Kompani Orheim. Mamma Sara, pappa Terje och lille Jarle. Ja, i sanningens namn är det väl mest Terje som hittat på det där namnet. Kompani Orheim.

Terje, med sitt enorma intresse för andra världskriget och de norska motståndsmännen. Terje, som upplever livet som ett krig, en kamp. Terje, som tycker att den perfekta semestern måste vara att vandra med familjen nio timmar om dagen över Hardangervidda, med en minimal packning av tält och bönburkar, för att få en känsla av hur de norska motståndsmännen hade det. Terje som tycker att han offrar allt för familjen och inte kan förstå varför de är så förbannat otacksamma.

Terje som så småningom blir ensam kvar i radhuset, med sina flaskor, sina humörsvängningar och sina hårda nävar, när resten av familjen, kompaniet, äntligen fått nog och gett sig av, när de bytt efternamn till Saras flicknamn, när barnet Jarle Orheim blivit tonåringen Jarle Klepp.

Kompani Orheim är den andra av Tore Renbergs romaner om Jarle – den som än så länge blivit överhoppad i de svenska översättningarna. Den utspelar sig mestadels före den första boken, tonårsskildringen Mannen som älskade Yngve, på 1970- och 80-talet, men precis som sin föregångare har den en ramberättelse, där den vuxne Jarle, nu 24 år gammal och litteraturstudent i Bergen, nås av beskedet att fadern är död och måste resa hem till Stavanger för att tala på hans begravning. Men vad ska han säga?

Hur ska man minnas en man som var omöjlig att leva med, som stötte bort alla som betydde något för honom, men ändå in i det längsta lyckades upprätthålla en städad fasad utåt, gentemot arbetskamrater och grannar? En omtyckt och ansedd man, som varje helg stängde in sig och söp och spöade sin fru, som lovade och lovade men svek, och som mer och mer förlorade greppet?

Precis som Mannen som älskade Yngve handlar Kompani Orheim om att förstå och kanske försonas med det förflutna. Tydligare än där vilar pappa Terjes skugga över Jarles tillvaro, men den upptar den aldrig helt. Livet består också av att bli tonåring, försöka definiera vem man är, upptäcka världen omkring sig, av att kedjeröka och lyssna på plattor med bäste vännen Helge och inte minst av det eviga problemet när man egentligen ska få ligga.

Jag är måttligt van att läsa på norska och hade förväntat mig att det skulle gå trögt, men det här är 461 sidor som bara rinner iväg. Säkert missar jag en och annan nyans, men det är ändå något särskilt att läsa på originalspråk. Det flyter, porlar, om nu Stavanger-mål kan göra det.

Trots att handlingen sträcker sig över betydligt längre tid än i de båda andra Jarle-romaner jag läst hittills, Mannen som älskade Yngve och Jag reser ensam, så har Kompani Orheim den där blandningen av direkthet och återblick som fångade mig med Mannen som älskade Yngve. Jag kan sakna jag-berättandet från den första romanen – här är det huvudsakligen tredje person – men i gengäld växlar också perspektiven då och då över till Terje och Sara.

Här och var blir det dessutom du-form, ett ganska udda grepp, och jag tror att den här röran ligger en bit ifrån vad man möjligen får lära sig på skrivarkurser, men jag struntar i det; det är som att viljan att berätta något angeläget, vrida och vända på det, ibland går ut över stilistiken, men att det är helt okej för mig.

Det er synd du ikke husker det, hvordan du satt over koseboka og gjorde deg flid med fargestiftene, med de første blyantene dine, hvordan du mot slutten av boka fra 1980 begynner å forme setninger: hva-sier-dyrene, hønemor-og-kyllingene, bamsefamilien-på-skogstur, en-fin-dag-for-fru-and.
En fin dag for Fru And!
Det har vært fine dager för deg, Jarle!
Hvorfor husker du dem ikke?

Nej, varför minns man det man minns, glömmer det man glömmer? Vad är det som får somliga minnen att plötsligt komma tassande, kasta sig över en när man minsta anat det, och andra att bleka bort och försvinna för alltid?

Hur mycket går att förlåta? Hur mycket att lära sig leva med?