Motörheads ledstjärna, Lemmy Kilmister, har nu fått sin hyllade självbiografi utgiven på svenska. Självfallet är tanken att så många som möjligt i vårt avlånga land ska få ta del av rockmyten, men som många gånger tidigare går allt för mycket förlorat på vägen. Ska du översätta en bok är krav nummer ett, i mitt tycke, att du som översättare är insatt i just det språk som boken är skrivet på. I det här fallet det engelska rocktugget. Utan kunskapen om nyanser och uttryck kan det hela bli smått löjligt ibland. Vid ett tillfälle är exempelvis frasen "we couldn´t even get arrested", översatt med, just det, "vi kunde inte ens bli arresterade". Ett uttryck som mig veterligen inte existerar i det svenska språket. Lika dumt som att skriva att "det är inte min kopp te" eller varför inte allra senaste frasen som dykt upp både här och där, "jag går bananer". Just de två sistnämnda galenskaperna återfinns inte i boken i fråga, men här ges prov på en del andra mer eller mindre stora språkmisstag, som gör att innebörden av det som sägs blir fel. Mitt enda tips är att alltid läsa på originalspråket.

Nog om detta. Lemmys biografi är en stilstudie i hur man lever ut rockmyten till fullo. Här finns alla de kända ingredienserna som knark, sprit, villiga groupies, slagsmål, mord och allt annat som hör rockstjärnelivet till.
Mitt första möte med bandet skedde någon gång i 80-talets födelse hemma hos en polare som alltid fick de plattor han ville ha. Motörhead var tyngre än bly och råare än sushi. Dessutom fick visst käre Lemmy de tjejer han ville, trots sin mindre vackra nuna, vilket gav hopp till oss finniga närapå tonåringar som precis lagt märke till det täcka könet.

"White line fever" börjar från början med uppväxten och de tidiga eskapaderna med tjejer. Han första trevande band och hur han så småningom hamnar i kultförklarade Hawkwind. Där efter är steget inte långt till bildandet av numera legendariska Motörhead och dess femtioelva medlemsbyten. Det knarkas som aldrig förr. Acid, kokain, Mandrax, uppers, downers, amfetamin, you name it. Ungdomsåren beskrivs nästan som ett enda långt rus och återigen ges bilden av en tid då allt och alla knaprade piller och såg på livet genom ett kaleidoskop.

Lemmy skriver fyndigt och vasst och boken är egentligen som ett enda långt samtal där Janiss Garza låtit bandaren rulla och sedan helt enkelt bara fört ner det på papper. Det blir ett och annat stickspår här och där, men man återkommer hela tiden till huvudhistorien, det vill säga Lemmys liv. Han känner alla, har träffat alla och festat med de flesta. Han hymlar inte om sitt hårda leverne utan berättar bara ärligt om vad han fått uppleva genom åren. Roligast är oftast de möten och händelser som skett utanför scenen och kvällen då gitarristen Wurzel, på fest med The Rolling Stones, gång på gång trampar i klaveret är humor på hög nivå.

Lemmys bok är det brittiska svaret på Mötley Crüe´s "The dirt" och den är minst lika underhållande.