Recension

: Ivo & Vera: Fotbollsmatchen
Ivo & Vera: Fotbollsmatchen Kitty Crowther
2011
Rabén & Sjögren
10/10

Insekter och könsfrågor

Utgiven 2011
ISBN 9789129677546
Sidor 56
Orginaltitel Poka et Mine: Le Football
Översättare Moa Brunnberg
Först utgiven 2010

Om författaren

kitty-crowther-foto-stefan-tellFoto: Stefan Tell

Född 1970 i Bryssel. Pappan är engelsman och mamman svenska. Kitty Crowther har mottagit flera priser och utmärkelser för sina böcker, och 2010 fick hon ALMA-priset (litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne).

Sök efter boken

Jag gillar insekter. Det finns många anledningar till det: de är många, de är konstiga, de är vackra, de är små. Det finns inga andra varelser som överträffar fantasin så som insekter – om vi alla skulle tänka ut vår vildaste fantasi-insekt så skulle det ändå finnas en som såg ut så på riktigt.

Kitty Crowther har också fattat det här. I hennes böcker om Ivo och Vera är alla karaktärer obestämbara insekter, om än förmänskligade sådana: de går på två ben och har kläder på sig som människor, men de har dessutom fyra armar och känselspröt. De befinner sig i en vacker och enkelt tecknad värld där framför allt blommorna är talrika, här dock stora som träd. Det finns två tidigare böcker på svenska om de två, och i den här är Ivo en ännu tydligare pappagestalt än innan. På en promenad i parken får Vera får syn på några fotbollsspelare, och bestämmer att hon också vill spela. ”Men det är ju en pojksport” säger Ivo, och introducerar därmed bokens tematik.

Vera får nämligen börja spela, men det finns bara pojklag. Hon blir utfryst, och är dessutom inte särskilt duktig eftersom hon inte spelat tidigare. Men hon ger inte upp utan övar istället, och när det är dags för match räddar hon äran åt laget och blir förstås accepterad hjälte. Det är en tydlig bild av de isande mekanismer som styr gruppbildande och acceptans i alltför stor grad: den som är annorlunda hålls utanför gruppen så länge den är svag, när den däremot presterar och liknar så inlemmas den. Jag har svårt för den synen på motarbetande av till exempel mobbning – att den som blir mobbad måste visa sig stark och duktig för att de andra ska sluta mobba. Istället borde man ha rätt att vara svag. Eller analogt i jämställdhetsfrågan: för att få plats ska kvinnor och tjejer behöva ”ta” den platsen, det handlar inte om att männen och killarna ska ”ge” lite grann.

Såklart är detta inte heller sensmoralen i Crowthers bok, då hade jag blivit besviken. Istället slutar det med att Vera struntar i fotbollen: nu vill hon dansa balett istället. En rolig knorr, och en elegant klackspark mot det system av hierarkier som samhället på många sätt är.

Alice Thorburn

Publicerad: 2011-08-13 00:00 / Uppdaterad: 2011-08-12 22:32

Kategori: Recension | Recension: #4263

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?