväntats men saknas. Vid ett tillfälle förklarar han sig med en allmän hänvisning till ”sedvanliga läroböcker” i ämnet. Kanske är detta tillräckligt för etablerade och stabila siffror kring olika diagnosers förekomst i befolkningen. Men att man i dessa läroböcker skulle finna vetenskapligt stöd för, till exempel, att vad unga flickor med självskadebeteende allra mest behöver är ”motgångar” och ”någon att ta hand om” är tveksamt. Lika osäkert är det om en läsare verkligen skulle kunna leta upp rapporter med ett så svagt signalement som att de utkommit under sommaren 2010.

I bästa fall kan frånvaron av källor förklaras med en frihet från genre hos boken. Växlingarna mellan fakta, ilsket godtycke och spontana generaliseringar sker så ivrigt att en sänkt akademisk nivå känns naturlig. Värre är när D. vill bygga resonemang och driva teser utan vare sig vetenskapliga belägg eller övertygande exempel.

Hur många som faktiskt har dyslexi eller läs- och skrivsvårigheter uppges inte, bara att D. fått för sig att de blivit orimligt många. Några exempel på de värdefulla rön om Josef Fritzl som forskning kring transsexualism kunde frambringa finns inte. När D. i en evolutionistisk vision framhåller p-piller som enda möjliga ”psykofarmaka” mot psykopati nämns inget alls om tillståndets grad av ärftlighet. Hur mycket antidepressiv medicin som skrivs ut i onödan mot ”naturliga” kriser som sorg finns inga siffror på. Att tala varmt om kemisk kastrering som prevention mot sexualförbrytare med svävande hänvisning till ”en del undersökningar” är lättvindigt på ett sätt som inte står i proportion till ämnets allvar. Och att mena att ett ”mycket stort antal” incestanklagade fäder är oskyldigt dömda därför att en (1) kollega till D. har gjort den ”bedömningen” är bara bortgjort.

Vissa påståenden återkommer hos D. och bildar röda trådar i hans föreställningsvärld. Även dessa består ofta av ett dunkelt formulerat eller obefintligt underlag och exempel är så sällsynta att det ibland blir svårt att begripa vilken poäng han vill göra. Bland annat menar D. att många ungdomar har ”enorma svårigheter att klara av livet”. Vilka ungdomar som egentligen menas, hur många de är och hur de enorma svårigheterna verkligen ser ut är otydligt, men som orsak anges att de är oförberedda på livet. Det som ofta kallas psykisk sjukdom skulle alltså egentligen handla om en orealistisk självbild sedan barnsben och att man anpassar samhället efter ungdomarna istället för tvärtom. I en analys av självskadebeteende menar D att: ”ju högre förväntningar man har på vad livet ska ge en, desto större är risken att man inte får det man önskar sig. Då känner man sig tom.”

I ett exempel med tveksam träffsäkerhet och generaliserbarhet berättar D. om 22-årige Fredrik som får ett sammanbrott efter att ha avfärdats av Idoljuryn. Berättelsen är betecknande för D:s uppfattning om ungdomar som söndergosade, tafatta och bortskämda. Han återkommer ofta till att de är dåligt förberedda på livet. En naturlig fråga som förföljer hans resonemang är hur D. tycker att dessa livsförberedelser i praktiken borde se ut, men här ges inga svar utöver katederundervisning och utantilläxor.

En annan känslostark men löst underbyggd reaktion hos D. gäller hans upplevelse av dagens ”explosionsartade” diagnostisering. Man öppnat en Pandoras ask av diagnostiseringar och för varje behandlingsbart tillstånd tiodubblas antalet icke behandlingsbara blandtillstånd. Diagnoserna fråntar förövare allt ansvar och de ursäktas som offer. Dessutom ökar LSS (Lagen om Stöd och Service för vissa Funktionshindrade) attraktionskraften hos diagnoser så att ”fler personer med problem” vill ha dem. Hela mardrömsbilden målas upp utifrån den suddiga formuleringen att ”en hel del” diagnostisering är missriktad. Förutom att adhd används som exempel är det oklart vilka diagnoser som egentligen menas. Vad D. grundar upplevelsen på förblir också dolt i hans inre värld.

Attityden till självmord framförs också märkligt svävande och utan tillräcklig konkretisering. D. är bekymrad över den ”hysteri” att motverka självmord som spridit sig bland myndigheterna. Han menar att handlingen ibland kan vara ”välövervägd” och ”helt adekvat” och har då inte inom psykiatrin att göra. Som enda exempel används en 95-åring som vill ta sitt liv efter att maken sedan 65 år gått bort. Med detta vill D. varna för ett samhälle där hela befolkningen omyndigförklaras.

Det är tveksamt hur vanligt förkommande situationer som 95-åringens är, men den borde normalt uppfattas som ett undantag. Andra och mer generaliserbara exempel på när självmord ska anses helt normalt levererar inte D. och framställningen är typisk för hans sätt att låta en mardrömsbild, i detta fall hysteri och en omyndigförklarad befolkning, springa ur ett enskilt extremt exempel. Anmärkningsvärt är också hur en fråga om att rädda liv kan framkastas med sådan lättvindighet och sedan hastigt lämnas utan att utvecklas till ett resonemang värt ämnet.

Bristen på konkretion hos D. gäller inte bara livsavgörande situationer för den enskilda medborgaren. Han kan också reducera komplexa vetenskapliga sammanhang till ett fåtal meningar och utifrån dessa argumentera för fenomen ur sin föreställningsvärld. D. menar att det biologiska perspektivet på psykisk sjukdom är stigmatiserat och anses politiskt inkorrekt. Detta är så allvarligt att det utgör ”ett av den moderna psykiatrins stora problem”.

Helt i enlighet med övriga beteendemönster hos D. efterlämnar det påståendet obesvarade frågor. Det är en gåta hur det biologiska perspektivet kan anses ha tappat mark samtidigt som utvecklingen av läkemedel med framgång stegrat sedan 50-talets Hibernal fram till dagens SSRI-preparat. Behandling riktad mot signalsubstanser är knappast annat än biologiskt orienterad och märkligt nog kallar D. själv vid ett annat tillfälle läkemedelsutvecklingen för ”revolutionen som stängde sjukhusen”.

D. upprepar också att allt fler människor definierar sig som offer och patienter hos psykiatrin. Han framställer en nation på väg att handlingsförlamas genom överdiagnostisering och skylla ifrån sig-mentalitet. Läget är kritiskt och genom alarmerande uttryck som ”diagnosinflation” förstår man att effekten på samhället måste vara förödande. Men om situationen vore så omfattande som D. menar borde det förstås finnas ett erfarenhetsgrundat stöd för detta i verkligheten. Om det är så uppenbart måste väl tillgänglig statistik kunna belägga denna hejdlöst galopperande diagnostisering. I alla fall finns väl någon slags enklare mätning som kan tolkas som att den pekar på en tendens. Som minst kunde D. hävda att han själv, kanske bara en (1) kollega, eller någon han hört talas om, gjort iakttagelsen och visa något exempel. Nej, även här saknas stöd utöver impulserna från reptilhjärnan.

Avslutande kommentar
Det är anmärkningsvärt att D. försörjer sig som överläkare i psykiatri.

Similar Posts:

• Favorit i repris: När reptilhjärnan har ordet
• Till glesbygdens försvar
• Krig mot knarket eller mot det bejerotska paradigmet?
• Fram för läsarnas litteraturhistoria!
• Det var bättre förr

Resultatet är fyrahundra sidor med teckningar som är dumma, gräsliga, naiva, fåniga, barnsliga, snuskiga, onödiga, plumpa, poänglösa, tråkiga, nonsensartade, klottriga, jättefula och byggda på trubbiga ordvitsar och sökta rim ungefär som Lou Reed i Tweed. Men lika ofta teckningar som väcker häpnad. Motiven verkar ha en garantistämpel om att förekomma för första gången i världshistorien och skulle aldrig ha kunnat hittas på av någon annan: kriget mellan första och andra världskriget (andra världskriget vinner), ett kraftverk som drivs av knark eller cancer, rumsrummet (det rum som är i alla rum), den svenske rekordhållaren i brott mot griftefrid, ett paket ”MjölKKK” (med glada figurer i vita spetsiga huvor) och Socker-Connys alias Peppar-Benny.

Pirinens spontana metod liknar automatisk skrift, tillvägagångssättet hos 20-talets franska surrealister. Bortom intellekt och språkliga konventioner skulle den fritt flödande medvetandeströmmen nå värdefulla sanningar om människan. Men där Breton och kompani ville triumfera som troféjägare i undermedvetna guldgruvor framstår Pirinens slaveri under fantasin som ett självändamål. Hållningen verkar vara att han sysslar med ett lotteri där man får hålla till godo med vad som ges. Varje teckning, lyckad som misslyckad, är del av en större ström och att rensa bort vore förljuget.

Allra sista teckningen i Jävla svin föreställer en konstnär som blir tillsagd ”Att ingen har gjort det förut är inte detsamma som att det är bra”. Till det påståendet kunde läggas att less is more, kvalitet framför kvantitet och andra etablerade deviser. Bara en konstnär med sällsynt högt anseende får ge ut en vänsterhandsteckning av en glad delfin till rubriken ”delfinitivt inte”. Jag är sedan länge ett kapitulerat fan som innerst inne bugar för varje pennstreck, men kan se att om någon ville ropa att seriekejsaren inte har några kläder så är detta albumet det skulle viftas med. Men med ett kritter så sprängfyllt av mjölk behöver Pirinen knappast bry sig om sånt.

Similar Posts:

• Ingens bästa vän II
• En besvikelse rikare
• Mästaren hittar sin form
• Järnrörssvingande jubilar tål omläsning
• Rått och blandat

Mycket plats ges åt den i boken icke namngivne förläggare som nappade på bokhandelsframgången Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (Weyler förlag, 2009). Läsaren visas in bakom kulisserna på ett obalanserat maktförhållande där publicering och påföljande turné med signeringar, intervjuer och bokmässor beskrivs som utnyttjandet av en människas svaga tillstånd. Uppmärksamhet betyder pengar och Heberlein blir en kassako på freakshow. Lika ingående fortsätter det med klassresan, ögonblicksbilder från djupa kriser, porträtt ur arbetarbakgrunden och oroliga anhöriga.

Bredvid biografin drar Heberlein en annan tråd, ett fritt och kunnigt resonemang kring frågor om godhet och ondska, friskt och sjukt, normalt och onormalt och hur det goda livet egentligen skulle kunna se ut. Men hur flitig hon än är med reflektioner och hänvisningar till stora tänkare förblir det personliga materialet det mest medryckande. Det blir trixigt: den redan marknadsförda slags Heberlein, den diagnostiserade, blir alltså bokens förgrundsgestalt framför andra. Och detta är precis vad hon skriver att hon avskyr. Att reduceras till bilden av en sjukdom. Det ligger en paradox i att Heberlein inte kan fortsätta sin berättelse utan att samtidigt upprätthålla den förenklande bilden av sig själv. Hon framhåller viljan att slippa bli etiketterad med sin diagnos men fortsätter berätta om den – och hon gör det så bra att det fångar all uppmärksamhet.

Men omdömet att Ett gott liv gärna hade fått lämna mer plats åt biografi istället för livsfilosofi handlar inte om lusten att beskåda någons snaskiga persondetaljer. I sin kraftfulla framställning av klass, medielogik och förlagsvärlden är den viktig. Att hon fortsätter ge röst åt hur det är att leva med en psykiatrisk diagnos är omistligt.

Similar Posts:

• Knappast klädsam ångest
• Frågor som får svar
• Livet iscensatt
• Frihet och ansvar
• (T)röstlöst

Den inläste kan bläddra runt och bedriva jakt på sprickorna innan den monumentala metaformuren murats färdigt. Till exempel undviker senare diktning sentimentalitet som att ”en tung gren röres av heliga strömdrag”. Likaså haltar bilden av simmaren som ”ett lockbete / för den hungriga bryggan” rätt duktigt i sitt försök att skruva upp en situation med laddning. Sammantaget är den unge Tranströmers lyrik mer uppenbart andlig och överrumplingseffekten överskattas på ett sätt som gör den något obeständig mot omläsningar.

En intressepunkt är fyraradingen ”Lento”, vars drag av grotesk är sällsynt efter debuten samtidigt som bildens slagkraft är bekant. Det modernistiska manéret att vägra versaler skulle 17-åringen senare överge:

vi ska alla dö av för tungt huvud
      av för stora ögon
             av släpande hår
vi ska alla förstenas i tunga vatten

Ellerström spekulerar kunnigt i förmodade influenser och redogör för tidens litteraturtrender och publicistiska förhållanden. Men i presentationsteknik måste han anmärkas. Det finns en anledning till att infoskyltar sätts vid sidan om konstverk, att musiker gör paus mellan låtarna och att bonusmaterialets berättarröst är frånskilt filmen i dvd-utgåvor. Här är varje dikt trångt omringad av Ellerströms kommenterande och bara en tom rad gör uppehåll däremellan. Sportsligare vore om läsaren själv fick besiktiga hur dikten stod pall ensam mot arkets neutrala rymd. Han borde valt förord och dikt i två skilda avdelningar.

Ellerström finner att ”dikterna i sig själva är intressanta” men skriver underligt nog också att ”man ska naturligtvis inte lägga alltför stor vikt vid dessa gymnasist- och studentdikter.” Detta, tillsammans med upplägget, är att göra dikterna till små kuriosa vars värde ligger i varslet om kommande framgångar och alltså föga värt av egen kraft. Nog för att lyrikhantverket trevar, men att se debuten som den fasta gräns då ett författarskap befordras från oduglig till duglig litteratur är ensidigt.

Utgåvans största stund är ”Anteckningar från lappsjukans domän”, Tranströmers bidrag till en artikelserie i Arbetaren publicerat ett år före debuten. I reseskildringen från det nordligaste av det nordligaste Sverige öses det friskt ur källorna: fönsterblommorna som kämpar ultrarapidiskt i ett kortvarigt arktiskt ljus, vägen till Maunu som liknar en okynnig trådända som repats loss från den grövre Karesuandoleden och landskapet som är sammansatt av de tre väldigheterna molnen som går högt, molnen som går lägre samt jorden. Ibland upptäcker man framåtpekanden och jublar:

Här dundrade Laestadius i många år innan han fick förflyttning söderut till Pajala där han ligger begravd utanför en kyrka som liknar en gammal vinddriven och förlamad måsgud, sexton mil från öppet vatten.

Similar Posts:

• Ett nobelpris till svensk samtidslyrik
• Nobelpriset i litteratur 2011
• Något litet om Tranströmer
• Guldramen som gastkramar tavlan
• Fyrtiotvå år av fulländad lyrik

En iakttagelse blir att ordet schizofreni genom sina glidningar mellan betydelser och användningsområden i sig är något schizofrent. Samma egenskap träffar danske Jeppe Brixvolds Brott och framgång, en intellektuell cocktail av satir, spänning, historisk realism, science fiction, existentialism, litterära anspelningar, språkexperiment och road movie. Enkelt sagt envisas den med att inleda en ny berättelse innan den förra avslutats. Först är berättarjaget en mördare på flykt i Paris. Plötsligt är han Alexander den store, en skogshuggare i exil i Spanien, en bortrövad hustru till en hövding, en bard med gudabenådad flöjtbegåvning.

I Brixvolds stora nystan av motsägelser är sprången i tid, miljö och stil drastiska, samtidigt som han lyckas framföra dem sömlöst. Ena stunden verkar kompositionen lyda under en berättarglädjens impulsivitet, i nästa misstänker man ett millimeterprecist system vars koder envisas med att hela tiden sväva strax bortom läsarens fattningsförmåga.

Enligt det informationsblad som ofta medföljer recensionsexemplar ska danska kritiker ha stått alldeles knäsvaga inför Brixvolds roman när den utkom i Danmark 2007. En utropar postmodernismens återkomst, en annan upphöjer författaren till en ”Homeros på speed” och en tredje menar att romanen vore en världshändelse om den var skriven på ett mer utbrett språk. Men det jublet är missriktat. Ambitionen om en mångdimensionell labyrint av referentiella trådar är inte bättre än att den mest verkar underhålla Brixvold själv och skymmer egentliga värden, som spänningen i Alexander den stores matinéfilmiga krigsscener, kusligheten i någons ovisshet om sin verklighetsuppfattning och den bortrövade hövdingahustruns strapatser i okända landskap.

Något tjurskalligt kan man tycka att Brixvold borde sansat sig och berättat på riktigt istället.

Similar Posts:

• Utröstad i ö-rådet
• Dansk litteratur – special inför bokmässan i Göteborg 2012
• Ett besök i München år 1942
• Tack för det Modernista!
• Ensamhet i förvandling

Själv kan jag skämmas över mitt tycke för Tomas Tranströmer. Dels låter diktinnehållet så urbota träigt och avtändande när man ska återge det. Vad skriver han om, denne begåvning av guds nåde? Jo, naturmotiv och religiöst färgade upplevelser i vardagen. Klassisk musik, fåglar och träd är återkommande. Det låter ju som lyriken i familjesidornas insändarspalt.

Men det värsta är hur ohyggligt överens alla är om Tranströmer. Hans författarskap är omringat av en samstämmig hyllningskör. Det finns inga alternativa uppfattningar om hans verk, bara ett stort nationellt konsensus. Ingen finner sprickor i monumentet som kunde göra det mer komplext.

Därför lät det som ett framsteg när Lundensiska litteratursällskapet i våras ordnade Tranströmerafton och lät framhålla problemet med piedestaliseringen. Man talade om den ”förlamande ikonisering” som finns kring diktaren. ”Monumentaliseringen ställer sig i vägen för själva dikten”, sa Niklas Schiöler. ”Poesin döljs bakom statyn av poeten.” Kristian Lundberg uppger att han blivit mordhotad efter att ha recenserat ett Tranströmerverk som ”en konsekvens av bristen på mod i den svenska bokutgivningen.”

En som rider i spetsen på det jublande Tranströmertåget med sin senaste bok i högsta hugg är Staffan Bergsten. Utifrån brev, personliga minnen, diktutkast, dagboksinlägg, intervjuer och tjänstgöringsintyg vill han teckna en bild av personen bakom – och i – den stora lyriken. ”Ett diktarportätt” kallar han den. Biografi vore missvisande, och till en regelrätt sådan verkar inte gå att utvinna tillräckligt material ur diktarens ganska beskedliga liv.

Tranströmer växer upp på söder i Stockholm med sin mor och är ett ensambarn med fältbiologiskt särintresse. Tonåren är depressiva. Debuten sker 1954 med 17 dikter och förutom vänsterorienterad kritik under senare delen av 60-talet fortsätter hyllningskurvan därefter stiga uppåt. Bosatt med familj i Västerås samsas diktandet med arbetet som psykolog. En mängd utlandsresor och uppläsningsturnéer avverkas innan stroken 1990 orsakar afasi och halvsidig förlamning.

Den som önskar sig White Line Fever göre sig alltså icke besvär. Enda skuggorna av skvallerdramatik som skymtar till är en tillfällig roll som ”av- och till-älskare åt en flera år äldre och erotiskt erfaren kvinna” samt att Tranströmer en gång i ett brev kallat Göran Sonnevis välkända vänsterpoem ”Om kriget i Vietnam” för ”överreklamerad”. I brist på annat blir det kanske också anmärkningsvärt att Tranströmer bor hemma hos sin mor fram till 27 års ålder. Hursomhelst behandlas inget av detta mer än i förbigående.

Och ingen som skaffar Bergstens bok lär göra det i förhoppning om sensationella snaskigheter. Flera borde däremot lockas av dikternas tillblivelse. Hur sker miraklet, med vilka trix förädlar magikern vardagen i Västerås till lyrik med internationellt genomslag? Metoden är att långsamt, ibland under åratal, låta dikterna växa fram som kompositioner av lösa fragment och impulser som kastats ned i anteckningsböcker. Som i en kompost trängs formuleringar och motiv i skrivblocken för att omprövas och omprövas tills något av dem omsorgsfullt kan sammanvävas med andra och blomma ut i färdig dikt. Till exempel har över 60 manussidor kokats ned till 46 rader i dikten ”Drömseminarium”.

En annan dragkraft ligger i tillfället att ta del av den erfarenhetsmässiga bakgrunden till många av Tranströmers dikter. Många av dem är som bekant en direktförmedling av något självupplevt. Om monsterhiten ”Romanska bågar” berättas att Tranströmer 1984 besökte San Marco-domen i Venedig och verkligen måste ledas ut efter att synen av valven förblindat honom med tårar. Och ängeln som omfamnade honom – jo, han upplevde det faktiskt precis så.

I att återge metod och ge bakgrundsinformation till verken är Bergsten med nördig lärdhet utförlig. Ömsom är det fullt dugligt litteraturvetarhantverk, ömsom ger det ungefär samma nöje som att efterkolla en films inspelningsuppgifter på IMDb. Höjdpunkten ligger i det förkastade materialet, hos vilket det inte alltid är självklart varför något kasserats. Som att ”de drömda människorna” i ”Drömseminarium”, de som är fler än vi, vore ”nog för att kolonisera Jupiter.” Eller det koncentrerade porträttet av Wagners fru i ”Sorgegondol nr 2″:

Hon är som en ambulans som kör med påslagna siréner igenom livet.
”Ta hand om mig före de andra!”

Att följa med Bergsten till Tranströmerland är som att resa med någon som har besökt resmålet många gånger förut och mer än gärna demonstrerar sin kännedom – på gott och ont. Titta, verkar han vilja säga, visst är det fint? Visst är det bra? Så sympatisk Tomas är. När Tranströmer med uppriktig självdistans kallar sig småborgare måste Bergsten kliva fram och rätta honom – han är ju förstås världsmedborgare.

Den slags Tranströmer som Bergsten vill överräcka till läsaren är alltså den förväntade pusselbiten till en redan etablerad bild: Tranströmer den fläckfrie, den ofelbare, det fulländade fenomenet. Som porträttmålare kan Bergsten påminna om hur man avbildade kungar på 1700-talet. Någon problematisering kring ikonen Tranströmer finns inte.

Det vore en befrielse om det kunde bråkas kring Tranströmers verk. I sin blindhet för den saken förblir Bergstens berättelse ofullständig.

Similar Posts:

• Vingar under utveckling
• Tranströmer-introduktion på 80-talet
• Svensk poesihistoria genom hundra poeter
• Något litet om Tranströmer
• Epilog – om Tranströmer, dagen efter

Och nog för att det är en fin tanke hos Elisabeth Grate Bokförlag att en kort berättelse kan vara värd att gå i tryck som egen bok, med ISBN-nummer och allt, utan att behöva trängas in i en novellsamling. Utgåvor i små format har ofta ett slags skön behändighet över sig. Man får impulsen att bära den i innerfickan eller stoppa i ett litet kuvert och skicka vidare. Framför allt är det förtroendeingivande – någon har avsatt resurser i förlitan på dessa 30 sidors egen kraft, det ger auktoritet åt berättelsen.

Men Khoury-Ghatas Hafia är så snabbläst, så fort överstökad, så motståndslös i språk och gestaltning och snål och skissartad i händelseförlopp och karaktärsteckning att den upprörande grymhet som avhandlas inte hinner vinna mark i medvetandet. Med ens var det slut. Som telefonsamtalet några säten fram man hörde på bussen. Vad var det om? Jag hann inte höra tillräckligt. Det verkade riktigt otäckt, men det fanns ingen tid för detta att slå rot.

Similar Posts:

• På torget väntar en hög med stenar på henne
• Poesi och galenskap
• Irak inifrån
• Mellan raderna och nedanför trappan
• Bitterheten lockar och skrämmer

Berättarjaget noterar sin värld: fattigkvarteren på 50-talet. Modern som är sjuk och döende. Den arbetsamme hantverkaren mäster Errico, hos vilken han går som lärling. Maria som han förälskar sig i. Hyresvärden som tar betalt av henne i natura. Den puckelryggiga flyktingen som en dag ska slå ut sina vingar från ryggen och återvända till Jerusalem. Vid bröstet bär huvudpersonen den bumerang han övar på att kasta romanen igenom för att kanske eller kanske inte äntligen låta den avlossas i en symboldrypande slutscen.

de Lucas tonfall har en lättflytande poetisk mildhet och han är generös med tjusigheterna:

Han har magrat, han låter sig lotsas av oss och av vinden som örfilar upp oss så att ansiktet hårdnar.

Trist nog rimmar inte den vaggande, skönsjungande prosa han framför med vad som borde varit ett ostyrigt och känslosvallande tonårspsyke på orientering i livets fattiggränder. Författarens lösning har varit att neutralisera sin huvudperson. Han är där med röst men inte med känslor. Hans själva tonårighet är frånvarande.

Starkt närvarande är istället kvarteret Montedidio som kuliss för sorg, arbete, kärlek och fattigdom och allt det som bildar livsöden. Miljön är alltså mer levandegjord än den människa som berättar om den. Så målar man en tvådimensionell akvarell.

Similar Posts:

• Att byta familj mitt i uppväxten
• Början till något fantastiskt
• Best Friends Forever?
• Ferrante light
• Nog är det en resa allt …

Du får vara publik. Du är inbjuden.

Det kostar bara respekt.

Jag vill att vi är snälla mot varandra.

Så står det i baksidetexten till [betongpelarägd]. Det är ett rimligt avtal mellan författare och läsare, jag kan gå med på det. Men det betyder inte att jag måste tycka om dikterna.

Jag måste inte tycka om dikter bara för att de är utgivna på eget förlag och det ju alltid vore fint att lyfta fram ett alternativt verk istället för något från de stora förhärskande förlagen. Jag måste inte tycka att det känns tufft med en underrubrik som ”facebookpoesi och vanliga jävla dikter” eller svordomar överhuvudtaget när de upprepas till en tom och utsliten gest.

Jag måste inte tycka om starkt radbrutna tankedikter kring vardagsunderfundigheter eller interna, jagcentrerade tilltalsdikter från ett Mig till ett Dig eller ordlekiga, glimtögda infallsdikter som ska säga något om livets storhet eller litenhet eller både och.

Jag vill inte veta att berättarjaget sparar på ögon man aldrig glömmer för att de kan vara bra att ha eller att det vaknat under ytan och bara nappar på kärlek eller att tandborsten är sällskapssjuk.

Jag vill inte veta att viet har en låt som är deras egen i samma dikt som håret flyter ut över hela kudden.

Jag vill inte veta att det står 1-0 mellan berättarjaget och livet.

Jag måste inte tycka att 126 sidor är motiverat.

Kanske finns det människor för dessa dikter – av respekt hoppas jag det – men jag är inte en av dem.

Similar Posts:

• Tänk på döden
• Riktig ”kylskåpspoesi”
• Fina men riktningslösa observationer
• Joshua Clover har en revolution att berätta om
• Dikter för ”riktiga” män