Gibson, Stephenson och Jobs kan slänga sig i väggen. Hela vårt moderna mediesamhälle och dess prylar uppfanns 1980 av en psykiatriker från Katrineholm.

Ni tror mig inte? OK. Här hittar P C Jersild på, i tur och ordning, iPaden…

Nästa steg kallar vi lästavlan (…) en flat bildskärm med ett system av tryckta kretsar på baksidan. Ytligt sett erinrar den om ett digitalur. På lästavlan kan alltså siffror, bokstäver, bilder, kurvor eller diagram i svartvitt eller fullfärg projiceras. En A5-tavla rymmer, för att nu hålla oss till texter, runt 1.300 romaner av samma längd som Krig och fred. Den som i stället vill se filmen Krig och fred har bara att föra ingångstangenten från läge ”text” till läge ”film”.

…Oculus Rift-hjälmen…

Och nu åter till media-mössan. Jag tillåter mig att sätta på den, så här, i stället för den mitra jag skulle burit om jag vore biskop. (…) I denna ljusbåge, denna kunskapens stråle, utspelar sig sedan text och bilder direkt inne i mitt medvetande!

…och sociala nätverk.

Vänner, jag ser för mig ett rum med dämpad belysning. Väggarna behängda med persiska mattor, ljuv, dämpad musik av Vivaldi spelar 24 timmar om dygnet… Mitt i detta rum står en grå kub i slagfast plast. Den är inte sttörre än en ordinär televisionsapparat men saknar fönster. I denna regelbundna kub, vänner och medsörjande, i detta altare, om uttrycket tillåts, ryms hela mänsklighetens samlade medvetande.

Och i förbifarten passar han på och dödförklarar TV:n också, 30 år innan Netflix. Och är det så konstigt att han gör det? Man behöver inte veta hur tekniken fungerar för att se vart den är på väg – bara hur människor kommer att vilja använda den. Så, 1980 förutspådde P C Jersild bokens död; inte för att vi tröttnar på historier, utan för att vi hittar bättre, latare, mer uppslukande sätt att ta till oss dem. Vem behöver läsa en bok när man kan se filmen? Vem behöver se filmen när vi kan spela spelet? Vem behöver spela spelet när vi kan leva det? Och designas tekniken dessutom på rätt sätt så avleder den inte folk från att vara produktiva små kuggar i hjulet heller. Den överallt tillgängliga kulturen som sömnmedel, som den perfekta… Fan vet om han inte just uppfann The Matrix också.

Liksom boken börjar vi människor bli en smula gammalmodiga.

Att han gör detta i en festskrift för Bonnierförlagen är förstås inte konstigare än att MUF:are älskar att skråla ”Staten och kapitalet” på fyllan. Det är tacksamt att ha en, åtminstone vid tillfället, ofarlig bild av motståndet att lyfta fram. Jag vet inte om de som skrattade självbelåtet åt det här 1980 är fullt så säkra på sin sak idag, men det är ju trots allt bara en 8-sidors novell.

Men ändå. Även de mest extrema framtidsvisioner visar sig oftast vara mycket mer naturliga när de väl inträffar; precis som William Gibson föreställde sig virtuell verklighet som något ur en dålig 80-talsfilm, bara för att vakna upp i början av 2000-talet och inse att verkligheten blivit virtuell… också. Vad hände med boken då? Detsamma som hänt varje gång den dödförklarats, ända sedan Sokrates förfasade sig över den alltmer utspridda läskunnigheten. Den anpassar sig, hittar sin plats i den nya världen, och nu sitter vi här i våra slagfasta plastboxar och dissekerar handlingen i (den självutgivna) Fifty Shades Of Grey – eller vilken som helst av de, bokstavligen, miljoner böcker jag har tillgängliga. Jag vet inte vad det betyder. Men 2015 är P C Jersild i läsecirklar som samordnas via nätet, medan serietecknare bokstavligt talat klär skott. Det är också en verklighet.

PS: Med bara 48 sidor missar den här boken precis UNESCOs definition av en bok. Vad den egentligen är vet jag inte. Jag hävdar hursomhelst att jag läst den.