Utgiven | 2011 |
---|---|
ISBN | 9789185379439 |
Sidor | 220 |
Orginaltitel | Tappajan näköinen mies |
Översättare | Marjut Markkanen |
Först utgiven | 2002 |
Finländska deckare är vi svenskar inte direkt översköljda av. Därför är det med förväntan jag öppnar Matti Rönkäs dito där jag ligger med min hundvalp i hängmattan i Hälsingland. Intrigen är följande: Sirje Larsson försvinner i villaförorten Baggböle i Helsingfors. Hon är immigrant från Estland och gift med den äldre Arne Larsson. Vad har hänt? Har hon flytt eller blivit mördad? Hennes man söker upp privatdetektiven Viktor Kärpää och ber om hjälp. Viktor Kärpää tar sig an fallet och letar i Sirjes bekantskapskrets efter ledtrådar och också bland sina egna kontakter. Han är mannen med en mördares ansikte, med både lagliga och kriminella känningar.
Viktor Kärpää växte upp i det sovjetiska Karelen men emigrerade efter murens fall till Helsingfors. Kvar i Karelen har han sin gamla mamma. Sina kontakter och erfarenheter från sovjetsamhället använder han sig av som privatdetektiv i det nya hemlandet Finland.
Det smugglas narkotika, sprit, konst, vapen och prostituerade över gränserna och ofta är den halvskumme fixaren Viktor Kärpää lättad över att veta så lite som möjligt av det han är inblandad i.
”Viktor Kärpää…”
Meningen förblev oavslutad och utan frågetecken, hängande som en haiku i den torra luften.
”Det är jag.”
Jag nickade och försökte verka saklig och respektfull. Mannen var prydligt och trist klädd: mörkgrå raka byxor, sådana där svarta promenadskor som i tidningarna kallas förståndiga och en grön friluftsjacka som knappast hade fått utstå några havsvindar. Sin skärmmössa och sina handskar vek mannen ihop i ena handen, den mappformade portföljen ställde han ner så att den stod mot en stol och hans egna ben. En företagare på semester? Ett ombud från en företagarorganisation eller en kontrollant från någon av stadens myndigheter?Jag antog förhoppningsfullt att mannen var en kund. Jag försökte ha så lite samröre med samhället som möjligt.
Språket är hårdkokt och korthugget, med en klädsam glimt av humor och ironi. Fallet med den försvunna Sirje är aningen snårigt och det faktum att de flesta karaktärer heter något finskt som börjar på K och innehåller massor av vokaler gör det än mer snurrigt för mig. Men det handlar om min ovana vid finsk litteratur. Det som gör boken njutbar är istället hur författaren bryter ny mark. Hur det struntas i de klassiska deckarteknikerna och istället lånas friskt ifrån olika genrer såsom poesi och barnböcker. Viktor Kärpää är som sagt en hård snubbe, men när hans gamla mamma blir allvarligt sjuk hemma i Karelen regredierar han och blir liten och rädd. Det är ömsint och skört beskrivet. Den spirande kärlekshistorien mellan Kärpää och en Marja är så långt ifrån den gängse mallen att den blir uppfriskande romantisk i all sin vardagliga enkelhet. Boken kom ut hemma i Finland för nio år sedan och det märks att tiden flytt. På den tiden skulle mobiltelefonerna vara så små som möjligt och byxorna det motsatta. Det är såklart ingenting som stör det minsta.
Publicerad: 2011-08-14 00:00 / Uppdaterad: 2011-08-14 00:25
2 kommentarer
[...] Ann Liv Lidström i Dagens bok: ”Under ytan är vi alla små”, Bengt Eriksson i Kristianstadsbladet: ”Tung, mörk finsk noir”, Gunilla Wedding [...]
#
Namnet är Kärppä – inte Kärpää, det här har betydelse i och med att Kärppä = gornostaj på ryska och betyder hermelin på svenska.
#
Kommentera eller pinga (trackback).