"The Devil Latch", det är Kitten Latch. Arton år eller artontusen. Med vitt hår och ett språk som tillhör en annan tid. Aimee flyttar in i grannhuset, med sin pojkvän, och träffar Kitten och dras in i hans värld.

Jag är djävulen är inte helt lätt att referera. Kitten är djävulen, eller så är han bara en mentalt störd ung man. Rösterna i hans huvud är riktiga, eller så är de det inte. Kitten är i varje fall övertygad om att han är en djävul. Inte djävulen i bestämd form, som den svenska titeln antyder, utan en av många. En djävul är obunden, och han finns till för att vaka över ondskan i världen, och för att straffa de som kräver straff. I huvudet finns tvillingarna, demoner som talar om för honom vad han borde göra, som skrattar och tjattrar och stör och alltid finns där. När han lyckas få Aimee tystnar tvillingarna och det blir lugn i hans huvud. Fast naturligtvis inte för alltid.

Sonya Hartnett berättar bara historien och skriver inte läsaren på näsan. Perspektivet flyttas mellan Kitten, Aimee och faster Agatha men vi får inte höra av någon som sitter inne med sanningen – om någon ens gör det. Det är en tät och mångbottnad historia. Den går att relatera till psykologi och till satanism och säkert finns flera andra aspekter jag i en första läsning inte ser.

Ibland, rätt ofta ärligt talat, läser jag böcker klassificerade som ungdomsböcker där jag undrar exakt varför förlaget har bestämt att boken är för ungdomar. Jag är djävulen är en sådan bok. Räknar du dig som ungdom: läs den. Är du inte ungdom: läs den ändå, för all del.