Freud tyckte sig kunna koppla alla sjukliga beteenden till saker som hänt i personers barndom. Om exempelvis den orala eller anala fasen inte passeras på rätt sätt sätter det spår som sedan leder till abnorma uttryck i vuxenlivet. Personligen har jag alltid haft lite svårt att tro detta. Är det någon livsperiod, där jag kan hitta förklaringar till ologiskt och kanske destruktivt beteende hos folk och mig, så är det högstadiet. Inte treårsåldern.

Det känns som om jag var sexton år för en timme sen. Jag har fortfarande inte kommit över chocken.

Linda Skugge ligger nog närmre sanningen här än vad Freud gör, åtminstone är det min erfarenhet. Lilla ångestboken vänder sig till de stackarna som befinner sig i detta hemska stadie av mitt-i-tonåren-allt-är-skit-hjälp-mig-jag-dör. Det är onekligen ett mycket hedervärt initiativ. Hon har försökt skriva en bok hon själv skulle velat ha då. På sätt och vis tycker jag att hon lyckats. Det bästa är första sidan, där hon bland annat skriver att det enda råd hon egentligen kan ge, är att vänta ut skiten.

Boken fylls sedan av berättelser ur Skugges egna ungdomsliv, ytterligare råd om hur man klarar tonårsvardagen, boktips och annat. Av någon anledning har hon lagt in en hel avdelning med städinstruktioner, recept på mat och om vilka kläder man lämpligast köper. Allt det senare i en väldigt förståndig ton som jag skulle hatat på den tiden (det gör jag förresten nu också, om än inte lika hätskt).

Eftersom jag ju börjar bli en oldie, minns jag hur mycket jag gillade Linda Skugges lätt maniska sätt att skriva för sådär tio år sedan. Hon talade verkligen rakt in i mitt stackars tonårshjärta. Det är synd att hon slutat med det. Nu känns det som att hon inte längre tycker att språket i sig är så viktigt, hon vill liksom bara få fram det hon vill ha sagt. Hon formulerar sig absolut snyggt, men det är inte så att det kryllar av språksensationer.

Det ska absolut inte förnekas att det finns godbitar att hämta i Lilla ångestboken, även som någorlunda vuxen. Åtminstone en del igenkännanden. I det stora hela är det dock svårt att tilltalas av den här boken om man inte är en vilsen tonårsflicka som hatar gympa och livet. För de boken är ägnad åt finns det med all säkerhet en hel del att ta till sig. Tyvärr finns det inslag av ett slags från ovan-perspektiv, en ton av lite överlägset förklarande. Det tror inte jag uppskattas av de hon riktar sig till. Är det något man avskyr i tonåren är det väl att bli skriven på näsan. Linda Skugge skriver på baksidan att hon inte ger ”fina, bra och käcka råd”. Det tycker jag att hon delvis gör. Tråkigt nog.

Om jag trott att hon verkligen hittat en röst som träffade dessa varelser i hjärtat skulle jag inte klagat. Tyvärr får nog inte ens tonårsflickorna en klockren upplevelse. Fast det kanske inte alltid behövs. Det kan nog räcka ganska långt med lite medkänsla och förståelse. Tycka vad man vill om Linda Skugge, men det är en ärlig röst som talar. Vad den sedan säger kan så klart diskuteras. Hon hycklar ju rakt inte med vad hon tycker, vilket retar många. Personer lagda åt det moraliserande hållet hittar säkert en hel uppsjö av grejer att gå i taket för i Lilla ångestboken. Det tror jag är bra. Åtminstone uppskattade jag när någon vågade vara brutalärlig när jag var femton. Så ja, små ”pubbeungar”, ni kan gott läsa den här boken.