Det är både något väldigt förtroendeingivande och något väldigt skrämmande i detta att världens just nu enda supermakt är ett av ytterst få länder i världen som är grundat på en idé. (Officiellt, i alla fall.) För hur bra det där med frihet och rättvisa för alla än kan låta så är det ju svårt att komma ifrån att de där orden egentligen bara är ord; väldigt få människor har genom tiderna eftersträvat ofrihet och orättvisa. Alla har sin egen definition av det – och att ge alla de olika friheter och rättvisor de söker samtidigt är inte det lättaste. Många av dem kolliderar.

Case in point: i USA sitter en procent av befolkningen i fängelse. Sju miljoner människor är antingen bakom galler, villkorligt frigivna eller på övervakning. Det är de högsta siffrorna i världen. (Samtidigt som många av de rikaste i landet bygger sig egna murar som de frivilligt kryper in bakom och låser dörren, och där innanför återskapar det Amerika de tror en gång fanns.) Inte helt få av fångarna sitter i dödscell – många av dem på felaktiga grunder. (Slående nog heter en av organisationerna FÖR dödsstraff "Justice For All".)

Finländaren Forsgård har stämt träff med en av fångarna på death row i Arizona. Han tar långa vägen dit; hyr en bil i Maine och kör tvärsöver det stora landet, stannar upp lite här och där i både storstäder och små samhällen och pratar med folk. Han talar med berömda författare och tänkare (Noam Chomsky, John Grisham, Richard Ford) och med vanliga medborgare, med politiker och konspirationsgalningar, med pensionärer och unga, med reaktionärer och liberaler. Däremellan diskuterar han dödsstraffet utifrån alla upptänkliga vinklar, som vore det på något vis frågan som löper genom varje reportage dragen till sin spets: hur mycket trygghet köper hur mycket frihet, och vice versa?

Det är något uppfriskande i Forsgårds kåserande stil; hur allvarligt än ämnet blir, hur bra eller vansinniga argument han än får höra, får vi inga pekpinnar, inga slutsatser skrivna på näsan. Det är lätt att reagera på det faktum att de flesta han talar med trots allt är vita och hjälpligt medelklass, kanske oundvikligen eftersom resan tar honom rakt igenom de där rolling waves of grain som är den där stora biten mellan New York och Los Angeles, men samtidigt finns det en poäng i det; hur mycket smältdegel det än ska gälla för är det ju trots allt det som är normen i USA: vit, kristen, patriotisk. Det är de som har skrivit lagarna, det är de som röstar, och ska man förstå landet kan man inte bara stirra sig blind på mångfalden.

Det är ändå en mångfacetterad och absolut inte enkel bild han målar upp, men en som bättre än många andra beskriver svårigheten i att omsätta fina ord i verklighet (något att tänka på i valtider). Samtidigt som USA är det starkaste landet i världen sprider sig skräcken och paranoian för de där andra, både inom och utom landet. Samtidigt som frihetsgudinnans lykta, eller åtminstone idén om den, fortfarande lyser starkt nog för att locka miljoner människor till the land of the free eller inspirera dem att bygga sin egen, måste den som Forsgård torrt konstaterar "återupplivas med jämna mellanrum." Även om man då och då kunde önska en källhänvisning eller två, och även om frågan om dödsstraffet sprider ut sig så mycket att det nästan hade förtjänat en egen bok, ger han på det stora hela en både underhållande, hoppingivande och oroväckande bild av hur folk försöker göra det.

I ett av reportagen besöker han den före detta gruvstaden Centralia, där kolgruvan brunnit sedan 60-talet. Där bor ett knappt dussin människor kvar som vägrar flytta från sina hem trots att stan täcks av rök. De hänger upp amerikanska flaggor och åberopar friheten.

Det är inte hela storyn. Inte på långa vägar. Men det är en slående bild.