Idag (den 27 maj 2013) delas ALMA-priset ut i Konserthuset i Stockholm. Den som får priset till Astrid Lindgrens minne i år är Isol, argentinsk barnboksförfattare och illustratör.

Isol, artistnamn för Marisol Misenta, är en i raden av ALMA-pristagare vars böcker funkar lika bra för vuxna som för barn. I vissa fall, som med Shaun Tan, har de kanske till och med fungerat bättre för vuxna. Men hur som helst så är juryn väldigt skickliga på att hitta och belöna författare som inte ”bara” är bilderboksmakare: det handlar om konstnärskap där mycket arbete och inte minst stor seriositet ligger bakom.

Isols böcker skiljer sig åt sinsemellan men är också lika. Hon vänder på saker och ting och skapar absurda situationer, men det handlar i grunden ofta om relationer inom familjen och i den lilla världen: hur hanterar man föräldrar och syskon, hur beter man sig för att göra rätt?

En av de första böckerna av Isol som kommer på svenska är just utgivna Petit, monstret. Den handlar om pojken Petit som funderar över skillnaden mellan att vara snäll och dum, och hur en och samma pojke kan vara både elak när han drar flickorna i håret, och snäll och glad när han leker med sin hund. Han är väluppfostrad ibland och busig ibland, och när hans mamma frågar varför kan han inte förklara. Petit, monstret är en filosofisk och rättfram bok, men med underfundig humor och en charmig huvudperson. Inte minst bildmässigt, där Isol med en säregen teknik ger Petit en slags inre skugga, som är formad som en glad kanin när han leker med morfar, och en liten djävul när han kastar sten på duvorna.

Överhuvudtaget är Isols användning av färger intressant. Hon målar ofta figurer vars konturer inte riktigt fylls av färgblocken, och hon använder milda färgskalor som accentuerar skeenden i historien, hur folk mår och känner sig. Det är ofta blått och gult, med dragning åt grönt och orange, som bildar grunden, men ibland med avvikande färgklickar som ballongen i El globo (”Ballongen”, finns ännu inte på svenska). Dess vackra, starka färgton har en stor betydelse i texten där en flickas mamma blir förvandlad till en ballong – vilket leder till att hon blir mycket mer trevlig och lätthanterlig än hon var innan.

En annan bok om familjer är Secreto de Familia (”Familjehemligheter”, finns ännu inte på svenska), där teckningsstilen är lite annorlunda. Isol använder här kraftiga skuggningseffekter, vilket gör att boken får drag av spökhistoria och spänning. Det är också ofta mörkt i boken, där flickan som är huvudperson en morgon upptäcker att hennes mamma är ett piggsvin – innan hon borstat håret, vilket vill säga att hennes hår står åt alla håll. För flickan blir det här en dramatisk upptäckt,och det blir inte bättre när hon inser att hon själv (och hennes hår) har piggsvinstendenser. Hon jämför sig med sin vän Elisa, men vågar inte berätta om denna konstiga förändring, eftersom hon upplever Elisa och hennes familj som så trygg och normal. När hon senare sover över hos vännen upptäcker hon dock att de också ser annorlunda ut när de vaknar – de är som tre björnar.

Isol pratade själv om sin illustrationsteknik när hon intervjuades av journalisten Ulla Rhedin på Kulturhuset inför prisutdelningen. Bland annat berättade hon om hur hon medvetet valt att använda milda färger för att låta linjen, konturerna, tala, och att hon använde olika kraftiga linjer beroende på berättelse. Hon är också mycket medveten om komposition när det gäller bilder, och om den betydelse bilderna har. Hon beskriver hur hon känner sig som författare även när hon illustrerar andras verk: det finns så många sätt att tolka en text i bild, och den tolkning man väljer styr i sin tur läsningen av texten.

Det andra nyutkomna verket på svenska är just ett verk där Isol har illustrerat en annan författares texter. Det handlar om boken Numeralia, där texten är skriven av poeten Jorge Luján, som Isol samarbetat med i flera böcker. Det är en presentation av siffrorna 0-10, gjord på ett fantasifullt sätt där Isol verkligen utnyttjar möjligheten att på olika sätt visa upp siffrorna i bild, både form- och funktionsmässigt.

Ytterligare en av Isols böcker som bör nämnas är La bella Griselda (”Den vackra Griselda”, finns ännu inte på svenska). Den representerar ytterligare ett drag i hennes konstnärskap i det att den nästan närmar sig satirens gräns. Prinsessan Griselda är så vacker att varje man som ser henne tappar huvudet av förtrollning. Detta berör henne inte särdeles; istället för att sörja samlar hon på huvudena och inrättar sitt hem med dem som troféer upphängda på väggen. Med tiden blir hon alltmer fruktad och maktfullkomlig, och här går det om man vill att läsa in politiska ställningstaganden kring diktatoriska och nyckfulla ledare. Isol själv värjde sig dock mot den tolkningen under samtalet på Kulturhuset, och berättelsen går också att läsa enbart som absurd saga. Där följer den också i en längre tradition av sagor där människor råkar ut för förbannelser som leder till att allt de rör till blir till guld, att de inte kan visa sig i dagsljus etcetera. Räddningen i detta fall blir dock också slutet för Griselda: hon föder ett barn (efter ett möte med en närsynt man som lyckades överleva i alla fall några timmar i hennes närhet), men blir så bedårad av barnets skönhet att hon tappar sitt eget huvud. Barnet verkar lyckligtvis inte ärva moderns prekära tillstånd.

På det hela taget är Isols värld en plats det lönar sig att stanna i. Vid första genomläsningen ser man bara det absurda, översta lagret i berättelsen, men läser man igen så framträder fler och fler nyanser och vändningar både i texten och i bilderna. Det skenbart enkla, som döljer lager av komplexitet, är en beskrivning som passar hennes verk väl. Så även i Nocturne, det verk som mest liknar ett konstverk och minst en bilderbok av det hon skrivit. Där kan med hjälp av en lampa och ”glow-in-the-dark”-teknik, finna en ny bild på sidan genom att släcka ljuset på kvällen. Och rent bokstavligt dyka ner i en drömvärld där allting är förändrat, men ändå helt normalt.