Det röda trädet är ett unikum i bokvärlden. Det är en bilderbok om depression. Det är ett konstverk. Det är en överväldigande vacker samling bilder, en genial förmedling av ett tillstånd, en storslagen illustration av en stark och mycket dyster känsla. Det går inte att jämföra boken med andra bilderböcker, inte heller med andra böcker för barn. Liksom flera av Almapristagaren Shaun Tans andra böcker känns det som att den kommer från en helt annan plats och deltar i ett helt annat kretslopp än flertalet böcker som överhuvudtaget ges ut.

Boken är en skildring av en flickas vandring genom olika, alltmer surrealistiska och sagolika miljöer. Den börjar med att hon vaknar i sitt rum en morgon och den slutar när hon återvänder dit på kvällen, men den har ingen egentlig handling. Snarare är både bild och text istället en variation av samma tema med olika uttryck: en känsla av hopplöshet och svårmod i vardagen. Några av uppslagen är helt fantastiskt träffsäkra, som det där texten lyder ”ingen förstår”, och bilden avbildar flickan sittande i ett öde landskap, inuti en glasflaska, iklädd en gammal dykardräktshjälm. Att det är svårt att kommunicera och lätt att känna sig ensam i världen i den situationen är väldigt uppenbart.

Storslagenheten i anslaget är genomgående. Bilderna är målningar, i olika stilar, vissa mer påminnande om fantasy, andra om collage eller landskapsmåleri. Texten är knapphändig och fåordig, men bokstäver och lösryckta ord finns också i många av målningarna. Ett genomgående drag i Shaun Tans verk är oförståelsen och uppgivenheten inför samhället och människorna omkring sig, främlingskapet är något han behandlat på många olika sätt. Här handlar det om en person som befinner sig mitt i sin egen värld men slutat förstå den, medan det i Ankomsten handlar om en emigrant och i The rabbits om kolonisationen av Australien. Civilisationskritiken finns som en röd tråd genom verken, men också fascinationen inför tekniken och allt det vackra och roliga i tillvaron som till exempel olika maskiner för med sig.

Trots bokens tema kan man inte bli annat än hoppfull när man läser den. Att det finns en person som gör så vackra böcker är bara det hoppfullt för vår värld. Dessutom finns mitt i den sorg och dysterhet som förmedlas också en lekfullhet som liksom sipprar fram i bilderna. Flickan själv upplever den inte förrän precis i slutet av boken, men läsaren ser den hela tiden. Som symbol för hoppet finns också ett rött litet lönnlöv som lyser någonstans i varje bild, en kontrast till de ofta svårpåtagliga och oändliga miljöer där flickan befinner sig och en följeslagare som också bidrar till det vackra slutet på ett alldeles förtjusande fint sätt.