Recension

: Rotbarnet
Rotbarnet Kitty Crowther
2010
Berghs
8/10

Natur och psykologi

Utgiven 2010
ISBN 9789150218558
Sidor 32
Orginaltitel L´enfant racine
Översättare Gun-Britt Sundström
Först utgiven 2003

Om författaren

kitty-crowther-foto-stefan-tellFoto: Stefan Tell

Född 1970 i Bryssel. Pappan är engelsman och mamman svenska. Kitty Crowther har mottagit flera priser och utmärkelser för sina böcker, och 2010 fick hon ALMA-priset (litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne).

Sök efter boken

Det är böcker som den här som gör att en författare får Almapriset, litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, i den stora konkurrens som råder. Det finns tusentals barnboksförfattare, och ett stort antal som är mycket bra, men det finns bara ett fåtal som gör böcker som Rotbarnet.

Därmed inte sagt att det är en helt enkel bok att förstå, eller kanske ens tycka om. Men den utmanar gränser på ett sätt som gör att den inte bara är en bok, den blir också ett konstverk, något att tolka. Den säger olika saker till sina olika läsare, den är en sak för ett barn och en annan för en vuxen.

Rotbarnet handlar om Leslie, en kvinna som bor ensam i en stor skog. En dag följer hon efter en räv och hamnar i älvornas rike, där hon finner ett litet barn som behöver hjälp. Men det är inget människobarn, istället är han en ”underlig varelse”, lika stor som ett barn men ser ut som en rot. Han följer med Leslie hem och bor hos henne ett tag, blir klädd i människokläder men behåller sitt ”naturliga” väsen. När han sedan lämnar Leslie har någonting förändrats, hennes liv måste bli annorlunda, det finns inget tillstånd ”före rotbarnet” som hon kan gå tillbaka till.

Boken har många teman: naturen är ett, tillhörighet ett annat. Mycket av dess väsen förblir, liksom rotbarnets, gåtfullt, men det är också det som gör den så intressant och fängslande. Man kan läsa boken som en saga, kanske i traditionen med bortbytingar som förr eller senare måste tillbaka dit de hör hemma – i tidigare sagor är det oftast troll som rövar bort människobarn och lämnar sina trollungar i dess ställe. Man kan också läsa den som en skildring av en kvinna som går igenom någon slags psykos eller i alla fall psykisk bearbetning av något, kanske en förlust – rotbarnet blir här ett sätt att konfronteras med sig själv och sitt sätt att leva, och ett sätt att förstå och uthärda förlust. Man kan läsa den som en naturskildring där naturen är besjälad, och får vara det som är annorlunda än människan – inget man kan äga eller bör försöka behärska, utan något man kan leva i samklang med.

Rent estetiskt påminner boken lite om kurbitsmålningar: det är mycket blommor i starka färger, ofta mot svart botten som förstärker kontrasten. I början av boken är Leslie ensam och orolig, då är också omgivningen mörk och skrämmande, medan den blir ljus och glädjefylld när rotbarnet kommer in i hennes liv. Också Leslie själv öppnas upp – hon släpper ut sitt hår och börjar använda ljusa kläder. En frigörelseprocess om något, en av många i denna bok.

Alice Thorburn

Publicerad: 2011-08-13 00:00 / Uppdaterad: 2011-08-12 22:42

Kategori: Recension | Recension: #4265

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?