Läste du Mannen som älskade Yngve? Minns du i så fall Anette Hansen? Inte? Det är kanske i så fall inte så konstigt – Jarle minns henne ju knappt själv, och nu är det sju år sedan.

Eller sju år och nio månader, för att vara exakt.

Jarle Klepp har hunnit bli 25 år, en omhuldad och inte så lite pretentiös doktorand i litteraturvetenskap vid universitetet i Bergen. Han skriver på sin avhandling om egennamnsproblematiken i Prousts På spaning efter den tid som flytt, super, har ett ”uteslutande fysiskt” förhållande med en kollega och är allmänt oförberedd när det en dag dyker upp en kallelse där han ombeds infinna sig på polisstationen för att göra ett faderskapstest.

Därefter dyker det upp ett brev från den där Anette Hansen, niondeklassaren den 17-årige Jarle vaknade upp bredvid efter den minst sagt blöta och lätt katastrofala festen i slutet av Mannen som älskade Yngve. Anette tänker resa bort och vill att han under tiden ska passa sin dotter, snart sjuåriga Charlotte Isabel Hansen.

Jag reser ensam (döpt efter den nyligen utkomna filmen baserad på boken; romanen heter i original just Charlotte Isabel Hansen) är den andra boken på svenska om Jarle Klepp. På originalspråket norska är den däremot den tredje (än så länge av fem, men Tore Renberg tänker sig tydligen kunna skriva om Jarle då och då under resten av livet). Det är kanske inte fullt så konstigt som det låter att förlaget, Gilla böcker, valt att gå direkt på den filmaktuella tredje romanen – Mannen som älskade Yngve kom ut på Norstedts – böckerna är ändå inte skrivna i kronologisk ordning.

Inte desto mindre tycker jag Jarle blir mer begriplig i ljuset av den egna barndomen, den som skildras framför allt i den oöversatta Kompani Orheim, och det behövs. Nu skulle förmodligen de flesta bli lätt panikslagna av att plötsligt ha ett barn de aldrig känt till, men om 17-årige Jarle i Mannen som älskade Yngve ofta betedde sig ganska svinigt så kastade ändå romanens ungdomliga direkthet ett förlåtande skimmer över hans beteende. Att 25-årige Jarle ofta agerar precis lika huvudlöst är lite svårare att smälta. Han är bitvis rent osympatisk, inte minst när han som nyfrälst akademiker och klassresenär gärna tillrättavisar och himlar med ögonen över mindre intellektuella kvinnor som snabbköpskassörskan Anette och hans egen hårt prövade mamma.

När han till exempel funderar över att den där Anette förmodligen är jävligt slampig – baserat på det enkla faktum att hon legat med honom själv – har jag god lust att klippa till honom, men får väl samtidigt konstatera att det knappast gör honom till någon unik eller icke trovärdig ung man. Att jag blir förbannad på honom betyder väl snarare att Renberg gjort ett bra jobb?

Större problem har jag med själva intrigen. Jag har svårt att köpa att någon förälder som Anette skulle skicka iväg sin lilla dotter – dessutom över hennes sjuårsdag – till en vilt främmande människa som hon gett så lite för att hon inte ens brytt sig om att berätta att han har ett barn. Det känns lite för mycket som premissen för en amerikansk romantisk komedi.

Som tankeexperiment är det ju däremot spännande och temat med ofrivilligt faderskap är både angeläget och intressant. Ändå känns Jag reser ensam lite platt jämfört med de båda tidigare romanerna om Jarle. Den är visserligen bättre sammanhållen, där de tidigare böckerna var ganska spretiga, men det gör den också något mindre livfull. Vilket får mig att inse att jag i det här fallet nog föredrar just det spretigare, mer levande och livslika.