Det finns folk som är sjuka på riktigt. Folk som inte kan lämna sina hem. Folk som hellre karvar djupa fåror i sina armar än tänker sina egna tankar. Folk som flera gånger i månaden är helt övertygade om att de kommer dö inom de närmaste minuterna. Social fobi, tvångshandlingar och panikångest.

I Ångest av Christer L. Nordlund finns den riktiga ångesten beskriven. Christer L. Nordlund har inte mycket till övers för den psykoteraputiska skolan (Freud och hans fans). Istället ger han förklarningar till hur ångest uppstår, vilka uttryck den kan ta och hur man kan komma bort från den genom kognitiv beteendeterapi. Det är en smart bok. Den är lättläst. Och när du läst den kommer du kanske att förstå att du inte är ensam om att ha ångest och att det finns saker du kan göra för att må bättre. Men troligtvis kommer du att inse att det du kallar ångest bara är lite allmän oro. Så ta dig i kragen för fan. Det ska jag göra. Tack och hej.

Similar Posts:

• Stackars, stackars tonårsbarn!
• Mellan divanen och läsfåtöljen
• Skildringar av lidelsens farliga rovdjur
• I minnets labyrinter
• Tårar i tid och rum

Jag vill leva inleds med ett förord på tjugo sidor. I förordet berättas denna fascinerade historia. Sedan följer trehundra sidor dagboksanteckningar. Dagboksanteckningarna är så som tonårsflickors dagböcker är mest: vimsiga, pubertala och tämligen ointressanta för utomstående. Därför är jämförelserna som gjorts med Anne Franks dagbok förhastade. Även om Ninas öde är gripande och även om dagboksanteckningarna ger en unik inblick i hennes liv kunde berättelsen om Nina ha gjorts mer lättillgänglig genom en regelrätt biografi. Den är så pass angelägen att den förtjänar lättillgänglighet.

Similar Posts:

• Hélène Berr och hennes värld
• Krigsdagbok i ny, lysande förpackning
• Kära Kitty …
• Mellan pärmar äger en människa rum
• Fascinerande dagböcker

Omega är annorlunda. I inledningsdikten finns visserligen lite förortskänsla frammanad genom ord som "fetaste" och "fred" men där finns också åttitalsnostalgi och ord som "Icke-Schengen". Om Det är bara gudarna som är nya var skriven för att Sverige skulle förstå förorten (vilket för övrigt blivit en omåttligt populär utgångspunkt i det nya millenniet, ta bara Khemiris Ett öga rött eller Birros Kniven i hjärtat) finns Omega därför att Anyuru och hans gelikar inte förstår sig själva.

I Omega utgår Anyuru ifrån ett vi. Detta vi kände sig en gång friare, detta vi ska bli räddat men inte få någon förklaring. Detta vi verkar förvirrat, fullt av rädsla och förlorat i existentiella bryderier. Centralt i de existentiella frågorna finns naturligtvis döden, som berörs i nästan varje dikt. Allra snyggast görs det på sidan 18:

På nyheterna samlas de döda
i klumpar, som grodägg, lyser en kort stund
innan de slocknar och sjunker
undan /…/

Anyuru har skrivit en diktsamling för dem som var barn i ett tryggt åttital och nu, 20 år senare, tycker att världen ter sig kallare, hårdare och svårare än den borde. Omega känns inte lika noggrant hoppusslad som Anyurus debut men en aning ärligare.

Similar Posts:

• Akilles 2003
• Att söndersprängas till en helhet
• Ett alfabet av rovdjurständer
• Att minnas bara rädslan
• Ellips som ekar av sånger

De allra första meningarna i Skriv på! berättar att skrivandet består av två saker: konst och hantverk, och att hantverk kan läras ut men inte konstnärskap. Det är sant, men en aning självklart. Slutklämmen i Skriv på! är att författare som besitter de tre egenskaperna begåvning, passion och disciplin kommer säkert att bli utgivna. Kanske är det också sant, men hjälper det en strävande författare?

Mellan början och slutet finns visserligen en mängd användbara tips och förslag på hur man närmar sig allsköns problem. Fast någonstans mellan den ärtiga tonen och de långa citaten från Elizabeth Georges och andras böcker försvinner de. Det som gör Skriv på! till trevlig läsning inskränker på dess brukbarhet som skrivhjälp. Det är för mycket prat helt enkelt. De som intresserar sig för skrivprocessen kan säkert ändå ha glädje av Skriv på!, delvis som vänlig uppmuntran och delvis som ett komplement till andra handböcker. Och Elizabeth George-fantaster kan ha ännu större glädje av den. Delvis på grund av den personliga stämningen och delvis på grund av de utlämnande textutdragen från författarens egna skrivanteckningar.

Similar Posts:

• Sex, makt och pengar – men ändå lite avslaget
• Halvhjärtat experiment
• Ledstång i vinglig spiraltrappa
• Skrivande, politik, barnbarn och avsugningar
• Viljan blir lidande av förpliktelserna

Då är det både bekvämt och välmotiverat att skriva om någon isolerad händelse vars upptakter och konsekvenser inte måste avslöjas till fullo. En sådan trend är naturligtvis livsfarlig. En nedåtgående spiral som slutar först när berättandekonsten är fullständigt degenererad. Plötsligt fylls bokhandlarnas hyllor av formspråk och vardagstematik. Formspråk har väl alltid gjort sig bäst i poesi? Och vem vill läsa om vardagen? Berättelser är näring för själen, de låter läsaren uppleva känslor som saknas i hennes eget liv. Vem behöver veta hur det känns att borsta tänderna eller släpa hem matkassar från Ica? Sedan, när det förefaller som om botten är nådd, ligger dokusåporna där och väntar. En sista förbannelse lyckades 1900-talet lämna efter sig.

Fast dokusåporna blir knappast långlivade. Tack och lov är det 2000-tal nu. Vem tror du drar in tittarrekordet hösten 2005, Lost eller Top Model nr. 27? Top Model är unket. Lost handlar om människoöden och förser varje karaktär med en gedigen bakgrund. Teve är det nya bok, trenderna visar sig där först. Jag ser fram emot tunga fina böcker som följer sina protagonister från ungdom till dödsbädd. Kanske kommer Den stängda boken att pekas ut som den första i en rad liknande – fin gammaldags epik, modern tematik.

Den stängda boken följer danskan Frederikke från 20-årsåldern fram till och förbi hennes död. Frederikke föddes i mitten av 1800-talet. Hon lever ett välbärgat men isolerat och förutbestämt liv tills hon bekantas med den förtjusande Frederik. Parallellt med den unga Frederikkes erfarenheter berättas om en döende Frederikke. Att ingenting sägs om tiden där emellan är en berättarteknisk fullträff, Frederikkes liv var händelselöst då. Den unga Frederikke är blyg och hoppfull. Den gamla Frederikke är ensam och bitter. Förvandlingen skedde genom ungdomsuppror, hemligt sex och homofobi. Den stängda boken ger alla svar, precis som ett epos ska.

Similar Posts:

• På bjudning med Mrs Gaskell
• Hon romandebuterade för 170 år sedan
• Ekologiska cashewnötter härsknar också
• Flickbokens uppväxt
• Dygden belönad

Även om deras böcker är likartade verkar Pohls och Pelzers världssyn skilja sig åt. I Pohls Sekten är samhället oerhört naivt och inkompetent. Socialen ger ingen hjälp, polisen orkar inte fördjupa sig och barnens lärare rotar inte i onödan. Som barn var Pelzer också omgiven av folk som inte hjälpte men han gör inget stort nummer av det utan framstår istället som tacksam mot dem som till slut hjälpte honom bort från misshandeln. Vad som orsakat Pohls hyttande finger är svårbegripligt, speciellt som Pelzers böcker är självbiografiska medan Pohls bygger på tidningsartiklar och annan efterforskning.

Det faktum att Pelzers böcker är förstahandsupplevelser har också gjort dem engagerande på ett sätt som Pohl misslyckas med att vara. Pohl ger nästintill ingen insikt i varför mamma och pappa går med i sekten eller varför de inte lämnar den när de märker att barnen får stryk. Detta medför att Sekten inte är en trovärdig historia trots att den bygger på en sann historia. Den frammanar inget annat hos läsaren än en stilla undran: när ska ni ta er samman och lämna den där skogstokiga kvinnan?

Ändå är bristen på engagemang säkert inte största hindret mellan Pohls bok och tio-i-topp hyllan på Pressbyrån. Stela och oengagerande böcker kravlar sig förvånansvärt ofta upp till en hög placering – ta till exempel Katerina Janouchs Anhörig. Problemet är att idag när vi läser om religiös fanatism vill vi läsa om diktatoriska koranskolor i Afghanistan och inte om New Age-husmödrar med kontrollbehov på svenska landsbygden.

Similar Posts:

• Katharsis genom Oates
• Komplicerat och kontroversiellt
• Syskonkärlek bakom vartenda ord
• Uppföljare som gör dig förbannad
• Jag saknar dig (jag saknar dig!)

Ja, ja, men ska du inte skriva om Mogen för skrubben tänker du. Jo, det ska jag. Den handlar nämligen just om att behärska sig. Huvudpersonen Eva-Lena har behärskat sönder sig själv. Hon ser större skönhet i ett oöppnat paket suddgummin än i sin äkta man. Varje dag serverar hon en näringsriktig middag till sina barn, som pratar med henne högst en gång i månaden, och till sin man som jobbar mer övertid än Gud och drömmer om att ha sex med sin arbetskamrat. Eva-Lenas favoritfärg är beige, hon bor i ett radhus och arbetar som högstadielärare. Eva-Lena personifierar den svenska lagoma tristessen (förlåt Sverige!).

När Eva-Lena spenderar en helg inlåst i skolans kopieringsrum måste hon släppa sina behärskningar. Till exempel tvingas hon kissa och bajsa i en papperskorg. Och dricka grädde – usch så fett! Mogen för skrubben handlar om svensk vardag, men Solja Krapu lyckas ändå göra det intressant och nästan spännande. Lukas Moodyssons filmer innehåller inga scener vars enda syfte är att etablera vardag eller stämning. Om Mogen för skrubben vore en film skulle den inte heller göra det. Förresten så är American Beauty en annan sådan film.

Att läsa Mogen för skrubben är lite som att dricka ett glas vatten: lättsmält och dämpande av suget efter något med mer tuggmotstånd. Språket är enkelt, kanske för att Solja Krapu fått svamla av sig i sina dikter. Även om Mogen för skrubben är ett trevligt tidsfördriv lämnar den inga spår och är långt ifrån ett litterärt mästerverk.

Similar Posts:

• Drömmar och trasselhår
• I skuggan av Bergman
• Farväl Falköping
• Vinn biobiljetter till Lukas Moodyssons ”Vi är bäst!”
• En tripp till tonåren

Nästa dag sitter jag på pågatåget mellan Malmö och Lund. Jag har inte med mig Vernon God Little. Istället lyssnar jag på medresenärernas konversationer. Konversationerna är surrealistiskt stereotypa; de handlar antingen om lipliner eller fotboll. Jag saknar bokens perfekta meningar och oförutsägbara handling. Jag saknar Vernon, men tänker att han är nog mer ensam än jag. Hans bästa kompis är död. Hans mor pratar bara om att renovera köket, dessutom ligger hon med journalisten som pekat ut Vernon som skyldig.

Vernon anklagas för mord trots att det inte finns några bevis mot honom och trots att han är oskyldig. Han lever i en ond och rutten värld. Vernon råkar illa ut för att han är loyal mot sin döda vän, för att han är känslig och reflekternade när alla andra är ytliga. Medierna styr. Polisen är bara intresserad av sin egen sanning. Rättssystemet dömer utan bevis. När jag promenerar förbi polishuset i Lund spottar jag på trappan. För Vernons värld är inte fiktion, den är identisk med den västerländska världen och dess kultur.

Två veckor efter att jag läst ut Vernon God Little har jag fortfarnade separationesångest. Enda trösten är att Vernon inte behöver mig längre. Medan jag läste hann han bli ett år äldre och tio år visare. Jag ligger i gräset på Roskildefestivalens camping. Solen steker min rygg och det luktar damm. Jag tänker på Vernon. Jag hoppas att hans dröm har gått i uppfyllelse, att han sitter i ett vitt strandhus i Mexico med sin flicka och mår precis som jag.

Similar Posts:

• Trovärdiga stereotyper och dysfunktionella relationer
• Långsökt premiss, men underbart kaotiskt persongalleri
• En verklighet som provocerar
• The Devil’s Right Hand
• Miss Mary Bennet ser rött

På ett principiellt plan attraheras jag av Fem personer du möter i himlen. Skildringar av livet efter detta är allt för sällsynta. Och fint vore det om Alboms roman kunde fylla behovet som uppstår i Bibelns och Koranens svallvågor. Den borde vara modern, filosofisk och skimrande. Istället är den en kalkon. Huvudpersonen Ed är en "good old American boy". Han krigar för sitt land, gifter sig och är aldrig någon till last. Han har bara en ånger – att han aldrig "gjorde något" med sitt liv. När han dör åttiotre år gammal kommer han till himlen. Där skiftar molnen färg lite då och då, och han får livet förklarat för sig av fem personer. De fem personerna får honom att förstå att hans liv var värdefullt även om han aldrig uppnådde sitt mål.

Den här romanen bygger onekligen på en fin tanke om alla människors lika värde, tyvärr lyckas Albom snedvrida den till katastrof. För katastrof är vad det skulle bli om folk tog åt sig andemeningen av Fem personer du möter i himlen. De skulle sitta framför teven och tänka att det spelar ingen roll om de blir nästa Hitler eller Moder Theresa eller sitter kvar och tar lite mer coca-cola. Kanske stämmer det, men fråga dig själv: behövs verkligen mer uppgivenhet?

Similar Posts:

• Tankeväckande läsning
• En barntragedi
• Den ständiga otillfredsställelsen
• Tragik och romantik
• Kärlek i coronans tid

När jag och min tonårsbästis Anna är femton, flyttar hon hemifrån till en 30 år äldre man som heter Charles. Vi sitter ofta i soffan på hans inglasade veranda och äter chokladkladdkaka och sköljer ner Valium, Stesolid, Sobril och Rohypnol tillsammans med te och honung. Vi håller alltid varandra i handen när vi somnar.

Detta är skickligt skrivet. På tre meningar sammanfattar Adolfsson berättelsens hörnstenar: det dåliga och trasiga sällskapet, det spektakulära medicinskåpsinventoriska namedroppandet, och sorgen. Ett sådant stoff skrivet med en förre detta knarkares stålpatos borgar för en intressant läsupplevelse. Marknadsföringen av Kårnulf was here som en dokumentär roman gör den ännu mer intressant – det har ju hänt på riktigt.

Tyvärr lyckas inte berättelsen väcka tillräckligt med engagemang för att hålla intresset vid liv. Problemet är en formsak. Kårnulf was here saknar helt dramaturgi. Den är skriven i ett slafsigt ogenomtänkt pseudodagboksformat. Och då känns benämningen dokumentär roman som en rökridå. Så trots ämnets allvar och Josefine Adolfssons rörande patos går verkan förlorad. Författaren har helt enkelt inte lyckats uppbåda tillräcklig konstnärlig disciplin.

Similar Posts:

• En motorsåg
• Epidemin som sänkt USA:s medellivslängd
• Trainspotting light
• Nej, jag vill inte ha några barn
• Mysigt men förutsägbart på Doggerland